Ödmjukhet

Att vara ödmjuk är att tacksamt erkänna sitt beroende av Herren — att inse att man ständigt behöver hans stöd. Ödmjukhet är att erkänna att ens talanger och förmåga är gåvor från Gud. Den är inget tecken på att man är svag, självutplånande eller rädd. Den innebär att man vet var ens verkliga styrka finns. Man kan vara både ödmjuk och orädd. Man kan vara både ödmjuk och modig.

Jesus Kristus är det största exemplet på ödmjukhet. Under sin jordiska verksamhet erkände han alltid att hans styrka kom av hans beroende av Fadern. Han sade: ”Jag kan inte göra något av mig själv … jag söker inte min vilja, utan hans vilja som har sänt mig.” (Johannes 5:30)

Herren ger dig styrka när du ödmjukar dig inför honom. Jakob sade: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd … Ödmjuka er alltså inför Herren, så skall han upphöja er.” (Jakob 4:6, 10)

Ytterligare hänvisningar: Matteus 18:4; 23:12; 26:39; Lukas 22:42; 1 Petrusbrevet 5:5–6; Mosiah 4:11–12; 15:6–7; Alma 5:27–28; Helaman 3:33–35; Ether 12:27; L&F 12:8; 67:10; 112:10; 136:32–33