Lydnad ger välsignelser
    Footnotes

    Lydnad ger välsignelser

    Kunskap om sanningen och svaren på våra största frågor kommer till oss när vi lyder Guds bud.

    Thomas S. Monson

    Mina älskade bröder och systrar, jag är så tacksam över att få vara här med er den här morgonen. Jag hoppas jag har er tro och era böner med mig när jag nu har förmånen att få tala till er.

    Genom tiderna har män och kvinnor sökt efter kunskap och insikt om den här jordiska tillvaron och sin plats och avsikt däri, förutom vägen till frid och glädje. Vi söker alla efter det här.

    Den här kunskapen och insikten finns att få för hela mänskligheten. De finns i sanningar som är eviga. I Läran och förbunden, kapitel 1, vers 39 står det: ”Ty se och ge akt, Herren är Gud, och Anden bär vittne och vittnesbördet är sant och sanningen består i evigheters evighet.”

    Poeten skrev:

    Fast himmel och jord må försvinna förvisst,

    skall dock sanningen motstå all prövning till sist.

    Guds sanning är evigt sig lik.1

    Någon kanske frågar: ”Var finns denna sanning och hur kan vi känna igen den?” I en uppenbarelse som gavs genom profeten Joseph Smith i Kirtland i Ohio i maj 1833 förkunnade Herren:

    ”Sanningen är kunskapen om tingen som de är och som de var och som de kommer att vara …

    Sanningens Ande är av Gud …

    och ingen människa mottar fullheten om hon inte håller hans bud.

    Den som håller [Guds] bud mottar sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting.”2

    Vilket härligt löfte! ”Den som håller [Guds] bud mottar sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting.”

    Det finns inget behov för dig eller mig i den här upplysta tidsåldern, när evangeliets fullhet har återställts, att segla över outforskade hav eller färdas på omarkerade leder i sökandet efter sanningens källa. En kärleksfull himmelsk Fader har lagt ut kursen och gett oss en osviklig karta – ja, lydnad! Kunskap om sanningen och svaren på våra största frågor kommer till oss när vi lyder Guds bud.

    Vi lär lydnad livet igenom. Från och med när vi är mycket unga ger oss de som ansvarar för oss riktlinjer och regler för att säkerställa vår trygghet. Livet vore enklare för oss om vi helt och hållet lydde de här reglerna. Men många av oss får genom erfarenhet lära sig att det är klokt att vara lydig.

    När jag växte upp bodde vår familj från början av juli till början av september i vår stuga i Vivian Park i Provo Canyon i Utah, USA.

    En av mina bästa vänner under de här sorglösa dagarna i dalen var Danny Larsen, vars familj också hade en stuga i Vivian Park. Varje dag sprang vi omkring i detta pojkarnas paradis. Vi fiskade i bäcken och ån, samlade stenar och andra skatter, vandrade, klättrade och njöt helt enkelt av varenda minut av varenda timme av varenda dag.

    En dag bestämde Danny och jag oss för att vi ville ha ett lägerbål den kvällen med alla våra kompisar i dalen. Vi behövde bara rensa upp ett område på ett fält i närheten där vi alla kunde samlas. Junigräset som täckte ängen hade blivit torrt och stickigt, så fältet passade inte för ändamålet. Vi började dra upp det höga gräset och planerade att rensa ett stort runt område. Vi kämpade och drog för allt vi var värda, men allt vi fick upp var små knippen av det envisa ogräset. Vi visste att det skulle ta hela dagen och redan började vår energi och entusiasm svalna.

    Då kom jag på vad som verkade vara den perfekta lösningen i mitt åttaåriga sinne. Jag sade till Danny: ”Vi behöver bara tända eld på ogräset. Vi bränner ut en ring i ogräset!” Han höll genast med och jag sprang till vår stuga för att hämta några tändstickor.

    Ni ska inte tro att vi redan vid åtta års ålder fick använda tändstickor. Jag vill göra klart att både Danny och jag var förbjudna att använda dem utan en vuxen i närheten. Vi hade båda gång på gång varnats för faran med eld. Men jag visste var familjen förvarade tändstickorna och vi behövde rensa det där fältet. Utan en sekunds eftertanke sprang jag till vår stuga och tog några tändstickor, och såg till att ingen såg mig. Jag gömde dem kvickt i en ficka.

    Tillbaks till Danny sprang jag, glad över att jag i fickan hade lösningen på vårt problem. Jag minns att jag tänkte att elden skulle brinna bara så långt vi ville och sedan som genom trolleri slockna av sig själv.

    Jag slog an en tändsticka mot en sten och satte det torra junigräset i brand. Det flammade upp som om det varit indränkt i bensin. Först var Danny och jag upprymda över att se ogräset försvinna, men snart blev det tydligt att elden inte skulle slockna av sig själv. Vi fick panik när vi förstod att vi inte kunde göra någonting för att hejda elden. De hotfulla lågorna började följa det vilda gräset upp längs bergssidan och hotade granarna och allt annat i sin väg.

    Till slut hade vi inget val, utan fick springa efter hjälp. Snart sprang alla tillgängliga män och kvinnor i Vivian Park fram och tillbaka med våta säckar, de slog på lågorna och försökte släcka dem. Efter flera timmar kvävdes den sista glöden. De urgamla granarna hade räddats, liksom de hem som så småningom skulle ha nåtts av elden.

    Danny och jag lärde oss mycket som var svårt men viktigt den dagen – det inte minst viktiga var vikten av att lyda.

    Det finns regler och lagar som hjälper till att hålla oss trygga fysiskt sett. Likaså har Herren gett oss riktlinjer och bud för vår andliga säkerhets skull så att vi tryggt kan navigera oss igenom det ofta förrädiska jordelivet och till slut återvända till vår himmelske Fader.

    Till en generation som anammat traditionen med djuroffer förkunnade Samuel djärvt: ”Lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar.”3

    I vår tidsutdelning uppenbarade Herren för Joseph Smith att han fordrar ”hjärtat och ett villigt sinne, och de villiga och lydiga skall i dessa sista dagar äta Sions lands goda”.4

    Alla profeter, förr och nu, har vetat att lydnad är grundläggande för vår frälsning. Nephi förkunnade: ”Jag skall gå och göra det som Herren har befallt.”5 Trots att andra vacklade i sin tro och sin lydnad underlät Nephi inte en enda gång att göra det som Herren bad honom göra. Otaliga generationer har välsignats som följd av det.

    En gripande berättelse om lydnad är den om Abraham och Isak. Det måste ha varit smärtsamt och svårt för Abraham att i lydnad mot Guds befallning ta sin älskade son Isak till landet Moria för att offra honom som brännoffer. Kan vi ens tänka oss hur tungt Abrahams hjärta kändes när han färdades till den utsedda platsen? Helt visst måste han ha plågats till kropp och sinne när han band Isak, lade honom på altaret och tog kniven för att döda honom. Med orubblig tro och helhjärtad tillit till Herren följde han Herrens befallning. Hur härliga var inte orden och hur underbart välkomna var de inte: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son.”6

    Abraham hade prövats, och för hans trofasthet och lydnad gav Herren honom det härliga löftet: ”I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.”7

    Vi behöver inte bevisa vår lydnad på ett lika dramatiskt och hjärtslitande sätt, men lydnad begärs också av oss.

    President Joseph F. Smith förkunnade i oktober 1873: ”Lydnad är himmelens första lag.”8

    President Gordon B. Hinckley sade: ”Sista dagars heligas lycka, sista dagars heligas frid, sista dagars heligas framgång, sista dagars heligas välstånd och detta folks eviga frälsning och upphöjelse ligger i att vandra i lydnad till Guds … råd.”9

    Lydnad är profeternas kännetecken. Den har skänkt dem styrka och kunskap genom tidsåldrarna. Det är viktigt för oss att inse att också vi har rätt till denna källa till styrka och kunskap. Den är tillgänglig för var och en av oss i dag när vi lyder Guds bud.

    Genom åren har jag känt oräkneliga människor som varit mycket trofasta och lydiga. Jag har välsignats och inspirerats av dem. Jag vill berätta för er om två sådana personer.

    Walter Krause var en trofast medlem i kyrkan som bodde med sin familj i det som kallades Östtyskland efter andra världskriget. Trots de svårigheter han ställdes inför på grund av bristande frihet i den delen av världen just då var broder Krause en man som älskade och tjänade Herren. Han utförde trofast och samvetsgrant varje uppdrag han gavs.

    Den andre mannen, Johann Denndorfer, var infödd ungrare och omvändes till kyrkan i Tyskland och döptes där 1911 vid 17 års ålder. Lite senare återvände han till Ungern. Efter andra världskriget var han praktiskt taget fånge i sitt fosterland, i staden Debrecen. Också Ungerns folk hade förlorat friheten.

    Broder Walter Krause, som inte kände broder Denndorfer, fick uppdraget att vara hans hemlärare och regelbundet besöka honom. Broder Krause ringde sin hemlärarkamrat och sade till honom: ”Vi har fått uppdraget att besöka broder Johann Denndorfer. Har du möjlighet att följa med mig den här veckan och ge honom ett evangeliebudskap?” Och så tillade han: ”Broder Denndorfer bor i Ungern.”

    Hans förbluffade kamrat frågade: ”När ger vi oss av?”

    ”I morgon”, kom svaret från broder Krause.

    ”När kommer vi hem igen?”, frågade kamraten.

    Broder Krause svarade: ”Om en vecka eller så – om vi kommer tillbaka.”

    Och så for de två kamraterna för att besöka broder Denndorfer. De reste med tåg och buss från nordöstra Tyskland till Debrecen i Ungern – det var en ganska lång resa. Broder Denndorfer hade inte fått besök av hemlärare sedan kriget började. När han nu såg Herrens tjänare blev han överväldigad av tacksamhet över att de kommit. Först ville han inte skaka hand med dem. I stället gick han till sitt sovrum och öppnade ett litet skåp och tog fram en ask som innehöll hans tionde, som han hade sparat i många år. Han gav tiondet till sina hemlärare och sade: ”Nu är jag skuldfri inför Herren. Nu känner jag mig värdig att skaka hand med Herrens tjänare!” Broder Krause berättade för mig senare att han blivit rörd och stum vid tanken på att denne trofaste broder, som inte haft någon kontakt med kyrkan på många år, lydigt och envist hade tagit 10 procent av det lilla han tjänade och avsatt det som tionde. Han hade sparat det utan att veta när eller om han skulle få förmånen att betala det.

    Broder Walter Krause gick bort för nio år sedan vid 94 års ålder. Han tjänade lydigt och troget i hela sitt liv och var en inspiration för mig och för alla som kände honom. När han ombads utföra uppdrag ifrågasatte han aldrig, han knotade aldrig och ursäktade sig aldrig.

    Mina bröder och systrar, livets stora prov är lydnad. ”Vi skall pröva dem med detta”, sade Herren, ”för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem”.10

    Frälsaren förkunnade: ”Ty alla som vill ha en välsignelse av mina händer skall följa den lag, och dess villkor, som fastställdes för just den välsignelsen så som de instiftades redan före världens grundläggning.”11

    Inget större exempel på lydnad finns än vår Frälsare. Om honom sade Paulus:

    ”Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande.

    Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom.”12

    Frälsaren visade uppriktig kärlek till Gud genom att leva ett fullkomligt liv, genom att hedra sin heliga mission. Han var aldrig stolt. Han var aldrig uppfylld av högmod. Han var aldrig illojal. Han var alltid ödmjuk. Han var alltid uppriktig. Han var alltid lydig.

    Fastän han av frestades av bedrägeriets mästare, ja, djävulen, trots att han var fysiskt försvagad efter att ha fastat i 40 dagar och 40 nätter och var hungrig, när den onde kom till Jesus med de mest lockande och frestande erbjudanden var han ett gudomligt föredöme genom att vägra avvika från det han visste var rätt.13

    När han ställdes inför våndan i Getsemane, när han uthärdade sådan smärta att ”hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden”,14 var han den lydige Sonen när han sade: ”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.”15

    Liksom Frälsaren befallde sina tidiga apostlar, säger han till dig och mig: ”Följ … mig.”16 Är vi villiga att lyda?

    Den kunskap vi söker, de svar vi längtar efter och den styrka vi önskar i dag för att möta svårigheterna i en komplex värld som ständigt förändras, kan bli våra om vi villigt lyder Herrens bud. Jag citerar återigen Herrens ord: ”Den som håller [Guds] bud mottar sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting.”17

    Det är min enkla bön att vi må välsignas med de rika belöningar som lovas de lydiga. I Jesu Kristi, vår Herres och Frälsares namn, amen.