Julsångernas magi
De här ungdomarna hade ingen aning OM HUR mycket glädje de kunde ge med några enkla sånger.
En julsång för Joaquín
Illustrationer Michael Mullan
I Argentina är det inte direkt tradition att sjunga julsånger. Julen här är faktiskt ganska annorlunda än det vanliga snöiga landskapet du kanske tänker på. Eftersom vi bor på södra halvklotet får julen alltid mig att tänka på en stor fruktsallad.
Så när mina föräldrar föreslog att vi skulle försöka sjunga julsånger som familj kände jag och mina syskon en blandning av förvirring och spänning. Vi var inte så säkra på våra musikaliska talanger, så vi beslöt att baka några kakor att ta med oss och ge till människorna vi besökte så att de kunde få åtminstone en anledning att le.
En man som hette Joaquín hade varit medlem i vår församling så länge jag kunde minnas. Den decembermånaden hade han blivit väldigt sjuk och kunde inte längre komma på sakramentsmötet. Min pappa och mina bröder var några av dem som tog med sakramentet till honom på sjukhuset efter kyrkan på söndagarna.
Söndagen före jul hoppade hela vår familj in i bilen för att hälsa på Joaquín i förhoppningen att kunna ta med en varm julanda till honom. När vi kom dit visade sköterskan oss till hans säng. Han hade skrifterna och en psalmbok bredvid sängen som om han hade väntat på oss.
Han var så uppenbart lycklig över att vi var där, och vi kände genast en sådan kärlek till honom. Mina bröder förberedde, välsignade och delade ut sakramentet. Innan vi gick sjöng vi den vackra melodin till ”Långt härifrån i Judeens land”: ”Ära ske Gud uti höjden! Frid på jorden, gott behag” (Psalmer, nr 141).
Det var verkligen frid och gott behag som kom in i våra hjärtan när han kallade oss ”änglar” och tackade oss för att vi hälsade på, när allt vi ville var att ge honom de här känslorna.
Julia G., Buenos Aires, Argentina
Kvällens sista anhalt
Det var julafton och jag ville inte gå ut och sjunga julsånger.
Min mamma tyckte däremot att det vore roligt om familjen klämde in sig i vår gamla bil och körde utmed de isiga vägarna i vårt grannskap för att sjunga julsånger för tre änkor i vår församling, och min pappa stöttade gärna hennes förslag.
Jag kände mig besvärad. Vem skulle vilja lyssna på oss? Jag skulle skämmas ihjäl om jag träffade någon jag kände. Muttrande och tjurande kröp jag in i baksätet tillsammans med min bror och syster.
Det var bara några kvarter till den första lägenheten. Ingen svarade när vi knackade på. Vi körde till den andra anhalten. Ingen öppnade där heller. Jag började känna mig bättre till mods.
När vi körde in på den smala infarten på den sista anhalten tänkte jag: ”Snälla, låt ingen vara hemma.”
Nu var det mörkt ute. Det var fortfarande mörkt på verandan när mamma knackade på. Bra. Snart skulle vi vara hemma, och då kunde jag fly till mitt sovrum.
Plötsligt tändes utelampan och dörren öppnades. Jag var så generad. Jag var säker på att vi hade stört henne.
”Kom in, kom in”, sa den lilla seniga kvinnan. Hon pekade på sitt gamla piano.
”Kan du spela?” frågade hon min mamma. ”Vi kan väl sjunga kring pianot.”
Hennes värme och entusiasm värmde mitt hjärta. Hon kanske inte hade så mycket emot att vi var där ändå. När vi hade sjungit några sånger erbjöd hon oss varm choklad.
”Kan du hjälpa till?” frågade hon mig. När vi kom in i köket blev jag förbluffad över att se ett vackert dukat bord med härliga juldekorationer. De var så festligt! Vid varje bordskuvert låg ett litet, noggrant inslaget paket.
”Vem är det här till för?” frågade jag. Jag visste att hon bodde ensam.
”Till mina grannar”, förklarade hon. ”Varje jul bjuder jag in dem som har det som jag – de som inte har släktingar i närheten – på julfrukost och en liten present.”
Tanken fick min trettonåriga hjärna att explodera. Mitt envisa hjärta fylldes av beundran. Rummet var så vackert. Den här lilla, äldre systern var så vacker. Min mamma var så vacker som hade tagit hit oss. Jag var äntligen glad.
I kyrkan månaden därpå tackade den här systern oss igen för att vi hade hälsat på henne. Hon sa att vi var de enda som hade kommit ihåg henne det året. Några månader senare dog hon oväntat.
Jag ser tillbaka på den julen och känner mig tacksam för underbara föräldrar och för den här äldre systern, som alla ville ge andra julens glädje.
Brooke K., Utah, USA