Födelsedagsböner för pappa
Pappa fostrades inte i någon religion, och mammas familj blev mindre aktiv när hon var liten. Men en dag kände mamma att det fattades något, så hon bestämde sig för att gå tillbaka till kyrkan hon hade växt upp i, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Mina systrar och jag följde med henne. Men pappa tyckte inte om att vi gick i kyrkan och det satte mina föräldrars relation på prov som aldrig förr.
Jag döptes när jag var åtta, och jag lärde mig att familjen kan vara tillsammans för evigt. Varje år på min födelsedag när jag blåste ut ljusen önskade jag i hemlighet att pappa skulle döpas. Jag bad om att pappas hjärta skulle uppmjukas. Efter många år fick missionärerna äntligen äta middag hos oss. Men vi pratade aldrig om evangeliet.
Sedan en sommar följde pappa med mig på ett läger för unga män. Fastän pappa inte var medlem fick han ta ansvar för en brasafton! Jag var rädd, men alla hjälpte till genom att delta i brasaftonen. Sedan vittnade min vän om bönen. Han berättade om ett tillfälle när pappa hade hjälpt min väns yngre bror och hade varit svaret på hans bön. För första gången såg jag pappa gråta. Han kände Anden.
Efter den resan ville pappa lära sig mer om evangeliet med ny entusiasm, och en morgon berättade han att han ville döpas. Vi kunde inte tro det!
Pappas dop var en av de bästa dagarna i mitt liv. Kyrkan var fylld av personer som kom för att stötta pappa, och jag övade på dopbönen hundratals gånger för att jag var så ivrig. Jag fick döpa pappa, och jag kan inte beskriva vilka överväldigande känslor jag hade när jag kramade om pappa i dopbassängen.
Året därpå beseglades jag och resten av min familj i templet. Efter beseglingen ställde vi oss i en ring – som en evig familj – och kramade varandra med tårar av glädje rinnande ner för våra ansikten.
Av den här upplevelsen lärde jag mig att allt är möjligt. Ge inte upp. Jag ska göra mitt absolut bästa för att vara värdig att beseglas i templet till min framtida familj.