Mammas jultäcke
Jed Packer, Utah, USA
Illustrationer Bradley Clark
En av de svåraste upplevelserna i mitt liv inträffade kort efter att vår tioåriga dotter hade dött i hjärncancer. Talesättet ”du kan ingenting ta med dig dit du går” framstod tydligt när vi tittade oss omkring i hennes rum en lördagseftermiddag.
Clarissa var borta, men i hennes rum fanns fortfarande kvarlevor från hennes jordiska vistelse. Nu stod vi inför den ledsamma uppgiften att besluta vad vi skulle göra med hennes personliga tillhörigheter. Jag visste att det skulle bli svårt att göra oss av med varje liten sak, särskilt för min fru.
I och med alla detaljer som hade att göra med sjukhus, kemoterapi och strålning, hade vi inte haft så mycket tid att städa och organisera.
Minnen kom när vi packade ner saker som hon hade arrangerat på sänggaveln eller på en hylla. De hade alla speciell betydelse – en filt, en bok eller ett halsband som tillhörde favoriterna, eller mjukisdjur, skolböcker och en fotboll. Min fru grät när vi pratade om vad vi skulle göra med varje sak.
Vi samlade ihop många av Clarissas böcker och tog dem till hennes skola så att andra barn kunde ha glädje av dem. Vi gav hennes byrå till en granne. Några av hennes kläder gick till kusiner. När vi fokuserade på andra blev det lite lättare att skiljas från hennes saker.
Flera veckor senare när julen stod för dörren, frågade mina två tonårsdöttrar sin mamma om de fick använda några av Clarissas kläder och göra en särskild julklapp. De valde ut varje plagg för dess speciella familjeminne och klippte försiktigt ut fyrkanter som skulle representera viktiga ögonblick i hennes liv.
Några dagar före jul visade de och deras ledare i Unga kvinnor, som hade hjälpt dem komma på idén, ett quiltat täcke som de höll på med. Jag tittade förbluffat på varje tygfyrkant som representerade en händelse i Clarissas liv: en fyrkant från hennes fotbollskläder, en fyrkant från en t-shirt som vi köpt åt henne under en familjeresa, en fyrkant från pyjamasbyxorna hon hade på sig på sjukhuset. Varje bit, så dyrbar och vacker, påminde mig om vår tid tillsammans med henne. Jag sade till mina döttrar att det var perfekt. Jag visste att deras mamma skulle älska det.
Den juldagsmorgonen såg jag en julklapp som getts av hjärtat. Jag ska alltid minnas min frus ansiktsuttryck när hon öppnade julklappen och såg vad hennes döttrar hade gjort åt henne. Varje kväll sedan dess har hon virat sitt jultäcke omkring sig och tänkt på minnen och drömt om dagen när vår familj återförenas – tack vare Jesu Kristi försoning och uppståndelse.
Jag ska alltid minnas min frus ansiktsuttryck när hon öppnade julklappen och såg vad hennes döttrar hade gjort åt henne.