Porträtt av tro
Delva Netane
Kalifornien, USA
Delva och Kirkome Netane njuter av att vara tillsammans med sina barn Teisa (till höger) och MeLa (till vänster). Familjen Netane har sedan dess välsignats med fler barn.
Fastän Delvas andra graviditet var svår är Delva och Kirkome tacksamma för välsignelserna de har fått. ”Den här upplevelsen har fört oss närmare varandra och närmare Herren”, säger Delva.
Kirkome säger om den svåra graviditeten: ”Allt kändes kaotiskt. Men min fru och jag höll fast vid våra vittnesbörd om evangeliet. Vi höll fast vid vårt hopp och var överens om att om det fanns någon chans som vi kunde ge vår dotter så skulle vi göra vårt bästa.”
”Det är en välsignelse att vi får leka med MeLa varje dag och se henne le”, säger Kirkome. ”Det är ett ständigt bevis för oss på att Gud har kontrollen och att bönesvar kan vara mer intensiva och levande än något vi någonsin kunnat föreställa oss.”
Fyra månader in i Delvas andra graviditet fick hon veta att barnet hade en ovanlig kromosomavvikelse som kallas trisomi 13. Chansen att barnet skulle överleva var liten, och eftersom Delvas liv också riskerades rådde läkarna henne upprepade gånger att få en abort gjord. Med sådana osäkra framtidsutsikter valde Delva att lita på sin himmelske Fader oavsett vad som hände.
Christina Smith, fotograf
Jag fick veta att mitt barn inte skulle leva längre än en timme, om hon levde alls. Och om hon överlevde fick jag veta att hon inte skulle få någon livskvalitet. Min läkare rådde mig å det bestämdaste att avbryta graviditeten. Jag gick till en annan läkare och blev tillsagd samma sak: avbryt graviditeten.
Sedan gick jag till en läkare som var vän till mig och medlem i kyrkan. Jag hoppades att Anden skulle mana honom att ge en annan diagnos. Han tittade på alla testresultat och ultraljud och uttryckte samma oro som de andra läkarna. Men han sa att han skulle fasta och be för min familj och hoppas på det bästa.
Jag träffade många olika läkare och specialister under graviditeten. Varje gång föreslog de abort eftersom de var rädda att graviditeten skulle sätta mitt liv i fara. Men jag kunde inte tänka mig att göra det.
Min make och jag var villiga att leva med vad som än hände. Om vår dotter avled skulle vi veta att hon är en dyrbar ande. Om hon levde och det blev svårt, skulle vi ha tron att vi kunde hantera det.
Ändå var det mycket svårt. Jag försökte kontrollera mina känslor eftersom jag hade en tvåårig dotter, och jag ville inte att hon skulle se mig bryta ihop. Jag visste inte vad jag skulle göra, vad jag skulle tänka, eller vart jag skulle vända mig för att få hjälp. Min make, mina vänner och min familj stöttade mig, men jag kände att de inte helt förstod vad jag gick igenom. Den enda person som verkligen kunde förstå var Herren. Jag bad ständigt om tröst och vägledning.
Så småningom träffade jag vår biskop och förklarade situationen. Han bad församlingen att fasta för vår familj. Det var en vändpunkt för mig. Jag började känna himlens vägledande ljus i varje beslut jag behövde fatta.
När det hade gått åtta och en halv månader gjordes ett 4D-ultraljud.
Vårt barn skulle födas om några veckor, och jag insåg att det kunde innebära slutet. Jag ville också ha en inspelning av min dotters hjärtslag att sätta i en teddybjörn så att jag hade något som hjälpte mig att minnas henne.
Under tidigare ultraljud kunde läkarna inte se några tydliga fysiska drag. Därför sa de att vår dotters händer skulle bli stumpar och att ansiktet skulle bli deformerat. Bilderna i ett 4D-ultraljud är mer detaljerade, så när teknikern påbörjade ultraljudet såg jag min dotters perfekta hand vinka till mig på skärmbilden. Jag såg också två perfekta ögon och en perfekt mun. Jag fick en överväldigande känsla av att hon inte skulle dö.
När vår dotter MeLa föddes fanns specialister på plats, men de behövdes inte. MeLa hade inte trisomi 13. Läkarna och specialisterna kunde inte förklara varför, men min make och jag visste att det var ett underverk.
När MeLa var född rekommenderade läkarna ytterligare genetiska tester för att se om det fanns något onormalt. Testresultaten visade att hon hade en ovanlig genetisk defekt. Genetikern var rädd att MeLa skulle bli blind, döv och oförmögen att gå och prata. Men fastän MeLa i dag är lite sen i utvecklingen så kan hon se, höra och använda ett redskap som hjälper henne att gå. Hon säger också några ord här och där. Hon är ett så glatt barn!
Vi är så tacksamma för välsignelserna vi har fått genom hela den här processen. Vi vet att vår himmelske Fader i slutänden är den som råder över liv och död. Vi är bara välsignade nog att få vara en del av det. Varje dag tittar vi på MeLa och vet att hon är ett underverk. Våra barn ger oss glädje och påminner oss om att vi har mycket att vara tacksamma för.