Kapitel 2

Dopet och den Helige Andens gåva

Sådan … var evangelieordningen på apostlarnas tid, tro på Jesus Kristus, omvändelse, dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse och handpåläggning för att ta emot den Helige Anden. När denna ordning var förstådd och noggrant följdes så åtföljdes den omedelbart av kraft, gåvor, välsignelser och härliga förmåner.”

Från Lorenzo Snows liv

Även efter det att Lorenzo Snow fått ett vittnesbörd om att Joseph Smith var en profet, kämpade han med beslutet att bli medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han visste att om han blev medlem i kyrkan skulle han tvingas överge några av sina världsliga mål. Men efter en upplevelse som han beskrev som ”hjärtats och själens våldsamma kamp” samtyckte han till att bli döpt. Han berättade: ”Genom Herrens hjälp — för jag är övertygad om att han måste ha hjälpt mig — lade jag min stolthet, mina världsliga ambitioner och strävanden på altaret, och ödmjuk som ett barn gick jag ned i dopets vatten och tog emot evangeliets förrättningar. … Jag tog emot dopet och handpåläggningen av en person som vittnade om att han hade gudomlig myndighet.”¹

Efter att själv ha tagit emot denna välsignelse var han angelägen att dela med sig av den till andra. I ett brev som han skrev som missionär i Italien sade han: ”I de flesta länder har öppnandet av dörren till Guds rike åtföljts av stora problem och svårigheter. Också vi fick vår beskärda del av detta. Det var därför som jag med stort välbehag gick ned i vattnet med den första kandidaten till evigt liv. Aldrig har det italienska språket låtit så ljuvligt som i detta intressanta ögonblick, när jag utförde denna heliga förrättning och öppnade en dörr som som ingen kan stänga.”² [Se förslag 1 på sidan 57.]

Lorenzo Snows lärdomar

Vi blir välsignade av Gud när vi följer de principer som han har fastställt.

Det finns vissa principer som Gud har fastställt, som, om de förstås och åtlyds, gör att människan förvärvar andlig kunskap, gåvor och välsignelser. I gångna tider, också på apostlarnas tid, fick människorna tillgång till andliga gåvor och olika förmåner genom att skaffa sig insikt om och genom att noggrant iaktta vissa regler som Herren fastställt. När till exempel Abel, en av Adams söner, fick veta att frambärandet av offer var en ordning som var instiftad av Gud, varigenom människor kan ta emot välsignelser, gick han själv till verket, åtlydde ordningen och frambar det offer varigenom han fick härliga manifestationer från den Allrahögste [se 1 Mos 4:4; Hebr. 11:4].

Återigen, när antediluvianerna [människorna före den stora syndafloden] hade fördärvat sig själva, och tiden hade kommit då de skulle drabbas av undergång, uppenbarade Herren en ordning varigenom de rättfärdiga skulle kunna undkomma. Följaktligen var de som förstod och åtlydde ordningen garanterade den utlovade välsignelsen [se 1 Mos. 6–8].

Innan Josua erövrade Jeriko var han tvungen att iaktta vissa föreskrifter som Gud fastställt. När dessa föreskrifter iakttagits på rätt sätt, i enlighet med befallningen, föll staden omedelbart i hans händer. [Se Josua 6.]

Ett annat exempel: fallet med Naaman, den assyriske härens högste befälhavare, när han hemsöktes av spetälska och fick höra talas om profeten Elisa, vädjade han till honom om att ta bort denna hemsökelse. Profeten, med den Helige Anden vilande på sig, som [förmedlar] Guds sinne, talade om för honom att han genom att tvätta sig i Jordans vatten sju gånger skulle bli återställd. Först tyckte Naaman att det lät alltför enkelt. Han var missnöjd och benägen att inte anpassa sig därefter — att inte utnyttja så enkla medel. Men efter mer noggrann eftertanke, genom att ödmjuka sig, steg han fram och anpassade sig efter reglerna, och se, välsignelsen kom genast! [Se 2 Kung. 5:1–14.] …

När evangelieutdelningen inleddes gavs gåvor och välsignelser enligt liknande principer, det vill säga genom lydnad mot vissa fastställda regler. Herren föreskrev fortfarande vissa handlingar och lovade alla dem som utförde dem vissa förmåner. När dessa handlingar utfördes — i varje detalj — skulle förvisso de utlovade välsignelserna förverkligas. ³

Dopets och konfirmationens yttre förrättningar hör oskiljaktigt samman med trons och omvändelsens inre gärningar.

Somliga har den fåfänga föreställningen att under evangelieutdelningen så togs inte gåvor och välsignelser emot till följd av yttre lydnad eller yttre gärningar, utan bara genom tro och omvändelse, genom tankeverksamhet oberoende av det fysiska. Men om vi genom att lägga åt sidan mänskliga traditioner, vidskepelse och människors trosbekännelser och vänder oss till Guds ord så upptäcker vi att yttre gärningar, eller yttre förrättningar, under evangeliets utdelning oskiljaktigt hörde samman med inre gärningar, med tro och omvändelse. Som bevis på detta framlägger jag följande:

Frälsaren sade: ”Varför kallar ni mig ’Herre, Herre’, när ni inte gör vad jag säger?” [Lukas 6:46.] Återigen säger han: ”Den som hör mina ord och handlar efter dem, han liknar en man som byggde sitt hus på klippan.” [Se Matteus 7:24.] Och: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst.” [Markus 16:16.] Likaså säger han: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” [Johannes 3:5.] Dessa ord av Frälsaren kräver att människan utför yttre gärningar för att ta emot sin frälsning.

På pingstdagen sade Petrus till den omgivande folkskaran: ”Omvänd er och låt er döpas till syndernas förlåtelse så skall ni få den helige Ande.” [Se Apg 2:38.] I detta profetiska uttalande får vi veta att människorna skulle utföra en yttre gärning, dopet i vatten, för att de skulle få syndernas förlåtelse och efteråt den Helige Andens gåva. Men innan de utförde den yttre gärningen måste den inre gärningen utföras — tro och omvändelse. Tro och omvändelse föregår dopet och dopet föregår syndernas förlåtelse och den Helige Andens mottagande …

En del anser det fel att räkna dopet bland de nödvändiga principer som Gud instiftat, att det måste äga rum för att få syndernas förlåtelse. Som svar säger vi att Frälsaren och apostlarna gjorde så före oss. Därför känner vi oss skyldiga att följa deras exempel. … Dopet … avlägsnar från vår själ synder och orenheter, genom tro på den stora försoningen. …

Det framgår tydligt att yttre gärningar måste åtlydas, liksom tro och omvändelse, för att man ska bli delaktig av evangeliets förmåner.⁴ [Se förslag 2 på sidan 57.]

Dopet utförs genom nedsänkning och den Helige Andens gåva förlänas genom handpåläggning.

Angående dopet i vatten, som utgör en del av Kristi evangelium, hade Guds tjänare i gångna tider en mycket klar uppfattning om hur det skulle utföras. …

Vi ska nu ägna en liten stund åt att försöka få en korrekt uppfattning om hur dopet utfördes. Det är uppenbart att det bara fanns ett sätt att utföra förrättningen, och det sättet förklarades för apostlarna som noggrant höll fast vid det i all sin verksamhet. För att få en korrekt uppfattning om detta ämne är det nödvändigt att se på de omständigheter under vilka dopet utfördes.

Det sägs om Johannes [Döparen] att han döpte i Ainon, eftersom det fanns gott om vatten där [se Johannes 3:23]. Om vattenbestänkning hade varit det sedvanliga skulle han knappast ha begett sig till Ainon, eftersom det fanns mycket vatten på denna plats. De skulle ju ha räckt med mycket lite vatten för att bestänka hela Judéen, som han skulle haft tillgång till utan att ge sig iväg till Ainon. Vi får också veta att han döpte i Jordan, och efter det att förrättningen var utförd för vår Frälsare steg han upp ur vattnet, vilket tydligt visar att han varit nere i vattnet, för att förrättningen skulle utföras på rätt sätt [se Matteus 3:16]. Det berättas också om att eunucken steg ned i vattnet med Filippus och därefter steg upp ur vattnet [se Apg. 8:26–38]. Nu måste var och en som gör anspråk på förnuft och konsekvens erkänna att om det hade räckt med lite vatten på pannan så skulle dessa personer aldrig ha stigit ner i vattnet för att ta emot förrättningen. När Paulus skrev till de heliga gav han oss ett tydligt vittnesbörd till förmån för nedsänkning. … Aposteln säger där att de heliga hade begravts med Kristus genom dopet [se Rom. 6:4; Kol. 2:12].

Det är alldeles uppenbart att de inte kunde ha begravts genom dopet utan att ha blivit helt omslutna eller täckta av vatten. Ett föremål kan inte sägas vara begravt när någon del av det inte är täckt. På samma sätt är man inte begravd i vatten genom dopet om man inte helt och hållet är omsluten av vattnets element. Denna förklaring av aposteln om hur dop ska utföras motsvarar på ett mycket vackert sätt den som gavs av Frälsaren: Om ni inte blir födda av vatten, o.s.v. Att bli född av något innebär att bli placerad inuti det, och att komma fram ur det, att bli född av vatten, måste också innebära att man placeras i vattnets livmoder och förs upp igen.

Jag är övertygad om att tillräckligt har sagts för att övertyga varje förnuftigt och fördomsfritt sinne om att nedsänkning var det sätt varpå dopets förrättning utfördes under kristendomens första tid, då när evangeliet förkunnades i sin renhet och fullhet, därför avslutar jag mina tankar angående detta.

Vi får i det sjätte [kapitlet] av Hebreerbrevet veta att handpåläggning räknades upp bland evangeliets principer. Alla känner till att denna förrättning, liksom nedsänkningsdopet till syndernas förlåtelse, är ganska försummat i vår tids kristna kyrkor. Därför hoppas jag att det kan vara till hjälp att säga något om detta ämne. Vid ett flertal tillfällen lade Kristus sina händer på de sjuka och botade dem och i sitt uppdrag till apostlarna, i det sista kapitlet i Markus, säger han att dessa tecken ska följa dem som tror, att de ska lägga sina händer på de sjuka och de ska bli friska, o.s.v. Ananias lade händerna på Saulus, som omedelbart återfick sin syn när denna förrättning utfördes [se Apg. 9:17–18]. Paulus, som led skeppsbrott vid ön Melite, lade händerna på Publius far, den främste mannen på ön, och botade honom från feber [se Apg. 28:8]. Dessa få påpekanden visar tydligt att Gud har påbjudit handpåläggning som ett medel varigenom himmelska välsignelser kan erhållas.

Även om botandet av sjuka hörde samman med utförandet av denna förrättning så upptäcker vi, när vi granskar ämnet noggrannare, att en ännu större välsignelse hörde samman med denna förrättning. Vi får veta att i staden Samaria hade män och kvinnor döpts av Filippus, vilket orsakade stor glädje för de döpta. Förmodligen gladde de sig därför att de fått syndernas förlåtelse genom tro, omvändelse och dop, och efter att ha fått ta emot en del av Guds helige Ande, vilket var en naturlig följd och efter att genom syndernas förlåtelse fått ett gott samvete. Genom den del av den Helige Anden som de fick började de se Guds rike. Först bör vi minnas att vår Frälsare sade att ingen människa kan se Guds rike som inte är född på nytt, och i de följande verserna säger han att den inte kan komma in [i Guds rike] som inte är född två gånger, först av vatten och därefter av Ande [se Johannes 3:3–5].

Nu hade alla dessa människor i Samarien blivit födda i vatten —de hade tagit emot den första födelsen och var därför i ett tillstånd då de kunde se Guds rike, de kunde genom trons ögon begrunda dess olika välsignelser, förmåner och härligheter. Men de hade inte fötts en andra gång, det vill säga, av Anden, de hade inte inträtt i Guds rike - de hade inte fått ta del av evangeliets förmåner i deras helhet. När apostlarna i Jerusalem fick höra talas om Filippus framgång sände de Petrus och Johannes till Samarien i syfte att utföra handpåläggning. När de följaktligen kom fram till Samarien lade de händerna på dem som blivit döpta, och dessa tog emot den Helige Anden. [Se Apg. 8:5–8, 12, 14–17.]⁵ [Se förslag 3 på sidan 57.]

Dopets och konfirmationens välsignelser kommer bara när dessa förrättningar utförs genom rätt myndighet.

Om inte [förrättningar] utförs av någon som verkligen är sänd av Gud åtföljs de inte av samma välsignelser. Apostlarna och de sjuttio ordinerades av Jesus Kristus till att utföra evangeliets förrättningar, varigenom de kunde ta del av de eviga världarnas gåvor och välsignelser. Sålunda säger Kristus till apostlarna att de synder som de förlåter ska bli förlåtna och att om de binder någon i hans synder så ska de vara bundna [se Johannes 20:23]: Följaktligen ska var och en som kommer i ödmjukhet, som uppriktigt omvänder sig från sina synder och tar emot dopet från apostlarna, få sina synder förlåtna genom Jesu Kristi försonings blod och genom handpåläggning ska de ta emot den Helige Anden. Men de som vägrar att följa denna ordning från apostlarna ska förbli i sina synder. … Denna makt och myndighet att handha evangeliets angelägenheter förlänades till andra av apostlarna. Apostlarna var därmed inte de enda som hade denna ansvarsfulla uppgift. … Nu är det så att tills någon blir funnen som innehar ett sådant ämbete, någon som har myndighet att döpa och utföra handpåläggning, är ingen skyldig att ta emot dessa förrättningar, inte heller förvänta sig välsignelserna, såvida de inte utförts genom myndighet.

… Myndigheten att utföra evangeliets förrättningar [gick] förlorad i många århundraden. … Kyrkan som upprättats genom apostlarna avföll gradvis, gick vilse i ödemarken och förlorade sin myndighet, sitt prästadöme och avvek från Guds ordning. Den förlorade alla sina gåvor och nådemedel, överträdde lagarna och förändrade evangeliets förrättningar, förändrade nedsänkning till bestänkning, och försummade handpåläggning, ringaktade profetior och misstrodde tecken. …

Johannes, som i sina uppenbarelser hade sett och talat om att kyrkan skulle vandra ut i mörkret … säger i [kapitel 14, vers 6] om det återställda evangeliet: ”Jag såg en annan ängel flyga högst uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden.” Därför är det uppenbart att den profetian skulle uppfyllas någon gång före vår Frälsares andra ankomst.

… Jag bär nu vittnesbörd, genom den fasta förvissning som jag har fått genom uppenbarelse från Gud, att denna profetia redan har uppfyllts, att en ängel från Gud har besökt människorna i de sista dagarna och återställt det som gått förlorat, ja, prästadömet,—rikets nycklar,—det eviga evangeliets fullhet.⁶ [Se förslag 4 på sidan 57.]

När vi håller dopförbundet och söker den Helige Andens vägledning kommer förvisso de utlovade välsignelserna att komma.

Evangelieordningen på apostlarnas tid var tro på Jesus Kristus, omvändelse, dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse och handpåläggning för mottagande av den Helige Anden. När denna ordning förstods och noggrant följdes, åtföljdes den omedelbart av kraft, gåvor, välsignelser och härliga förmåner. När i varje tidsålder och period dessa steg noggrant har åtlytts har samma välsignelser förvisso blivit följden, men när detta försummats, helt eller delvis, blir följden antingen total avsaknad av dessa välsignelser eller en kraftig begränsning av dem.

Kristus nämner i sitt uppdrag till apostlarna några av de övernaturliga gåvor som de får som lyder denna tingens ordning [se Markus 16:15–18]. Paulus … ger en mer fullständig redogörelse för de många gåvor som åtföljde evangeliets fullhet. Han nämner nio av dem och berättar för oss att de är följderna eller frukterna av den Helige Anden [se 1 Kor. 12:8–10]. Den Helige Anden utlovades till alla, ja, så många som Herren skulle kalla [se Apg. 2:37–39]. Denna gåva, som är oföränderlig i natur och verkan och som oskiljaktigt hör ihop med denna ordning, är förnuftig och följdriktig. Det är skriftenligt att förvänta sig samma gåvor och välsignelser, och om Noa efter att ha byggt arken kunde göra anspråk på och få sin timliga frälsning enligt löftet [se Mose 7:42–43], eller Josua, som gått runt Jeriko det föreskrivna antalet gånger, kunde ta sig över murarna och tillfångata dess invånare [se Josua 6:12–20], eller israeliterna, som framburit de offer som de blivit befallda, därefter enligt löftet kunde få sina synder förlåtna [se 3 Mos. 4:22–35], eller Naaman, efter att ha fogat sig under Elisas föreskrifter genom att tvätta sig sju gånger i Jordans vatten, kunde göra anspråk på och ta emot helbrägdagörelse [se 2 Kung. 5:1–14], eller slutligen, den blinde mannen, efter att ha tvättat sig i Siloams damm, kunde göra anspråk på och få den utlovade belöningen [se Johannes 9:1–7], då säger jag, med allvar och följdriktighet, att när en människa lägger åt sidan sina fördomar, sina sekteriska begrepp och falska traditioner och anpassar sig efter den fullständiga ordningen i Jesu Kristi evangelium, då finns det ingenting under de celestiala världarna som strider mot att göra anspråk på och ta emot den Helige Andens gåva och alla de välsignelser som hör ihop med den Helige Andens gåva och alla de välsignelser som hör samman med evangeliet i den apostoliska tidsåldern.

För att få en religion som frälser oss i Guds närhet måste vi få den Helige Anden, och för att få den Helige Anden måste vi tro på Herren Jesus, därefter omvända oss från våra synder, det vill säga överge dem och därefter stiga fram och låta oss nedsänkas i vatten till syndernas förlåtelse och därefter ta emot handpåläggning.⁷

När vi tog emot evangeliet ingick vi förbund med Gud att vi skulle ledas, att vi skulle styras, och att vi skulle följa den Helige Andens maningar, att vi skulle följa de principer som ger liv, som ger kunskap, som ger insikt om det som hör Gud till, som förmedlar Guds sinne, och att vi skulle verka för att genomföra Guds avsikter för den mänskliga familjens frälsning. Vi antog som vårt livs motto: ”Guds rike eller ingenting.” I vilken omfattning vi har hållit dessa förbund … och följt den Helige Andens föreskrifter, måste vi själva bedöma. I den utsträckning som vi har gjort detta, så långt har den Allsmäktiges välsignelser nedstigit över oss och våra sinnen har blivit upplysta, vårt förstånd har vidgats och vi har gått framåt på helighetens väg, på fullkomlighetens väg. … I samma mån som vi har kommit till korta i vår trofasthet … i samma mån har vi varit förlorare i det eviga livets lopp. Det gäller nämligen att skaffa sig tillräckligt med visdom, kunskap och gudomlig intelligens för att hejda ondskans flodvågor och de frestelser som omger oss. Och i den mån som vi har följt denne gudomlige Andes föreskrifter har vi upplevt frid och glädje i vår själ, vi har gäckat fienden, vi har samlat skatter som mal och rost inte kan förstöra och vi har gått framåt på den väg som leder till celestiala riket.⁸ [Se förslag 5 nedan.]

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna v–vii för ytterligare hjälp.

Fundera över ditt eget dop och din egen konfirmation medan du läser redogörelserna på sidorna 47–48, eller fundera över ett tillfälle när du såg någon annan ta emot dessa förrättningar. Vilka förbund ingick du när du tog emot dessa förrättningar? Hur har dessa förbund påverkat ditt liv?
Varför räcker det inte med tro och omvändelse utan förrättningar? Varför räcker det inte med förrättningar utan tro och omvändelse? Läs president Snows lärdomar om inre gärningar och yttre förrättningar när du funderar över eller diskuterar dessa frågor (s. 49–50).
Studera president Snows lärdomar på sidorna 50–53 och observera vilka skriftställen han hänvisade till. Hur ökar de här skriftställena din medvetenhet om behovet av nedsänkning? Varför tror du att handpåläggning för den Helige Andens gåva är en ”större välsignelse” än handpåläggning för välsignandet av sjuka?
Läs avsnittet på sidan 54. Vilka ”gåvor och nådemedel” har du tillgång till i ditt liv till följd av att prästadömet har återställts?
Studera de två sista styckena av kapitlet. Vad innebär det att ledas och styras av ”den Helige Andens maningar”?
Vad finns det för samband mellan Läran och förbunden 68:25–28 och lärdomarna i detta kapitel? Vad kan föräldrar göra för att hjälpa sina barn förstå tro, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva?

Skriftställen: 2 Nephi 31:12, 17–20; Mosiah 18:8–10; Alma 5:14; L&F 20:37; 36:2; 39:6; 130:20–21

Undervisningstips: ”[Undvik] frestelsen att ta med för mycket material. … Det [är] människor vi undervisar, inte ämnet i sig. Och … alla lektionsöversikter jag någonsin sett [har] mer material att gå igenom än vad som är möjligt att ta med på den tilldelade tiden” (Jeffrey R. Holland, ”Undervisning och inlärning i kyrkan”, Liahona, juni 2007, s. 59).

Jesus Kristus satte ett exempel för oss när han döptes genom nedsänkning.

På pingstdagen döptes omkring 3000 människor.

Vi tar emot den Helige Andens gåva genom handpåläggning.