Finns kyrkan här?
Jon Evans, Kalifornien, USA
Illustration Allen Garns
Jag blev medlem i kyrkan vid 36 års ålder och ibland kände jag mig andligt stark. Andra gånger gick jag på autopilot. Jag hade ett hektiskt arbetsschema, min fru hade påbörjat en ny yrkesbana, min hälsa var dålig och jag hade andra prövningar – allt detta gjorde att jag började känna mig mindre andlig. Jag gick i kyrkan och undervisade i diakonernas kvorum, men det var allt jag förmådde att göra. Jag orkade inte läsa skrifterna eller knäböja i bön.
Det var fortfarande jobbigt när jag åkte iväg på en affärsresa till norra Chile. Från flygplatsen i Copiapó körde vi i två timmar till platsen för ett solkraftprojekt i Atacamaöknen. Jag överraskades av hur avlägsen den här regionen var. Det fanns bara röd sandöken mil efter mil. Landskapets ödslighet var slående.
När vi hade varit där i omkring en vecka körde vi till närmaste ort för att proviantera. En byggnad där fångade min uppmärksamhet. Jag bad föraren att stanna till. Byggnaden hade en fin trädgård och var omringad av ett svart järnstängsel. På framsidan av byggnaden satt en bekant skylt: ”La Iglesia de Jesucristo de los Santos de los Últimos Días” eller ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”.
”Finns kyrkan här?” tänkte jag. Jag förundrades över att kyrkan hade tagit sig till den här avlägsna delen av världen. Jag tog en bild av möteshuset och skickade den till min fru. Hennes svar gjorde djupt intryck på mig: ”Vår himmelske Fader är medveten om sitt folk överallt.”
Det här var ett budskap direkt till mig från min himmelske Fader. Under stressen med att leva från dag till dag hade jag glömt, och behövde bli påmind om, att vår himmelske Fader älskar alla sina barn. Han älskar de heliga i det lilla och avlägsna samhället mitt ute i öknen, och han älskar mig.
Den kvällen knäböjde jag och tackade min himmelske Fader för välsignelserna han hade gett mig den dagen. Vetskapen om att han älskar mig har hjälpt mig att på nytt bygga upp min andlighet, och den fortsätter att stärka mig varje dag.