Hon fann sin tro igen
Vägen tillbaka är inte alltid enkel, men den finns alltid där.
Orden ”de avföll och kom in på förbjudna stigar och gick förlorade” (1 Ne. 8:28) låter nog inte så hoppfulla för de flesta av oss när vi läser dem i Mormons bok. Tvärtom, faktiskt. Det är alldeles för lätt att tänka sig en sorts dyster slutgiltighet för den här gruppen människor som beskrivs i Lehis syn om livets träd – gruppen som smakade på frukten och sedan gick därifrån.
Men sjuttonåriga Te Oranoa M. från Nya Zeeland har en annan infallsvinkel. ”Det som inspirerar mig i det här skriftstället”, säger hon, ”är att det inte står att de är förlorade för evigt.”
Vilken fantastisk insikt! Och den kommer av personlig erfarenhet. ”Jag föll själv ifrån kyrkan”, säger hon, ”men jag har kunnat komma tillbaka.”
Vittnesbördet bleknade bort
Te Oranoa växte upp i kyrkan och talar om hur hon skaffade ett eget vittnesbörd och till och med satte upp andliga mål. ”Men det vittnesbördet kallnade”, säger hon.
På vissa sätt liknade hon Amulek, speciellt i hur han beskrev sig själv för folket i Ammonihah: ”Ändå förhärdade jag mitt hjärta, ty jag blev kallad många gånger och jag ville inte lyssna. Därför kände jag till dessa ting, men jag ville ändå inte veta” (Alma 10:6).
För Te Oranoa känns det skriftstället träffande. ”Precis som Amulek visste jag alla de här andliga sakerna och Anden manade mig att göra vissa saker, men eftersom jag var lite envis och lite högmodig ville jag inte göra dem. Efter det bleknade mitt vittnesbörd liksom bort.”
I slutändan blev Amuleks berättelse mer än bara bekant för Te Oranoa. Den blev också en vändpunkt på vägen tillbaka.
Ett varmt minne
Även när hennes tro hade kallnat mindes hon ljuvliga upplevelser från tidigare. Te Oranoa glömde aldrig hur hon hade känt sig när hon var i templet med sin ungdomsgrupp eller på ungdomskonferens.
”Det fanns ett mönster”, säger hon. ”Jag mådde riktigt bra när jag kom till kyrkan, men jag mådde inte bra när jag inte gick.”
Till slut kom en dag när Te Oranoa bestämde sig för att se om hon kunde komma i kontakt med de där goda känslorna igen. Det första hon gjorde var att läsa igenom nyare konferenstal.
Ett tal från generalkonferensen i oktober 2016, ”Lär av Alma och Amulek”, av president Dieter F. Uchtdorf, andre rådgivare i första presidentskapet, väckte något i Te Oranoas själ. Hon kände igen mycket av sitt eget liv och sina egna känslor när president Uchtdorf beskrev hur Amuleks tro hade bleknat. Hon kom också tydligare än någonsin ihåg den glädje hon hade åtnjutit när hennes tro var starkare. Hon ville omedelbart göra förändringar.
”Jag hoppades kunna hitta något som kunde tända mitt vittnesbörds eld på nytt”, förklarar hon, ”så jag läste president Uchtdorfs tal och, ja, jag kände att jag brann!”
Hopp om evigheten
Te Oranoas väg tillbaka till tro har inte alltid varit lätt, men det finns ett särskilt ljus i slutet av tunneln som får henne att fortsätta framåt: hoppet om en evig familj.
”Familjer kan vara tillsammans för evigt”, säger hon. ”Det är min största dröm, min största förhoppning i livet. När jag vill lära mig om något, eller när jag tycker en lärosats i evangeliet är svår att förstå, försöker jag se hur den hänger ihop med eviga familjer. Till exempel: Varför är Jesu Kristi försoning viktig för mig? Jag behöver till exempel hans försoning i mitt liv så att jag kan vara värdig att besöka templet och beseglas till min familj för all evighet.”
Vända sig till Gud
Det är kanske värt att minnas att människorna i Lehis syn som föll bort efter att ha smakat av frukten faktiskt hade smakat den. De måste ha känt dess godhet, även om det bara var för ett kort ögonblick. Och de kan upptäcka den igen. Det hoppet håller Te Oranoa fast vid, både för sig själv och för andra.
”Du måste inte fortsätta vandra på de där förbjudna stigarna resten av livet”, säger hon. ”Du kan vända tillbaka till Herren när du vill.”