Annas resa
Författaren bor i Arizona, USA.
Berättelsen ägde rum i maj 1889.
Anna Matilda Andersson satt och hukade under det svarta paraplyet med sin mamma och sin syster Ida. I ögonvrån såg hon tåget närma sig. Hon ryste till. Det här tåget skulle ta henne från Sverige på en färd till Amerika.
”Var snäll och lyssna på äldste Carlson”, viskade Annas mamma. Hon höll flickorna tätt intill sig. Äldste Carlson var en missionär som hade verkat i Sverige i tre år, sedan Anna var åtta år. Nu var det dags för honom att återvända till sin familj i Idaho i Förenta staterna.
När mamma hade bestämt sig för att skicka Anna och Ida till Amerika för att slippa förföljelserna i Sverige, hade äldste Carlson erbjudit sig att vaka över dem. Nu stod han vid tåget. Han vinkade åt de två flickorna att komma. Ida kramade sin mamma hårt och gick iväg, men Anna stod kvar.
”Jag älskar dig”, sa Anna. ”Jag kommer att sakna dig.”
”Jag kommer att sakna dig också. Lyssna nu noga. Om du kommer till en plats där du inte förstår vad människorna säger, glöm då inte att be till din Fader i himlen, för han förstår dig.”
Anna tänkte fortfarande på mammas ord när hon klev på tåget och satte sig bredvid Ida och äldste Carlson. Hon hade varit spänd inför sin första tågresa, men nu ville hon bara se en sista skymt av sin mamma. Tåget var för högt för att hon skulle se människornas ansikten, men hon log när hon såg mammas svarta paraply ovanför folkmassan. Då visste hon att mamma tittade efter dem.
Med en stor rökpuff började tåget flytta sig framåt. Först gick det så sakta att mamma sprang bredvid tåget. Det svarta paraplyet vinkade åt Anna. Men snart försvann det svarta paraplyet ur sikte. Anna lutade sig mot fönstret och undrade vad som skulle hända.
Flera veckor senare lutade Anna sig mot fönstret i ett annat tåg. Det här tåget skulle ta henne till Salt Lake City. ”Amerika ser annorlunda ut än Sverige, eller hur?” sa hon till Ida.
”Ja”, viskade Ida tillbaka. ”Men Amerika är vårt hem nu, och om vi arbetar hårt kan vi ta hit mamma också.”
Det hade inte funnits tillräckligt med pengar för en biljett till mamma också. En familj i Ogden, Utah, hade betalat för Idas resa till Amerika. Ida skulle bo hos dem på deras gård och arbeta för att betala tillbaka skulden. Men Anna skulle bo hos sin moster i Salt Lake City. Annas moster hade kommit till Utah flera år tidigare, och mamma hade skrivit och berättat att Anna skulle komma.
Efter tåget hade de tagit en båt över Nordsjön till Danmark. Sedan seglade de till England och Irland innan de for över Atlanten och till slut kom till New York. Anna hade varit sjösjuk större delen av den 15 dagar långa resan. Hon kände sig lättad när de gick ombord på ett tåg i New York som skulle till Utah.
”Ogden, Utah”, ropade konduktören. Anna kunde inte någon engelska, men hon kände igen namnet på staden. Hennes hjärta sjönk. Det sjönk ännu mer när äldste Carlson ställde sig upp och lyfte upp sitt och Idas bagage.
”Måste du gå av?” frågade hon sin syster.
”Ja”, sa Ida mjukt. ”Oroa dig inte, moster är där när du kommer till Salt Lake City.”
Anna såg på när Ida och äldste Carlson träffade hans familj på stationen. De skulle ta Ida i en täckt vagn till hennes nya hem på gården och sedan åka vidare till Idaho. Nu var Anna helt ensam.
Tåget dundrade vidare genom natten tills det plötsligt stannade vid stationen i Salt Lake City. Det var nästan midnatt. Anna tog sitt bagage och hoppade ner på perrongen. Hennes trötta ögon sökte efter moster.
Men det fanns ingen som väntade på henne.
Anna blev rädd. Hon tittade över hela perrongen igen och hoppades att hon hade missat något. Hon tittade extra länge på skuggorna. Hon försökte urskilja människornas anletsdrag i det flackande gasljuset. Men hennes moster var inte där.
Främlingar kom fram till henne och ställde frågor. Anna antog att de ville hjälpa henne, men hon förstod inte vad de sa.
Hon hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Inte när hennes klasskamrater i Sverige hade hånat hennes nya tro. Inte när hon hade varit sjuk på båten till New York. Inte ens när hon hade tagit farväl av mamma.
Anna blundade och tänkte på det mamma hade sagt: ”Glöm inte att be till din Fader i himlen, för han förstår dig.”
Anna knäböjde på perrongen bredvid sin resväska och bad mer intensivt än hon någonsin hade gjort tidigare. Hon bad att hennes himmelske Fader skulle sända någon som talade svenska och som kunde förstå henne.
När hon var klar med bönen tittade hon upp. Det fanns fortfarande ingen som väntade på henne. Men sedan såg hon en tysk familj som hon kände igen från tågresan. Mamman vinkade åt henne att följa med dem. Anna, som fortfarande grät, tog sin väska och följde efter dem.
Hon följde efter dem till södra ingången till Temple Square. Hon tittade på platsen där det vackra nya templet hade byggts. Sedan hörde Anna plötsligt snabba fotsteg i närheten. En kvinna skyndade sig mot dem och tittade noga på de nyanlända immigranterna. Kvinnan såg på den tyska familjen. Sedan fick hon syn på Anna. När Anna tittade upp, stannade kvinnan till och stirrade. Anna stirrade tillbaka, med nyfött hopp.
Anna kände igen henne! Det var hennes söndagsskollärare som hade rest till Utah bara ett år tidigare! Hon kände henne!
Läraren kramade om Anna hårt. Hon torkade bort Annas tårar och viskade: ”Jag vaknade om och om igen. Jag såg bilden framför mig av nyanlända immigranter. Jag kunde inte somna om. Jag blev manad att komma till templet och se om det fanns någon jag kände här.” Hon tog Anna i handen och ledde henne nerför gatan. ”Följ nu med mig.”
Senare fick Anna veta att hennes moster och morbror hade flyttat ifrån Salt Lake City, så de hade aldrig fått brevet från hennes mamma. Hennes lärare skickade ett meddelande till dem och de kom och hämtade Anna fyra dagar senare. Så småningom kunde Ida och Anna ta sin mamma till Amerika också.
Men just nu hade det inte någon betydelse. På vägen hem till läraren tänkte Anna: ”Min himmelske Fader gjorde mer än att bara besvara min bön. Jag bad bara om att någon skulle förstå mig, och han sände någon som jag känner.”
Illustrationer Shawna J. C. Tenney