Att gifta om sig: Ett äventyr i tålamod och kärlek
Författaren bor i Norge.
Att blanda samman familjer kräver dubbelt så mycket tålamod. Men det kan också generera dubbelt så mycket kärlek.
Skilsmässa fanns inte i min vokabulär förrän det faktiskt hände mig. Under en lång tid kände jag ordets pinsamt negativa klang varenda gång jag fick en fråga om mitt civilstånd. ”Jag är skild.” Det var som om jag nästan inte kunde säga ordet högt – som om jag sa ett fult ord.
Men trots allt var det där jag befann mig i livet och det var svårt för mig att passa in. ”Du hittar någon”, brukade mina vänner säga. Men jag var inte intresserad och hade ingen önskan att gifta om mig. Mina fyra barn höll mig sysselsatt nog.
Tills en dag då jag utan förväntningar eller framtidsplaner mötte Arnfinn. Till min förvåning kommunicerade vi så bra att jag njöt allt mer av hans sällskap. Han var smart, såg bra ut och hade barnasinnet kvar. När han friade visste jag inte vad framtiden skulle medföra, men jag visste att jag ville ha en framtid med honom. Vi tog oss tid att ”stryka bort skrynklorna” som Arnfinn uttryckte det, och gifte oss i templet i Stockholm på hösten 1997.
Att vara nygift vid nästan 40 års ålder var inte detsamma som första gången. Att bli förälskad var lika underbart spännande, och upprymdheten över ett nytt förhållande var bekant, men nu hade vi två före detta partners, en olydig hund, en högljudd fågel och nio barn i åldrarna 3 till 17 år. Lyckligtvis räckte nyhetens behag för att ta oss igenom de jobbiga dagar som väntade.
Nyckeln till förståelse
”Det verkar som om vi inte alltid har samma åsikter om allting”, sa Arnfinn en dag. Så blir det efter att man i fyrtio år utvecklat vanor och egna sätt att göra saker på. Jag var 19 år första gången jag gifte mig och rutiner och traditioner skapades allt eftersom. Arnfinn och jag upptäckte att det gick bra och till och med var nyttigt att ha mer än en åsikt. Det innebar inte nödvändigtvis att en hade rätt och den andre hade fel. Åsikter formas av många saker i livet, och respekt och ett lyssnande öra blev nyckelorden till att förstå den andre.
Vi försökte också komma överens om hur vi skulle blanda samman våra liv – var vi skulle bo, hur vi skulle sköta familjens ekonomi och vilka högtidstraditioner vi skulle uppehålla. Det fanns ytterligare några få skrynklor att stryka ut längs vägen men i backspegeln verkar de triviala idag. Harmoni och kärlek hemma var målet vi siktade på.
Att ha en mamma till i vårt liv var speciellt svårt för mig. Arnfinns före detta fru är en underbar mamma som månar om sina barns välfärd. Semestrar och helger planerades med henne och ibland kändes det som om jag inte hade något att säga till om i mitt eget liv.
Men övergången var troligen svårare för Arnfinn som flyttade in i ett hem med fyra barn, två av dem tonåringar – barn vilkas personligheter var stojigare än han var van vid och som hade uppfostrats lite annorlunda jämfört med hur han hade föredragit.
Olika stigar, samma svar
Så en kväll, så sent att min tankeverksamhet stängt ner för dagen, utmanade Arnfinn mig att göra ett IQ-test. Han satte sig på ena sidan om matsalsbordet och började ställa upp ekvationer och matematiska formler för att kunna besvara frågorna. Jag satt på andra sidan bordet och ritade bilder för att lösa uppgifterna. Vi blev färdiga och jämförde våra svar, bara för att upptäcka att vi hade kommit fram till samma svar. Det var då jag insåg att testet liknade vårt gemensamma liv.
Låt mig förklara: Han gör saker på ett sätt och jag gör dem på ett annat. Men vi har samma mål, även om vägen dit kan variera. Att nå målet är som IQ-testet: Även om han löser ekvationer och jag ritar bilder, kommer vi ändå fram till samma svar.
Jag vet att jag aldrig skulle kunna utföra hans arbete som jurist, och jag är ganska säker på att han skulle få det svårt med mitt arbete som författare och akvarellmålare. Knepet är att tycka att han är gullig i stället för att bli irriterad när han inte gör saker på samma sätt som jag. Olikheter kan vara ett spännande sätt att lära sig saker om vi tillåter det. Jag sa till Arnfinn en dag: ”Om du kan lära mig några saker och jag kanske kan lära dig något, så kommer det att gå bra för oss så småningom.” Vi måste båda vara läraktiga och det är en ständig process. Beundran har blivit ett nyckelord.
Om mamma och pappa är två olika arter kan man vara säker på att även två uppsättningar barn är varandras motpoler. Vi kavlade upp ärmarna och tacklade vardagsproblem som olika matvanor, klädstilar, läggtider och sysslor, för att bara nämna några få. Vi talade länge om barnen som ”mina” och ”dina” och de tyckte inte alltid att det var underbart att vara sammanfösta.
Det äldsta lät mig veta att hon ändå snart skulle flytta hemifrån och att hon ville att jag skulle vara lycklig – de följande två flickorna verkade inte ens tycka om varandra och en av pojkarna offrade sitt sovrum varannan helg och sov på soffan när hans styvbror kom. Han har aldrig klagat över det, tack och lov.
Göra plats för dem vi älskar
Det finns alltid plats för dem man älskar. Vi möblerade rummet intill vardagsrummet så att det blev en tillflyktsort för oss föräldrar, och barnen hade sina sovrum på övervåningen. Två teveapparater och två badrum blev en nödvändighet istället för lyx. Några dagar på tu man hand varje år för de nygifta föräldrarna var också en nödvändig investering i vår framtid som familj.
Helger och andra tilldragelser planerades i förväg. Måltider, lekar och aktiviteter behövde passa de flesta av barnen. Arnfinns fem barn bodde hos sin mamma från måndag till fredag och jag ville respektera hennes önskan och även se till att barnen trivdes under besöken hos sin pappa. Det innebar att vi ibland måste hålla tyst om mindre irritationer och istället fokusera på det som var viktigare för att de skulle kunna ha en trevlig vistelse. Jag utövade tålamod och kärlek – och sedan ännu mer tålamod förutom massor av humor.
De kaotiska söndagsmorgnarna var en stor prövning. Vi försökte skapa en god anda med vacker klassisk musik medan vi föste barn efter barn in och ut ur de två badrummen innan koskällan klämtade för en delikat frukost. Ändå var det en prövning att få alla ut ur huset och in i minibussen för att komma till kyrkan i tid och ändå behålla sabbatens anda varje söndag. Men när vi väl kommit hem och njutit av en god middag hade vi lugnat ner oss tillräckligt för att kunna ha trevligt med några spel tillsammans.
Det finns stor visdom i de program och lektioner vi undervisas om i kyrkan. Familjebön, familjens hemafton och samtal om evangelieprinciper är värda all tid och ansträngning. Evangeliet har gett oss glädje och hjälpt oss att ännu mer förstå hur viktiga och värdefulla familjer är.
Vi har skapat många nya traditioner men också behållit några från våra tidigare liv. Varje sommar tar vi med oss så många barn som möjligt till templet i Stockholm. Vi bor på en campingplats söder om templet. Det har blivit en tradition som vi uppskattar och som till och med de barn som har gift sig har överfört till sina familjer.
När våra barn nu kommer och frågar om råd om dejter och äktenskap, säger jag till dem att det inte spelar någon roll om den ena gillar att jogga och den andra gillar balett. Det viktigaste är att känna samma entusiasm inför att tjäna vår Frälsare och samma beslutsamhet att sträva framåt mot målet att bli en evig familj.
Bubbelblåsning med tre av våra barnbarn. Våra barn har vuxit upp och flyttat ut, men de vet att de alltid är välkomna på besök.
Dubbelt så mycket tålamod, dubbelt så många välsignelser
När jag träffar par som hittat varandra och får en andra möjlighet till äktenskap är jag glad för deras skull, glad att de har en partner och bästa vän att umgås med. Men jag minns också att det första året när vi försökte foga samman två familjer inte bara var en dans på rosor. Det har sitt pris, och vissa dagar undrar vi varför det måste vara så svårt.
Våra döttrar som inte riktigt tyckte om varandra som tonåringar är idag mammor båda två och tycker om att jämföra sina upplevelser under familjemiddagar och till och med att semestra tillsammans i familjens stuga. Uppmuntrande brev har skickats till pojkarna som verkat som missionärer, och några av våra barn har besökt varandra när de bott utomlands. De tycker alltid att det är roligt att komma samman på stora högtidsmiddagar och gläds när nedkomsten av ett nytt syskonbarn annonseras.
Det är bara Arnfinn och jag kvar i huset nu. Vi har en glad hund och en ny liten fågel. Barnen har tillfälligt återvänt till sina sovrum mellan studier och nya hem. De vet att de alltid är välkomna och får mat och kärlek när de kommer förbi.
Att sammanfoga två familjer kräver dubbelt så mycket kärlek och dubbelt så mycket tålamod. Det har varit mycket matlagning och mycket tvätt, men det var det värt. Vi älskar vår stora familj. Välsignelserna av att ha dubbelt så många personer att älska är dubbelt så stora.
Och vår familj fortsätter att växa. Det finns en ny generation av vackra små barn, och de är alla våra barnbarn!