Phan Phon

Phnom Penh, Kambodja

När Phans hem började brinna hann han bara rädda sina tre barnbarn. Allt annat brann ner till grunden. Phan var arg på grannen som orsakat branden. När hans ilska spred sig till hans familj och grannar visste Phan att han behövde förlåta mannen.

Leslie Nilsson, fotograf

När jag hörde första explosionen frågade jag min fru: ”Vad är det som låter?”

Hon sa: ”Det kan vara grannen som eldar upp någonting.”

Då hörde jag en till explosion. En av mina grannar sa: ”Huset bakom ditt hus brinner!”

Vi sprang för att hämta vatten, men kunde inte släcka branden. Branden spred sig till mitt hus. Jag sprang in i huset för att hämta mina tre barnbarn. Röken bolmade ut genom fönstren, men allt jag kunde tänka på var mina barnbarn. De är det viktigaste jag har. Jag lämnade kvar allt annat där inne.

Vi kom ut och allt vi kunde göra var att se på när huset brann ner. Brandmännen kom inte fram i tid, för vägen upp till vårt hus var för smal. Mitt hus var gammalt och brann snabbt ner. Jag stod tillsammans med min fru och våra barnbarn och såg hur det brann.

När huset hade brunnit ner kändes det hopplöst. Jag visste inte vad som skulle hända. Jag visste inte hur jag skulle hitta en ny plats att bo på. Dagen efter branden knäböjde vi i bön och bad Herren visa oss vägen och välsigna oss så att vi kunde hitta ett nytt hem. Jag grät medan vi bad till Herren, men jag litade på att han kunde hjälpa mig.

Först var jag arg på grannen som orsakat branden. Jag ville att han skulle få betala för det som hade hänt. Min familj och andra grannar som påverkats av branden var också arga och ville skriva till regeringen så att personen som orsakade branden skulle stå till svars för det som hänt. De bad mig skriva under brevet, men det ville jag inte.

Jag insåg att min granne var lika fattig som jag. Han startade inte branden med avsikt. Om jag krävde att han skulle betala så skulle han få det svårt, och jag skulle fortfarande känna avsky. Jag mindes att Herren har sagt att vi ska älska vår nästa. Jag kände att jag behövde förlåta honom.

När jag hade beslutit mig för att förlåta kände jag frid.

Jag sa till alla som påverkats av branden att jag ville förlåta honom. Alla utom en familj bestämde sig för att också göra det. De skulle inte kräva att han stod till svars för vad som hänt.

Min granne var glad att jag förlät honom. Min familj är också gladare. När jag ser det blir jag också glad.

Medlemmar och grannar donerade vad de kunde för att hjälpa min familj. Jag fick mycket ris och delade med mig av det till andra. De frågade mig varför jag ger när jag själv har det så svårt. Jag berättade för dem att när jag tjänar andra så tjänar jag Herren. Jag vill ge till honom, för han har låtit så många underverk ske i mitt liv. Vi har ett vackert hem, bättre än det som brann ner.