Vittnesbördsplantor
Vad är ett vittnesbörd egentligen?
Elisa gick in i Primärs rum och satte sig bredvid sin vän Armando.
Välkomna! sa syster Russo. ”Vi ska börja med en sång.”
Elisa sjöng med klassen. ”Tro är som ett litet frö, i jorden jag det sår” (Barnens sångbok, s. 50).
Syster Russo delade ut papper och kritor. ”Tänk på det vi sjöng”, sa hon. ”När ni planterar trons frö växer det till ett vittnesbörd. Nu ska ni rita hur ert vittnesbörd skulle se ut om det var en planta.”
Elisa stirrade på sitt tomma papper. Alla andra började rita. Elisa kikade på Armandos teckning. Hans planta hade en rak stjälk och massor med blad. Den såg ut som basilikan som växte på hennes lägenhetsbalkong. Kanske ser hennes vittnesbörd likadant ut? Hon tog kritan och ritade en planta som såg ut som hans.
”Slå upp Alma 32 i era skrifter”, sa syster Russo.
De läste om att plantera ett frö i hjärtat och känna det växa. Elisa tittade på sin vittnesbördsplanta. Hade hon ens ett vittnesbörd? Vad betydde det? Hon ville fråga, men kände sig för blyg.
Efter klassen kom syster Russo fram till Elisa.
”Det såg ut som om du funderade över något. Är det något fel?” frågade syster Russo.
Elisa tittade ner på sin teckning igen. ”Jag är inte säker på att jag har ett vittnesbörd. Jag förstår inte riktigt vad det är.”
Syster Russo log vänligt mot Elisa. ”Det är okej. Kommer du ihåg vad tro är?”
Elisa nickade. ”Att man tror på nåt man inte kan se?”
”Just det”, sa syster Russo. ”Vad tror du på?”
Det var en lätt fråga. ”Jag tror på min himmelske Fader och Jesus Kristus. Jag vet att de älskar mig.”
Syster Russo log. ”Du bar precis ditt vittnesbörd! Ett vittnesbörd är det du tror om evangeliet.”
Elisa funderade över det. ”Så jag har redan ett vittnesbörd?”
”Ja!” Syster Russo höll upp sina skrifter. ”Och kommer du ihåg vad vi läste i dag? Du kan vårda fröet genom att till exempel gå i kyrkan. Då växer ditt vittnesbörd och blir starkare.”
Elisa kände att hon förstod. ”Så det var därför vi skulle rita våra vittnesbörd som en planta?”
”Precis. För plantor växer en bit i taget”, sa syster Russo. ”Det gör vittnesbörd också. De kommer oftast inte helt på en gång. De växer lite i taget.”
Elisa förstod varför hon hade ritat en planta. När hon kom hem skrev hon ”Min vittnesbördsplanta” bredvid teckningen. Hon satte upp den bredvid sängen. Hon visste att hennes vittnesbörd redan höll på att växa. Och hon ville fortsätta följa Jesus så att den kunde växa sig ännu större!