2013
Guds rättvisa och barmhärtighet
September 2013


Guds rättvisa och barmhärtighet

Från brasaftonstalet ”Borne Upon Eagles’ Wings”, som hölls den 2 juni 1974 vid Brigham Young-universitetet. För hela texten på engelska, gå till speeches.byu.edu.

Bild
Äldste Jeffrey R. Holland

Jag vet att vi kommer att vara med Frälsaren igen, att om vi är trofasta mot honom så kommer vi att stå fria — obundna och obekymrade —och att vi i hans kötts märken kommer att se något av hans träldom och fångenskap och dödliga offer för oss.

Bild
Bottom of upper half of Christus statue

Foto Jeremy Burke Hunter, kopiering förbjuden

Det var inte som någon annan skolavslutning jag någonsin närvarat vid eller deltagit i. Det var 44 examenselever, alla män. De hade inte den traditionella akademiska skruden eller mössan eller kappan. Alla hade ljusblå jeansskjorta och mörkblå jeansbyxor på sig.

Ceremonin hölls inte i någon idrottshall eller arena eller tjusig aula. Den hölls i ett enkelt allmänkyrkligt kapell i Utahs statsfängelse. Avgångsklassen hade slutfört en årslång kurs i bibelstudier som sponsrades av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga men som var öppen för alla som ville delta.

Inledningsbönen uppsändes av en ung man som mer såg ut som en pojke. Han var livrädd men bad en bön som kom från hjärtat. Han hade dömts till tio år till livstid för väpnat rån. Avslutningsbönen uppsändes av en man som var 45 till 50 år gammal och såg ut som om han kunde varit någons farbror. Han hade blivit dömd till livstid för mord.

En ung man som hade avslutat sin dom hade kommit tillbaka för att hämta sitt diplom och uppmuntra sina kolleger. Han sade: ”Utsikterna i ett fängelse är verkligen inte bra. Det ser mycket bättre ut därute. Försök komma ihåg det.” Sedan vände han sig till de utomstående, till de vänner och familjemedlemmar som hade kommit, och sade: ”Ni är ett ljus i mörkret. Om det inte var för er kärlek skulle vi inte komma dit vi behöver vara från den plats där vi är nu.”

När mötet var över sade internen som ledde mötet, med känsla i rösten och tårar i ögonen: ”Det här är den lyckligaste händelsen i år. Det är bättre än julen. Det är bättre än tacksägelsedagen. Det är till och med bättre än mors dag. Det är bättre eftersom vi har blivit upplysta, och det är det närmaste friheten vi kan komma.”

Bild
Light shining through a prison cell door.

Foto © Thinkstock

Sedan stängdes portarna bakom min hustru och mig. Vi åkte hem den kvällen och jag erkänner att jag inte kunde sova. Upplevelsen vi hade haft hemsökte mig. Tidigt nästa morgon fick jag känslor och tankar och en reaktion på fångenskap och frihet (och deras relation till upplysning och kärlek) som jag aldrig hade haft tidigare.

Guds rättvisa

Ett intryck jag fick den natten är att Gud är rättvis. Alma sade: ”Tror du att barmhärtigheten kan beröva rättvisan något? Jag säger dig: Nej, inte ett grand! Om så skedde, skulle Gud upphöra att vara Gud” (Alma 42:25). Aposteln Paulus sade till galaterna: ”Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda” (Gal. 6:7).

En av mina tankar som följde är att Paulus egentligen säger att vi verkligen skördar just det som vi sår. Det kom till mig igen att om vi sår tistlar så planerar vi inte att skörda jordgubbar. Om vi sår hat så förväntar vi oss inte att få ett överflöd av kärlek. Vi får tillbaka exakt det som vi sår.

Sedan fick jag en annan tanke när jag tänkte på männen i blått: Det är en sak att skörda det man sår, men vi skördar faktiskt alltid mycket mer än vad vi sår. Vi sår en liten tistel och får en mängd tistlar — i flera år, och stora buskar och grenar med tistlar. Vi blir aldrig av med dem om vi inte gör oss av med dem. Om vi sår lite hat har vi innan vi vet ordet av skördat mycket hat — pyrande och frätande och stridslystet, och slutligen oförsonligt, illvilligt hat.

Sedan fick jag ironiskt nog en tröstande insikt om att min första tanke — att Gud är rättvis — inte var så plågsam som den lät. Hur skrämmande det än är att vi alla har syndat, hur skrämmande det än är att tänka sig en rättvis Gud, är det oändligt mycket mer skrämmande för mig att tänka mig en orättvis Gud.

En grundläggande princip i de sista dagars heligas lära är att vi måste veta att Gud är rättvis för att kunna utvecklas. En av Guds egenskaper är rättvisa, och vi skulle inte ha en sådan tro — på grund av rädsla — till att leva rättfärdigt eller visa större kärlek eller omvända oss lättare om vi inte trodde att rättvisan gällde oss, om vi på något sätt trodde att Gud skulle ändra sig och bestämma att andra regler skulle gälla.1 Eftersom vi vet att Gud är rättvis och skulle upphöra att vara Gud om han inte var det, har vi tro till att gå framåt, med vetskap om att vi inte kommer att falla offer för godtycklighet eller nyckfullhet eller en dålig dag eller ett dåligt skämt. Den försäkran är mycket uppmuntrande.

Guds barmhärtighet

Sedan fick jag en annan tanke. Vad tacksam jag var att eftersom Gud är den han är så måste han också vara en barmhärtig Gud. I Alma 42, efter att Alma hade försäkrat Corianton om att Gud måste vara rättvis, förkunnade han att Gud också måste vara barmhärtig och att barmhärtigheten gör anspråk på den ångerfulle. Nu betydde den tanken något annat för mig eftersom jag precis hade varit i ett fängelse. Den här tanken uppmuntrade mig: Barmhärtighet kan göra anspråk på den ångerfulle. Jag insåg att om de där männen var tvungna att sättas i fängelse för att dra nytta av barmhärtighetens gåva — och om de genom att vara där fann Jesu Kristi evangelium eller skrifterna eller försoningen — så skulle deras fängelsestraff vara värt det.

Låt oss därför vara botfärdiga och gå till biskopen eller till Herren eller till dem som vi har syndat mot eller till dem som har syndat mot oss. Vi har våra egna små straffanstalter överallt där vi kan omvända oss. Om det krävs att vi går dit för att vi verkligen ska bli botfärdiga och för att vi ska kunna göra anspråk på barmhärtighetens gåva, så måste vi göra det.

Jag vet att det inte är lätt att gå tillbaka och gottgöra och börja om, men jag tror av hela mitt hjärta att det är lättare och definitivt mer tillfredsställande att börja om på nytt än att gå vidare och försöka inbilla sig att rättvisan inte ska få ut sin rätt.

Bild
Mathematical equation written out on a whiteboard.

Fotoillustration Welden C. Andersen

En av mina favoritförfattare sade: ”Jag tror inte att alla som väljer fel väg förgås, men deras räddning består i att sättas tillbaka på rätt väg. En [matematisk] summa [som blivit fel] kan rättas till, men bara genom att man går tillbaka tills man hittar felet och [sedan] börjar om från den punkten, aldrig genom att man bara går vidare. Det orättfärdiga kan rättas till, men det kan inte ’utvecklas’ till något rättfärdigt. Tiden läker det inte. Förtrollningen måste brytas.”2

Så Gud är rättvis, ”barmhärtigheten gör anspråk på den ångerfulle” (Alma 42:23) och orättfärdighet kan rättas till.

Behovet av omvändelse

Den avslutande tanken jag fick hjälpte mig förstå något som jag kanske aldrig egentligen hade förstått. Det är varför Herren i varje generation, till varje tidsutdelning har sagt det han sade mycket tidigt i den här tidsutdelningens lärdomar: ”Tala inte om något annat än omvändelse till detta släktled. Håll mina bud” (L&F 6:9). Det blev en mycket positiv, nyttig och rörande tanke och vers för mig. Jag visste på ett sätt som jag aldrig hade förstått tidigare att det inte finns något annat sätt än omvändelse.

Om du är som andra dödliga har du några områden som du behöver lösgöra dig från, du har några bojor du kan bli fri från och du har några synder som du kan omvända dig från. Jag vill nämna bara ett exempel: Okunnighetens träldom.

Det som för mig verkar vara den första träldomen i vårt liv är helt enkelt att vi inte vet tillräckligt. Vi lär oss några klichéer tidigt i livet. Två av dem är ”lyckligt ovetande” och ”det jag inte vet har jag inte ont av”. Av hela min förmåga vill jag understryka att inget gör mer ont än det du inte vet. Jag tror att vi kommer att anklagas för den resulterande träldomen vi pålägger oss och att vi får avtjäna någon dom i det här livet eller i nästa för det vi undviker att lära oss.

Enligt vår trosuppfattning lär vi oss att vi inte kan frälsas i okunnighet (se L&F 131:6), att det vi lär oss i det här livet följer med oss i uppståndelsen (se L&F 130:18), att vi har mycket större fördelar i den kommande världen om vi har kunskap (se L&F 130:19), att vi blir frälsta i proportion till hur mycket vi har lärt oss,3 att ljus och sanning skyr den onde (se L&F 93:37), att Guds härlighet är intelligens (se L&F 93:36) och så vidare. Vid ett tillfälle i den här tidsutdelningen blev kyrkan som helhet anklagad. Herren sade i kapitel 84 i Läran och förbunden:

”Och nu ger jag er budet att ni skall ta er tillvara och ge noga akt på det eviga livets ord.

Ty ni skall leva av varje ord som utgår från Guds mun.

Ty Herrens ord är sanning, och allt som är sanning är ljus, och allt som är ljus är Ande, ja, Jesu Kristi Ande” (verserna 43–45; kursivering tillagd).

Början till att komma till Herren Jesu Kristi närhet, som kapitel 84 leder oss till, är ordet.

”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er”, förkunnade Herren under sin verksamhet, ”så be om vad ni vill, och ni skall få det” (Joh. 15:7; kursivering tillagd).

Frihetens betydelse

Om vi skulle välja ett tema för vår existens — den existens vi känner till nu, inte vårt förflutna i föruttillvaron och inte det som ligger framför oss — så skulle det temat ha något att göra med sökandet efter sann frihet. Vi vet att en viktigt del av det stora rådet i himlen ägnades åt att undervisa oss om hur vi strävar mot fullständig frihet. Faderns kurs handlade om handlingsfrihet och valfrihet — friheten att göra misstag men i slutändan friheten att lyckas. Så mycket skydd som möjligt och alla universums krafter sammanfördes för att garantera vår frihet till att utöva vår fria vilja och att återvända till vårt celestiala hem. En del av skyddet är fullheten av evangeliets sanningar och Frälsaren Jesu Kristi försoning.

Bild
Joseph Smith Jr. sitting on straw in Liberty Jail in Missouri. Joseph is writing on a piece of paper with a feather pen. Joseph Smith received the revelations contained in D&C 121-122 while in Liberty Jail.

Joseph Smith i fängelset i Liberty, av Greg K. Olsen, kopiering förbjuden

Vi får verkligen uppleva träldom och fångenskap när vi inte är fria. Jag önskar nästan att jag hade suttit i fängelse någon gång i livet så att jag kunde göra det här uttalandet mycket dramatiskt. Jag önskar jag kunde tala som Petrus eller Paulus och få änglarna att komma och överrumpla vakterna och öppna fängelseportarna (se Apg. 12:5–11; se också 16:25–26) eller som Alma och Amulek och få fängelsets murar att falla sönder (se Alma 14:23–29) eller som Joseph Smith, som kunde skriva vad som kan vara vår tidsutdelnings mest djupsinniga skriftlitteratur, i hjärtat av ett sjabbigt, mörkt och dystert fängelse (se L&F 121–23). Vi tackar Gud för att vi lever i en tid som denna, när vår kyrkas president och profet inte behöver leva i rädsla för att bli fängslad och när det inte krävs av oss, åtminstone inte politiskt eller fysiskt sett, att vi sätts i träldom eller slaveri. Men det finns andra slags träldomar och andra slags fängelser i vårt liv som vi behöver förstöra. Vi behöver göra allt som vi kom hit för att göra.

Jag tror av hela mitt hjärta att om vi kan omvända oss från våra synder, om vi kan vara medkännande i fråga om andras synder, om vi kan fatta mod i fråga om våra omständigheter och vilja göra något åt dem, så kommer allas vår levande Fader att sträcka sig ner och, som det står i skrifterna, ”bära [oss] som på örnvingar” (L&F 124:18).

Jag har burits på örnvingar. Jag vet av hela mitt hjärta att Gud lever och att Jesus är Kristus. Jag vet att Jesus leder den här kyrkan, att det är hans kyrka, att han är hörnstenen, runt vilken grunden av levande apostlar och profeter har lagts. Jag vet att vi kommer att vara med Frälsaren igen, att om vi är trofasta mot honom så kommer vi att stå fria — obundna och obekymrade — och att vi i hans kötts märken kommer att se något av hans träldom och fångenskap och dödliga offer för oss. Jag vet att vi måste omvända oss från våra synder och att Gud måste vara rättvis, men jag finner stor glädje i skrifterna och i de levande profeternas ord att där synden överflödar, där överflödar nåden i större mängd, och att ”barmhärtigheten gör anspråk på den ångerfulle.”

Slutnoter

  1. Se Lectures on Faith (1985), s. 50–54.

  2. C. S. Lewis, The Great Divorce (1946), s. viii.

  3. Se Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s. 265.