Frid, var lugn
Världens Frälsare lär oss hur vi kan känna frid och ro även när vindarna blåser kraftfullt runt oss och böljande vågor hotar att sänka våra förhoppningar.
När våra barn var små tillbringade vår familj ett par dagar vid en vacker sjö. En eftermiddag satte några av barnen på sig flytvästar innan de hoppade från en brygga ner i vattnet. Vår yngsta dotter tittade på med tvekan och iakttog noga sina syskon. Med allt mod hon kunde uppamma höll hon för näsan med ena handen och hoppade. Hon kom omedelbart upp och ropade med lite panik i rösten: ”Hjälp mig!” Hjälp mig!”
Det var ju ingen fara för hennes liv. Hennes flytväst gjorde sitt jobb och hon flöt säkert. Vi kunde ha sträckt oss fram och dragit tillbaka henne upp på bryggan utan ansträngning. Men från hennes perspektiv sett behövde hon hjälp. Kanske var det vattnets kyla eller den ovana upplevelsen. Hur som helst klättrade hon upp på bryggan igen där vi svepte in henne i en torr handduk och berömde henne för hennes mod.
Vare sig vi är gamla eller unga har många av oss när det varit jobbigt förtvivlat yttrat ord som ”Hjälp mig!” ”Rädda mig!” eller ”Snälla, besvara min bön!”
En sådan situation uppstod för Jesu lärjungar under hans jordiska verksamhet. I Markus läser vi att Jesus ”började … undervisa vid sjön igen. Då samlades … mycket folk runt honom”.1 Folkmassan blev så stor att Jesus ”steg i en båt”2 och talade från däcket. Hela dagen undervisade han folket med liknelser medan de satt på stranden.
”På kvällen samma dag sade Jesus till sina lärjungar: ’Vi far över till andra sidan.’ De lämnade folket”3 och begav sig från stranden över Galileiska sjön. Jesus hittade en plats i aktern, lade sig ner och somnade snart. ”Då kom en stark stormvind, och vågorna slog in i båten så att den höll på att fyllas”4 av vatten.
Många av Jesu lärjungar var erfarna fiskare och kunde hantera en båt i en storm. De var hans betrodda, ja, hans älskade lärjungar. De hade lämnat arbeten, personliga intressen och sin familj för att följa Jesus. Deras tro på honom var uppenbar eftersom de befann sig i båten. Och nu var deras båt mitt i stormen och höll på att sjunka.
Vi vet inte hur länge de kämpade för att hålla båten flytande i stormen, men de väckte Jesus med lite panik i sina röster och sa:
”Mästare! Bryr du dig inte om att vi går under?”5
”Herre, rädda oss, vi går under!”6
De kallade honom ”Mästare”, och det är han. Han är också ”Jesus Kristus, Guds Son, himlens och jordens Fader, alltings Skapare från begynnelsen”.7
Från sin plats i båten reste Jesus sig upp och talade strängt till vinden och vågorna och sa: ”Frid, var lugn. Då lade sig vinden och det blev alldeles stilla.”8 Jesus, den evige Läromästaren, undervisade sedan sina lärjungar med två enkla men kärleksfulla frågor. Han frågade:
”Varför är ni rädda?”9
”Var är er tro?”10
Det finns en mänsklig tendens, ja en frestelse, att när vi befinner oss mitt i prövningar ropa: ”Mästare, bryr du dig inte om att jag går under? Rädda mig.” Också Joseph Smith vädjade från sitt hemska fängelse: ”O Gud, var är du? Och var är förhänget som täcker ditt gömställe?”11
Världens Frälsare förstår sannerligen våra mänskliga begränsningar, för han lär oss hur vi kan känna frid och ro även när vindarna blåser kraftfullt runt oss och böljande vågor hotar att sänka våra förhoppningar.
Till dem som har bevisat sin tro, sin barnatro eller bara en liten smula tro12 säger Jesus med en inbjudan: ”Kom till mig.”13 ”[Tro] på mitt namn.”14 Lär av mig och lyssna till mina ord.”15 Han befaller oss milt: ”[Omvänd er] och [döp er] i mitt namn”16, ”älska varandra … så som jag har älskat er”17 och ”[kom alltid] ihåg mig”18. Jesus försäkrar oss med denna förklaring: ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.”19
Jag kan föreställa mig att Jesu lärjungar i den stormdrivna båten var fullt upptagna med att hantera vågorna som kastades in över däcket och ösa ur vatten. Jag kan föreställa mig hur de hanterade seglen och försökte bibehålla någon slags kontroll över sin lilla skuta. De fokuserade på ögonblicklig överlevnad och deras vädjan om hjälp var enträgen och uppriktig.
Många av oss är likadana i dag. Det som har hänt nyligen i världen och i våra länder, samhällen och familjer har farit illa med oss genom oförutsedda prövningar. I oroliga tider kan det kännas som att vår tro har nått gränsen för vad vi kan uthärda och förstå. Vågor av rädsla kan distrahera oss, få oss att glömma Guds godhet och göra så att vårt perspektiv blir kortsiktigt och ofokuserat. Ändå är det under dessa svåra sträckor på vår färd som vår tro kan både prövas och stärkas.
Oavsett våra omständigheter kan vi medvetet anstränga oss för att bygga upp och stärka vår tro på Jesus Kristus. Den stärks när vi kommer ihåg att vi är barn till Gud och att han älskar oss. Vår tro växer när vi prövar Guds ord med hopp och ihärdighet och gör vårt allra bästa för att följa Kristi lärdomar. Vår tro ökar när vi väljer att tro hellre än att tvivla, förlåta hellre än att döma, omvända oss hellre än att göra uppror. Vår tro förädlas när vi tålmodigt litar på den helige Messias förtjänster och barmhärtighet och nåd.20
”Tro är inte fullkomlig kunskap”, som äldste Neal A. Maxwell sa, ”men den för med sig en djup tillit till Gud, vars kunskap är fullkomlig!”21 Också i oroliga tider är tron på Herren Jesus Kristus fast och orubblig. Den hjälper oss rensa bort oviktiga distraktioner. Den uppmuntrar oss att fortsätta framåt längs förbundsstigen. Tro kämpar sig igenom missmod och hjälper oss möta framtiden med beslutsamhet och rak rygg. Den manar oss att be om hjälp och lättnad när vi ber till Fadern i hans Sons namn. Och när vädjande böner tycks förbli obesvarade ger vår ihärdiga tro på Jesus Kristus oss tålamod, ödmjukhet och förmågan att vördnadsfullt yttra orden: ”Ske din vilja.”22
President Russell M. Nelson har sagt:
”Vi behöver inte låta vår oro rubba vår tro. Vi kan bekämpa vår oro genom att stärka vår tro.
Börja med era barn. … Låt dem få känna er tro, även när ni drabbas av svåra prövningar. Inrikta er tro på vår kärleksfulle himmelske Fader och på hans älskade Son, Herren Jesus Kristus. … Undervisa varje dyrbar pojke eller flicka om att han eller hon är ett Guds barn, skapat till hans avbild, med ett heligt mål och med inneboende möjligheter. Var och en föds med svårigheter som ska övervinnas och med tro som ska utvecklas.”23
Jag hörde nyligen två fyraåringar berätta om sin tro på Jesus Kristus när de besvarade frågan: ”Hur hjälper Jesus Kristus dig?” Det första barnet sa: ”Jag vet att Jesus älskar mig för han dog för mig. Han älskar vuxna också.” Det andra barnet sa: ”Han hjälper mig när jag är ledsen eller grinig. Han hjälper mig också när jag sjunker.”
Jesus sa: ”Den som omvänder sig och kommer till mig som ett litet barn ska jag därför ta emot, för av sådana består Guds rike.”24
”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”25
Nyligen lovade president Nelson ”att minskad fruktan och ökad tro följer” när vi ”i sanning på nytt börjar höra, lyssna och ge akt på Frälsarens ord”26.
Systrar och bröder, våra nuvarande, prövande omständigheter är inte vårt slutliga eviga mål. Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har vi tagit på oss Jesu Kristi namn genom förbund. Vi har tro på hans återlösande kraft och hopp om hans stora och dyrbara löften. Vi har all anledning att glädja oss, för vår Herre och Frälsare är ytterst medveten om våra problem, bekymmer och sorger. Precis som Jesus var med sina forna lärjungar är han i vår båt! Jag vittnar om att han har gett sitt liv så att du och jag inte ska förgås. Må vi lita på honom, följa hans bud och med tro höra honom säga: ”Frid, var lugn.”27 I Jesu Kristi heliga och helgade namn, amen.