För små barn
Lördagssömn och söndagsleenden
Författaren bor i Utah, USA.
”Jag alltid känner mig så glad när jag till kyrkan går” (Sjung med mig, s. B-52).
Mara tyckte om att få folk att le. Hon fick sin skollärare att le när hon räckte upp handen för att ställa en fråga. Hon fick sin syster Marcella att le när hon sa något snällt till henne.
Då log Mara också. Det kändes bra att hjälpa andra att vara glada.
Men det var en gång varje vecka när Mara nästan aldrig log. Det var tidigt på söndagsmorgnarna. Då vara Mara och Marcella som allra tröttast. Att rusa runt och göra sig i ordning för kyrkan gjorde dem extra griniga. Sedan var det den långa promenaden till kyrkan. Den var nästan två kilometer. Mara och Marcella kom ofta dit sent. De brukade missa första delen av Primär.
”Vi saknar er när ni inte är här i tid”, sa syster Lima en dag. Hon var Primärs president i deras församling i Brasilien.
Mara visste att hon borde komma till kyrkan i tid. Men hur? Då fick Mara en idé. På kvällen lördagen därpå bestämde Maria sig för att försöka med något nytt.
I stället för att smussla med sig en godsak till sängen efter middagen, borstade Mara tänderna. För det mesta var mamma tvungen att påminna flickorna om att stänga av teven och gå till sängs. Men då brukade de leka och viska under täcket tills långt in på natten. Ibland var de vakna så länge att de knappt kunde hålla ögonen öppna. De var tvungna att röra på sig för att inte somna.
Ikväll tog Mara på sig sin pyjamas och gick och lade sig med en gång. Mamma behövde inte ens säga till henne. Hon började titta på bilderna längst fram i Mormons bok.
”Vad gör du?” frågade Marcella.
”Jag testar något”, sa Mara. Hennes huvud var fullt av glada tankar. Och hon kände sig redan sömnig.
Innan Mara visste ordet av lyste solen in genom fönstret. Det var nästan dags att göra sig i ordning för kyrkan. I stället för att må dåligt mådde Mara jättebra. Huvudet kändes inte luddigt. Kroppen var inte trött.
Hon kom till Primär före några av ledarna till och med.
”Tack för att du är ett så bra exempel för de andra barnen”, sa syster Lima.
Nu var det Maras tur att le. Hon bestämde sig för att hon alltid skulle gå och lägga sig tidigt på lördagarna. Då skulle hon kunna sprida leenden hela söndagen.