Tills vi möts igen
Det längsta sakramentsmötet
Författaren bor i Lagos i Nigeria.
Sakramentsmötet är vanligtvis 70 minuter långt. Men en söndag verkade det vara hur långt som helst.
Jag tycker om att läsa kyrkans religiösa böcker. Och eftersom sådana böcker inte är så vanliga i Nigeria lånade jag dem av en vän. Jag vill lämna tillbaka min väns böcker inom några dagar så jag har dem alltid med mig och använder mina fria stunder till att läsa.
En söndag hade jag en lånad bok med mig på ett sakramentsmöte i församlingen jag besöker som högrådsmedlem. Jag läste i boken medan jag väntade på att ge biskopen ett meddelande från stavspresidentskapet. När biskopen kom bad han mig prata med sin förste rådgivare eftersom han behövde hälsa på några besökare. När jag hade gett meddelandet till förste rådgivaren satte jag mig på förhöjningen.
Men jag hade bara hunnit sätta mig när jag upptäckte att min väns bok var borta. Men eftersom det bara var fem minuter kvar innan mötet skulle börja — och den presiderande auktoriteten satt på förhöjningen — tyckte jag inte att jag kunde gå därifrån. Jag kände mig illa till mods över att behöva göra min vän besviken, och med det började det längsta sakramentsmötet jag någonsin varit med på.
Jag hoppades att tiden skulle gå fort, men varje punkt på dagordningen kändes som den tog en evighet. Jag kände mig rastlös och bad tyst att Gud skulle bevara boken i säkerhet. Talen var faktiskt inte långa, men jag var överväldigad av en oresonlig oro. Fem minuter innan mötet var slut stod jag inte ut längre. Jag gav ett meddelande till förste rådgivaren där jag frågade om jag hade lagt boken hos honom. Jag önskade att han skulle nicka. Men han skakade på huvudet.
Jag blundade inte under avslutningsbönen utan tittade noga på de kvarvarande platser där jag trodde att boken kunde vara. Samtidigt bestämde jag mig för att jag om så var nödvändigt skulle gå till söndagsskoleklassen och säga att jag hade förlagt en bok.
Men till min förvåning förändrades mina känslor drastiskt när sakramentsmötet var över, och jag var inte orolig för boken. Den Helige Anden visade mig — på bara en liten stund av andlig upplysning — att min oro var obefogad. Jag lärde mig att vad som verkligen betydde något var om jag skulle skydda det som Gud hade satt mig att förvalta eller inte. Jag såg genast en lista framför mig över sådant som jag kunde komma ihåg att Gud hade anförtrott mig: min själ, min familj, de som jag är hemlärare hos, de som jag borde berätta om evangeliet för, församlingsmedlemmar jag tjänar, mina döda förfäder som behöver tempelarbete utfört för dem, och så vidare.
Jag hittade boken efter vad som blev en viktig självrannsakande upplevelse. Men i slutet av det långa sakramentsmötet insåg jag också vilka områden i mitt liv som jag behövde förbättra mig inom. Och jag fick en beslutsamhet att arbeta på de prioriteringar som min himmelske Fader vill att jag ska arbeta på.
Fotoillustration Les Nilsson