Jag kände att jag skulle komma
Aldo Fabio Moracca, Nevada, USA
Två och ett halvt år efter mitt dop i Buenos Aires i Argentina ekade fortfarande orden i öronen som en av äldsterna som undervisade mig hade sagt: ”Jag vet att du är en missionär.” Jag minns också det kraftfulla svar jag fick när jag bad om att få veta om känslan jag hade i hjärtat faktiskt var verklig. Som tjugoåring visste jag att jag borde förbereda mig för en mission.
Men hur kunde jag vara en missionär? Jag var inte i närheten av de änglalika unga männen som hade undervisat mig om evangeliet. Och hur skulle jag kunna lämna mitt jobb? Var skulle jag bo när jag kom hem? Det hade varit mycket svårt att hitta bostaden jag hade, fastän det bara var ett litet rum på baksidan av någons hus.
På vägen hem en kväll kom återigen de här känslorna och tvivlen. När jag kom hem försökte jag fatta ett beslut. Jag bestämde mig för att knäböja och uppsända en bön om hjälp. När jag gjorde det fick jag en stark känsla av att jag skulle prata med Leandro, en vän som hade varit till stor styrka i svåra stunder.
Men tanken på att väcka honom mitt i natten fick mig att tveka. Jag visste att han var tvungen att gå upp tidigt för att åka till jobbet, och jag vågade inte knacka på hans dörr så sent. Jag kämpade emot tanken men känslan att jag skulle gå och prata med honom stannade kvar. Jag valde ändå att strunta i den.
I stället bestämde jag mig för att gå ett varv runt kvarteret för att få lite frisk luft. Men när jag kom på att jag hade lämnat dörren öppen vände jag tillbaka. När jag kom in satt Leandro i mitt rum. Anden kom över mig och jag blev andlös. Med en röst som var tjock av rörelse frågade jag honom: ”Vad gör du här?”
”Jag vet inte”, sade han. ”Jag kände bara att jag borde komma och prata med dig.”
Jag berättade för honom om tvivlen jag hade om att gå ut på mission. Han bar sitt vittnesbörd för mig och uppmuntrade mig. Sedan hjälpte han mig att fylla i missionspappren som jag gav till biskopen morgonen därpå. Två månader senare fick jag min kallelse till Argentinamissionen Salta.
Jag vet att min vän var ett redskap i Herrens händer den natten, och jag vet av hela mitt hjärta att min himmelske Fader lyssnar på och besvarar böner som uppsänds med uppriktigt hjärta och verkligt uppsåt.