Tills vi möts igen
Om lamm och herdar
Min lilla vän skrämdes av stormen och jag kunde höra hur det bräkte.
Foto Suren Manvelyan/Thinkstock
När jag var en liten pojke, hittade min far ett lamm alldeles ensamt ute på prärien. Fårhjorden som dess mor tillhörde hade förflyttat sig vidare och på något sätt skildes lammet från modern. Herden kan inte ha lagt märke till att det saknades. Eftersom det inte kunde överleva självt ute på prärien, tog far upp det och kom hem med det. Om lammet hade lämnats där skulle det betytt säker död. Antingen skulle det blivit byte för prärievargar eller också skulle det ha svultit ihjäl eftersom det var så litet att det fortfarande behövde mjölk. En del fåraherdar kallar de här lammen ”luffare”. Pappa gav lammet till mig och jag blev dess herde.
I flera veckor värmde jag komjölk i en nappflaska och matade lammet. Vi blev snabbt vänner. Jag kallade honom Nigh – varför minns jag inte. Lammet började växa. Mitt lamm och jag brukade leka på gräset. Ibland låg vi tillsammans i gräset och jag brukade lägga huvudet på lammets mjuka, ulliga sida och se upp på den blå himlen och de vita bulliga molnen. Jag låste inte in lammet under dagen. Det sprang aldrig iväg. Det lärde sig snart att äta gräs. Jag kunde kalla på lammet var som helst på gården bara genom att så gott jag kunde låta som ett bräkande lamm: Bää. Bää.
En natt blåste det upp en hemsk storm. Den kvällen glömde jag bort att ta in lammet i ladan, som jag borde ha gjort. Jag gick och lade mig. Min lilla vän skrämdes av stormen och jag kunde höra hur det bräkte. Jag visste att jag borde hjälpa mitt lamm, men jag ville stanna kvar i min trygga, varma och torra säng. Jag borde ha gått upp, men det gjorde jag inte. Nästa morgon gick jag ut och upptäckte att mitt lamm hade dött. En hund hade också hört det bräka och dödat det. Jag blev helt förkrossad. Jag hade inte varit en god herde eller förvaltare över det som min far hade anförtrott mig. Min far sa: ”Min son, kunde jag inte lita på att du tog hand om ett enda lamm?” Fars tillrättavisning gjorde mer ont än förlusten av min ulliga vän. Jag bestämde mig den dagen, som liten pojke, att jag aldrig mer skulle försumma mitt ansvar som herde om jag fick ett sådant ansvar igen. …
Efter drygt sextio år kan jag fortfarande inom mig höra det lilla lammets skrämda bräkande – lammet som jag som pojke inte var en god herde för. Jag minns också min fars kärleksfulla tillrättavisning: ”Min son, kunde jag inte lita på att du tog hand om ett enda lamm?” Om vi inte är goda herdar, undrar jag hur det kommer att kännas i evigheten.
Se James E. Faust, ”Fåraherdens ansvar”, Nordstjärnan, juli, 1995, s. 46–47, 48.