Religionen och regeringen
Äldste Wilford W. Andersen
i de sjuttios kvorum
Religionen och regeringen färdas på olika men parallella spår. De är mest framgångsrika och effektiva när de skyddar och stöder varandra.
Fotoillustration David Stoker
Religionen och regeringen är som ett par som ibland har svårt att leva med varandra, men som upptäcker att de inte kan vara isär. Religionen och regeringen behöver båda sitt oberoende för att kunna blomstra, men historien har visat att en fullkomlig skilsmässa inte är bra för någon av dem. De färdas på olika men parallella spår. De är mest framgångsrika och effektiva när de skyddar och stöder varandra.
Regeringen spelar en ytterst viktig roll när det gäller att skydda och uppehålla religionsfrihet och att främja kyrkornas roll i samhället. Lyckligtvis har de flesta regeringarna i världen i dag åtminstone någon grad av religionsfrihet och ser till att deras medborgare har rätt att dyrka och utöva sin religion enligt sitt eget samvetes röst. Det har inte alltid varit så.
Många generationer har upplevt den kvävande förlusten av frihet som kan inträffa när regeringar inför en statsreligion. Andra har erfarit det moraliska sammanbrott som följer när regeringar helt förbjuder religion. Vi är tacksamma för att en allt större majoritet av länders konstitution i dagens värld främjar ett samhälle där religiös tro, och utövandet därav, om än åtskilt från regeringen, bör skyddas mot förföljelse.1
Den himmelskt inspirerade regering som beskrivs i Mormons bok tillät denna religionsfrihet och utövandet av religion:
”Om nu någon önskade tjäna Gud var det hans rättighet, eller snarare: Om han trodde på Gud var det hans rättighet att få tjäna honom, men om han inte trodde på honom fanns det ingen lag som kunde straffa honom. …
Ty det fanns en lag om att människor skulle dömas enligt sina brott. Men det fanns ingen lag mot en människas tro” (Alma 30:9, 11).
Som ett troende folk bör vi vara tacksamma för ett sådant skydd från regeringen som låter oss omfamna och utöva vår religiösa tro som vi önskar.
Religionens ytterst viktiga roll
Det är kanske mindre uppenbart för vissa att religion och moral spelar en viktig roll när det gäller att uppehålla och främja en väl fungerande regering. De enda verkliga lösningarna på många av de allvarliga problem som världen ställs inför i dag är andliga, inte politiska eller ekonomiska. Rasism, våld och hatbrott, till exempel, är andliga problem, och deras enda verkliga lösning är andlig. Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum har sagt:
”Många av de mest betydelsefulla moraliska framstegen i västvärlden har motiverats av religiösa principer och antagits officiellt genom predikningar från talarstolar. Två exempel är avskaffandet av slavhandeln i England och emancipationsproklamationen i [Förenta staterna]. Samma sak gäller medborgarrättsrörelsen under de senaste femtio åren.”2
Samhället litar till stor del på att religionen och kyrkorna skapar en moralisk ordning. Regeringen kan aldrig bygga tillräckligt många fängelser för att spärra in alla brottslingar som produceras av ett samhälle där det råder brist på moral, karaktär och tro. De här egenskaperna uppmuntras bättre av religionsutövande än av lagar eller politiskt tvång. Det är omöjligt för regeringen att styra de attityder, önskningar och förhoppningar som kommer från det mänskliga hjärtat. Och ändå är det de fröna som utvecklas till det beteende som regeringarna måste reglera.
Den franske historikern och statsmannen Alexis de Tocqueville skrev: ”Despotism kan styra utan tro, men det kan inte friheten.”3 Och inte ens despotism kan styra obegränsat utan tro. Som Boris Jeltsin, Ryska federationens första president, sa: ”Man kan bygga en tron av bajonetter, men det är svårt att sitta på den.”4
I bergspredikan jämförde Jesus lagen som är skriven i böcker med lagen som är skriven i hjärtat.
”Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen.
Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen” (Matt. 5:21–22).
Regeringar upprätthåller lagen som är skriven i böckerna, och religionen undervisar om och uppmuntrar till lydnad mot lagen som är skriven i hjärtat. De som följer det senare bryter sällan eller aldrig mot det första. Som vi läser i Läran och förbunden: ”Den som håller Guds lagar behöver inte bryta landets lagar” (58:21).
Men när det som hör hjärtat till ignoreras, strandar så småningom lagens bokstav och regeringens maskineri. Hövlighet i samhället uppnås när majoriteten av folket gör det som är moraliskt rätt därför att de tror på att de ska göra det, inte därför att de tvingas av lagen eller polisen.
Regeringen har uppsikt över invånarnas beteende. Den försöker få dem att bete sig på ett passande och moraliskt sätt. Religionen, å andra sidan, försöker få dem att vilja bete sig på ett passande och moraliskt sätt. President Ezra Taft Benson (1899–1994), som var minister under Förenta staternas president Dwight D. Eisenhower, framhöll denna ytterst viktiga skillnad:
”Herren arbetar inifrån och ut. Världen arbetar utifrån och in. Världen vill ta bort människorna ur slummen. Kristus tar bort slummen ur människorna, och sedan tar de sig själva ur slummen. Världen vill forma människorna genom att förändra deras omgivning. Kristus förändrar människorna, som sedan förändrar sin omgivning. Världen vill forma det mänskliga beteendet, men Kristus kan förändra människans natur.”5
Med tiden måste alla fria regeringar lita till sina invånares frivilliga godhet och stöd. Som den legendariske statsmannen och politiske filosofen Edmund Burke sa: ”Det ligger i sakers eviga natur att människor med obehärskade sinnen inte kan vara fria. Deras passioner smider deras bojor.”6
Av den anledningen skyddar en god regering religionen och främjar religionsfrihet. En god religion uppmuntrar till gott medborgarskap och till lydnad mot landets lagar.
En god regering behöver inte ta någons sida. Den bör inte främja eller favorisera en religion framför en annan. Dess representanter måste vara fria att tro och utöva sin religion enligt sitt eget samvetes röst. På samma sätt bör en god religion varken stödja eller motsätta sig ett politiskt parti eller en politisk kandidat. Och de troende måste vara fria och även uppmuntras att delta i den politiska processen och stödja det parti eller den kandidat som de anser vara bäst.
Gör din röst hörd
Kyrkan som institution har upprepade gånger framhållit sin politiska neutralitet, men medlemmarna uppmuntras att engagera sig i den politiska processen och göra sin röst hörd i den allmänna debatten. Det är en del av vår religion att vara goda medborgare var vi än bor.
I Handbok 2: Kyrkans förvaltning står det: ”I enlighet med respektive regerings lagar uppmuntras medlemmar att registrera sig för röstning, att noggrant granska politiska frågor och kandidater samt rösta på personer som de tror kommer att handla med redbarhet och god urskillning. Sista dagars heliga har en särskild skyldighet att söka efter, rösta på och stödja ledare som är ärliga, goda och visa (se L&F 98:10).”7
En dag kommer Frälsaren tillbaka. Det är hans rätt att regera som konungarnas Konung och som vår store högpräst. Då förenas regeringars spira och prästadömets kraft till ett.
Till den dagen kommer måste religion och regering gå längs historiens väg hand i hand, medan de respekterar varandras oberoende och uppskattar varandras viktiga bidrag.