Kapitel 8

”Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta”

Rättfärdiga sista dagars heliga strävar efter att ”upprätta en sådan karaktär inför Gud som man kan förlita sig på i prövningens stund”.

Från Lorenzo Snows liv

Den 15 december 1899 talade president Lorenzo Snow, kyrkans dåvarande president, vid begravningen för president Franklin D. Richards, som hade verkat som president för de tolv apostlarnas kvorum. I slutet av sin predikan sade president Snow: ”Jag ber Israels Herre att välsigna de sista dagars heliga och att vi ska vara förberedda för det som snart ska hända med uppriktiga hjärtan inför Herren.”

President Snow illustrerade behovet av att bevara ”våra hjärtans uppriktighet inför Herren” med att berätta om en upplevelse som han och president Richards var med om på 1850-talet, när de var nya apostlar. Vid denna tidpunkt var president Brigham Young anförare för en reformation i kyrkan som bestod i att han uppmanade sista dagars heliga överallt att omvända sig och förnya sin hängivenhet till rättfärdigt leverne.

”När president Young reste sig upp för att mana folket till omvändelse och bättring”, erinrade sig president Snow, ”talade han mycket kraftfullt om vad som borde göras med vissa personer — att deras prästadöme borde tas ifrån dem på grund av deras uraktlåtenhet att ära det så som de borde. Bröderna som levde på den tiden minns hur kraftfullt han talade om detta. Det berörde både mitt och broder Franklins hjärta och vi undrade om det var något som angick oss. Vi beslöt att gå till president Young och erbjuda honom vårt prästadöme. Om han kände i Herrens namn att vi inte hade ärat vårt prästadöme skulle vi avsäga oss det. Vi gick till honom, träffade honom i enrum och berättade detta för honom. Jag förmodar att det var med tårar i ögonen som han sade: ’Broder Lorenzo, broder Franklin, ni har på ett tillfredsställande ärat ert prästadöme inför Herren. Gud välsigne er.’”¹

Under hela sitt liv ville president Snow att hans hjärta skulle vara uppriktigt inför Herren och han uppmuntrade också de heliga att undersöka sin egen värdighet. Han talade ”i syfte att vi skulle få en kraftfullare förståelse” av behovet att upprätta ”en god karaktär som sista dagars heliga inför Gud vår Fader”.² [Se förslag 1 på sidan 125.]

Lorenzo Snows lärdomar

Om vi har upprättat en god karaktär kan vi med tillförsikt låta Gud utforska vårt hjärta.

Jag känner starkt att den mest avgörande faktorn, det som blir till mest nytta när vi återvänder till andevärlden, är att ha upprättat en god och balanserad karaktär som trofasta och konsekventa sista dagars heliga i detta prövotillstånd.

När en främling söker anställning eller en förtroendepost, krävs det ofta att han visar papper som intygar hans värdighet, från tillförlitliga personer, rekommendationsbrev som är mycket användbara då de bidrar till att erhålla fördelar och förmåner som annars skulle vara svåra att vinna. Men det är förhållandevis lätt att få en skriftlig referens om sin karaktär som man kan lägga i fickan. Och faktum är, enligt mina observationer, att det är vanligt att personer innehar skriftliga referenser som deras verkliga och sanna karaktär inte motiverar.

En del ibland oss som hålls för goda medlemmar i denna kyrka gör stora ansträngningar för att framstå i fördelaktig dager i sin omgivning, men deras verkliga karaktär eller deras inre personlighet är så att säga dold eller överskyld. … Den bön jag [talar om] lyder: ”Utrannsaka mig, Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen” [Ps. 139:23–24]. Detta är en mycket viktig bön. Det är den bön som David samvetsgrant och förtröstansfullt uppsände till Herren under en god period i sitt liv. Men det fanns tillfällen då uppsändandet av en sådan bön skulle ha fått honom att vackla och skälva.

Jag har anledning att tro att många sista dagars heliga, under en stor del av sitt liv, kan närma sig Herren med förtröstan och hålla samma bön: ”Utrannsaka mig, Gud och känn mitt hjärta, se till om jag är på en olycksväg.” Tänk så underbart det vore om vi som ett folk kunde leva så att vi när som helst kunde knäböja inför Herren och uppsända en sådan bön. Vad skulle vi då inte uppnå i fråga om rättfärdighet och goda gärningar! … Jag rekommenderar [var och en] att omfatta denna Davids bön och ta reda på hur de kan leva i enlighet med det ljus de har, så att den kan bli en ärlig del av deras gudsdyrkan. Många når inte upp till denna norm eftersom de gör saker i hemlighet dit jordiska ögon inte kan nå, vilket direkt resulterar i att de fjärmas från den Allsmäktige och att Guds Ande bedrövat drar sig undan. Sådana personer kan inte i enskildhet använda sig av denna bön, såvida de inte har omvänt sig från sina synder och gottgjort de felsteg de har begått och beslutat sig för att göra bättre i framtiden än vad de tidigare gjort. De måste upprätta en karaktär inför Gud som går att förlita sig på i prövningens stund, som gör dem värdiga att umgås med heliga varelser och med Fadern själv när de har inträtt i andevärlden.

… Vi måste vara sanna män och sanna kvinnor. Vi måste ha en väl utvecklad tro och vi måste vara värdiga den Helige Andens hjälp i rättfärdighetens verk hela dagen lång. Den gör det möjligt för oss att underkasta vår egen vilja Faderns vilja, att kämpa mot vår fallna natur, att göra det rätta av kärlek till att göra det rätta och att ha vår blick endast fäst på Guds ära och härlighet. För att göra detta måste det finnas en inre medvetenhet om det ansvar vi har fått, som erkänner det faktum att Guds ögon vilar på oss och att vi är ansvariga för varje handling och motivet som ligger bakom. Vi måste ständigt vara i harmoni med Herrens Ande.³ [Se förslag 2 på sidan 125.]

I skrifterna ges exempel på hur vi ska förbättra vår karaktär.

Det finns mycket som jag beundrar i profeternas karaktär, och särskilt hos Mose. Jag beundrar hans beslutsamhet att föra ut ordet och Guds vilja till Israel, och hans villighet att göra allt som står i mänsklig förmåga med hjälp av den Allsmäktige, och framför allt beundrar jag hans redbarhet och trofasthet mot Herren. …

Gud lovordar de män och kvinnor idag som går på rättrådighetens stig och som, trots de Satans styrkor som är uppställda mot dem, kan säga, gå bort ifrån mig Satan [se Lukas 4:8], och som lever ett rättfärdigt, gudfruktigt liv. Sådana människor utövar inflytande på Gud och deras bön har stor kraft [se Jakobs brev 5:16]. Mose utövade till exempel ett sådant inflytande på den Allsmäktige att han förändrade hans [Guds] avsikter vid ett visst tillfälle. Vi minns att Herren vredgades på israeliterna och att han förkunnade för Mose att han skulle förgöra dem, att han skulle göra ett stort folk av Mose och ge honom och hans efterkommande det som han hade lovat Israel. Men denne store ledare och laggivare, trogen det förtroende han fått, befann sig mitt emellan och vädjade till Gud å sitt folks vägnar. Genom den kraft han kunde utöva och utövade var han medlet till att rädda folket från hotande undergång. [Se 2 Mos. 32:9–11; Joseph Smith Translation, 2 Mos. 32:12.] Hur ädel och härlig Mose måste ha verkat i Herrens ögon, och vilken källa till tillfredsställelse det måste ha varit för honom att veta att hans utvalda folk i sitt styvsinta och okunniga tillstånd hade en sådan man som ledare.

I Jona finner vi också en intressant karaktärsegenskap. När han befann sig på det stormande havet och sjömännen var rädda för att de inte skulle kunna rädda skeppet, fick Jona dåligt samvete för att han inte hade begett sig till Nineve som Herren hade befallt. Han steg fram och bekände att det var han som hade orsakat katastrofen som höll på att drabba dem och var villig att låta sig offras för deras skull som befann sig ombord. [Se Jona 1:4–12.] Även hos andra profeter och gudsmän, även om de ibland som Jona visat prov på svaghet, finns det något verkligt storslaget och beundransvärt i deras karaktär.⁴ [Se förslag 3 på sidan 125.]

En rättfärdig karaktär utvecklas gradvis inom oss när vi utövar tro och omvänder oss från våra felsteg.

Sådana karaktärsegenskaper som vi finner hos de värdiga i forna tider är inte en tillfällighet eller en slump, inte heller förvärvas de på en dag, en vecka, en månad, eller ett år, utan de utvecklas gradvis. De är följden av ständig trofasthet mot Gud och sanningen, oberoende av människors beröm och kritik.

… Det är viktigt att vi som sista dagars heliga inser och tänker på att frälsning är en följd av Guds nåd och av att vi utvecklar de principer inom oss som var vägledande för dessa rättfärdiga människor. Tanken är inte att vi ska göra gott för att få beröm av människor, utan därför att vi genom att göra gott utvecklar gudaktighet inom oss, och när så är fallet blir vi förbundna med det gudomliga, vilket sinom tid blir en del av vårt väsen. …

Gör vi inte ibland sådant som vi känner oss ledsna över att ha gjort? Det kan vara helt i sin ordning om vi upphör med att göra det när vi vet att det är fel. När vi ser det onda och därefter upphör med det är det allt man kan begära av någon. Men otvivelaktigt händer det alltför ofta att en del är mer rädda för att deras felsteg ska bli kända än för själva felet. De undrar vad andra ska säga när de får höra talas om det, o.s.v. Och å andra sidan föranleds en del att göra vissa saker för att få beröm av sina vänner, och om deras handlingar inte lyckas locka fram gillande kommentarer eller vinna uppmärksamhet känner de det som om deras arbete har varit förgäves och att det goda som de har gjort var ett totalt misslyckande.

Om vi verkligen vill komma närmare Gud, om vi vill komma i samma sällskap som de eviga världarnas goda andar, om vi vill upprätta inom oss själva den tro som vi läser om och varigenom de forna heliga utförde sådana underbara gärningar, måste vi efter att fått den Helige Anden ge akt på dess viskningar och rätta oss efter dess anvisningar, och inte genom något vi gör driva bort den från oss. Det är sant att vi är svaga, felande varelser som när som helst är benägna att bedröva Guds Ande, men så snart vi upptäcker att vi har felat bör vi omvända oss från detta felsteg och så långt som möjligt gottgöra det fel som vi har begått. Genom att göra på det sättet stärker vi vår karaktär, främjar vår egen sak och skyddar oss mot frestelser. Så småningom kommer vi att ha övervunnit så mycket att vi verkligen förvånar oss själva över de framsteg vi har gjort i att leda och förbättra oss själva.⁵ [Se förslag 4 på sidan 125.]

När vi bevarar vår rättfärdiga karaktär närmar vi oss Herren.

Vi har tagit emot ett evangelium som har ett häpnadsväckande verksamhetsfält: genom lydnad mot dess fordringar kan vi ta emot de mest utsökta välsignelser som någonsin utlovats eller förlänats människosläktet i någon tidsålder. Men liksom barnet som leker med en leksak är vi alltför ofta nöjda med förgängliga ting och glömmer de möjligheter vi har att inom oss utveckla de stora, eviga principerna om liv och sanning. Herren vill skapa en närmare och mer innerlig relation mellan sig själv och oss. Han vill upphöja vår varelse och vår intelligens, och detta kan bara göras genom det eviga evangelium som är speciellt förberett för detta ändamål. Aposteln Johannes säger: ”Och var en som har detta hopp till honom renar sig, liksom han (Kristus) är ren.” [1 Joh. 3:3.] Tillämpar de sista dagars heliga evangeliets principer på sina liv och genomför sålunda Guds plan?

… Vad kan vi göra under rådande omständigheter för att sträcka oss ännu högre i vår Guds rättfärdighet? Vilka fördelar, välsignelser och förmåner erbjuder denna plan för frälsning som vi har åtlytt, och vilka medel ska vi använda oss av för att förverkliga dem? Om det krävs offer är det mycket lämpligt för alla dem som vill ta sin religion på allvar och som bemödar sig om att anpassa sig efter dess fordringar genom att efterleva det i sitt dagliga liv, att visa sin villighet genom att underkasta sig Jehovas vilja och erkänna hans hand i såväl motgång som framgång.

… Det är klokt att granska sig själv, att rannsaka sig själv i sin privata kammare, att bedöma vår ställning … inför Herren, så att vi om det behövs kan förnya vår flit och vår trofasthet och utföra fler goda gärningar.

Det råder inget tvivel om att folket som helhet blir allt bättre i Guds ögon. Men trots att det utan tvekan är så är jag övertygad om att det finns de ibland oss som är utrustade med andliga gåvor som går att utveckla som kan utövas, om de väljer det, i långt större utsträckning än vad som sker. Därigenom skulle de kunna gå mycket snabbare fram på helighetens vägar och komma mycket närmare Herren. Men den anda som råder i världen påverkar dem i den grad att de inte utökar sina andliga krafter och välsignelser. De skapar inte denna nära relation till Herren som är deras förmån.⁶

Vår karaktär som sista dagars heliga bör bevaras oantastlig, till vilket pris eller vilken uppoffring som helst. En av Gud godkänd karaktär är värd att säkerställa även till priset av en livstid av ständig självförsakelse.

När vi lever på ett sådant sätt kan vi rikta blicken framåt … med full övertygelse om att … vi kommer att krönas med Guds söner och döttrar och komma i besittning av det celestiala rikets rikedom och härlighet.⁷ [Se förslag 5 nedan.]

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna v–vii för ytterligare hjälp.

Vad lär du dig av berättelsen på sidorna 117 till 119 av äldste Lorenzo Snows och äldste Franklin D. Richards handlande? Fundera över hur du kan förmedla dessa principer till din familj eller andra.
President Snow sade: ”Vi måste vara sanna män och sanna kvinnor” (s. 119). Vad tror du menas med att vara en sann man eller sann kvinna?
Fundera över president Snows tankar om Moses och Jonas exempel (s. 120–121). Vad lägger du märke till i båda dessa redogörelser som kan bidra till att förbättra vår karaktär?
Begrunda det andra hela stycket på sidan 122. Varför tror du att vi behöver vara medvetna om våra fel för att stärka vår karaktär? Hur kan vi betrakta våra egna ofullkomligheter utan att bli missmodiga?
Granska president Snows råd i kapitlets sista avsnitt (s. 122–123). Ta dig gärna tid till att granska dig själv och bedöma din ställning inför Herren.

Skriftställen: Psaltaren 24:3–5; 2 Petr. 1:2–11; Mosiah 3:19; Alma 48:11–13, 17; Ether 12:25–28; L&F 11:12–14; 88:63–68

Undervisningstips: Låt deltagarna välja ett avsnitt i kapitlet och läsa det tyst. Be dem dela upp sig i grupper om två eller tre som valt samma avsnitt och diskutera vad de lärde sig.

President Franklin D. Richards

Även om Jona ”visade prov på svaghet” kan vi lära oss något av hans ”stora och beundransvärda” egenskaper.