”Bli omvända … så att jag kan hela er”
Inbjudan att omvända oss är sällan en tillrättavisning utan snarare en kärleksfull vädjan att vända om och ”åter vända” till Gud.
Mina bröder och systrar! Det har gått sex månader sedan jag kallades till de tolv apostlarnas kvorum. Att nu få verka tillsammans med män som länge har varit mina föredömen och lärare gör mig fortfarande djupt ödmjuk. Jag uppskattar verkligen era böner och ert stöd vid min inröstning. För mig har det här varit en tid av intensiv bön när jag uppriktigt sökt att få Herrens godkännande. Jag har känt hans kärlek på heliga och oförglömliga sätt. Jag vittnar om att han lever och att det här är hans heliga verk.
Vi älskar president Thomas S Monson, Herrens profet. Jag ska alltid minnas hans vänlighet när han kallade mig i april. I slutet av intervjun bredde han ut armarna för att ge mig en kram. President Monson är en lång karl. När han slog sina långa armar om mig och drog mig till sig, kände jag mig som en pojke i en kärleksfull fars beskyddande famn.
Under de månader som har gått sedan dess har jag tänkt på Herrens inbjudan att komma till honom och få andligen slutas i hans famn. Han sade: ”Se, min barmhärtighets arm är utsträckt mot er, och den som kommer tar jag emot. Och välsignade är de som kommer till mig.”1
Skrifterna talar om hans armar som öppna2, utsträckta3, uträckta4 och omslutande.5 De beskrivs som mäktiga6 och heliga7, som härlighetens armar8, trygghetens armar9, kärlekens armar10, ”utsträckta dagen lång”.11
Vi har alla i någon grad känt dessa andliga armar omkring oss. Vi har känt hans förlåtelse, hans kärlek och tröst. Herren har sagt: ”Jag är den som tröstar er.”12
Herrens önskan att vi ska komma till honom och omslutas av hans armar är ofta en inbjudan att omvända oss. ”Se, han sänder en inbjudan till alla människor, ty barmhärtighetens armar är utsträckta mot dem, och han säger: Omvänd er, och jag skall ta emot er.”13
När vi syndar vänder vi oss bort från Gud. När vi omvänder oss vänder vi oss till Gud.
Inbjudan att omvända oss är sällan en tillrättavisning utan snarare en kärleksfull vädjan att vända om och ”åter vända” till Gud.14 Vår kärleksfulle Fader och hans enfödde Son vädjar till oss att vara mer än vad vi är, sträva efter att leva vårt liv på ett högre plan, ändra oss och uppleva glädjen i att hålla buden. Som Kristi lärjungar gläds vi åt välsignelsen att kunna omvända oss och få uppleva förlåtelsens glädje. Den blir en del av oss, den formar vårt sätt att tänka och känna.
Bland de tiotusentals som lyssnar till den här konferensen finns det många grader av personlig värdighet och rättfärdighet. Men omvändelse är en välsignelse för oss alla. Vi behöver alla känna Frälsarens barmhärtiga armar genom förlåtelse för våra synder.
För många år sedan ombads jag träffa en man som långt tidigare, en tid, hade fört ett utsvävande liv. Till följd av dåliga val som han hade gjort förlorade han sitt medlemskap i kyrkan. Han hade för länge sedan återvänt till kyrkan och höll trofast alla buden, men hans tidigare handlingar förföljde honom. När vi träffades kunde jag känna hans skam och hans djupa ånger över att ha åsidosatt sina förbund. Efter vårt samtal lade jag händerna på hans huvud för att ge honom en prästadömets välsignelse. Innan jag sade något fick jag en överväldigande känsla av Frälsarens förlåtande kärlek till honom. Vi kramade om varandra efter välsignelsen och mannen grät öppet.
Jag förundras över hur Herrens barmhärtighets och kärleks armar omsluter den ångerfulle, hur självisk den synd som övergetts än må vara. Jag vittnar om att Frälsaren kan och är ivrig att förlåta våra synder. Förutom de få som väljer förtappelse efter att ha känt till fullheten, finns det ingen synd som inte kan bli förlåten.15 Vilken otrolig förmån det är för oss alla att kunna vända om från våra synder och komma till Kristus. Gudomlig förlåtelse är en av evangeliets ljuvligaste frukter. Den tar bort skuld och kval från vårt hjärta och ger oss i stället glädje och samvetsfrid. Jesus förkunnar: ”Vill ni inte nu återvända till mig och ångra era synder och bli omvända så att jag kan hela er?”16
Några som lyssnar i dag behöver kanske ”en mäktig förändring i hjärtat”17 för att konfrontera svåra synder. Det kan krävas en prästadömsledares hjälp. Men för de flesta är omvändelse något som sker i tysthet och enskilt, en daglig strävan att få Herrens hjälp med att göra nödvändiga förändringar.
För de flesta är omvändelse mer en resa än en engångshändelse. Det är ingen lätt sak. Det är svårt att ändra på sig. Det krävs att vi springer i motvind, simmar motströms. Jesus sade: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.”18 Omvändelse innebär att vända bort från sådant som oärlighet, stolthet, vrede och orena tankar, att vända sig till annat som till exempel vänlighet, osjälviskhet, tålamod och andlighet. Det är att ”åter vända” till Gud.
Hur avgör vi vad vi ska koncentrera oss på i vår omvändelse? När våra nära och kära eller vänner föreslår något som vi behöver ändra på, sticker den naturliga människan ibland upp huvudet och säger: ”Jaså, du tycker jag ska ändra på mig? Då ska jag tala om för dig vad du själv har problem med.” Ett bättre sätt är att ödmjukt fråga Herren: ”Fader, vad vill du att jag ska göra?” Då kommer svaren. Vi känner vilka förändringar vi behöver göra. Herren talar till vårt förstånd och till vårt hjärta.19
Sedan får vi välja: Ska vi omvända oss eller ska vi stänga vårt öppna fönster mot himlen?
Alma varnade: ”Försök inte urskulda dig på minsta vis.”20 När vi ”stänger fönstret” upphör vi att tro på den andliga röst som inbjuder oss att ändra på oss. Vi ber men lyssnar mindre. Våra böner saknar den tro som leder till omvändelse.21
Nu säger någon: ”Broder Andersen, du förstår inte. Du kan inte känna vad jag har känt. Det är alldeles för svårt att ändra sig.”
Du har rätt, jag förstår inte helt och hållet. Men det finns En som gör det. Han vet. Han har känt din smärta. Han har sagt: ”På mina händer har jag upptecknat dig.”22 Frälsaren finns där, räcker fram handen och vädjar till var och en av oss: ”Kom till mig.”23 Vi kan omvända oss. Det kan vi!
När vi inser vad vi behöver ändra på sörjer vi över den bedrövelse vi har vållat. Det leder till att vi uppriktigt bekänner våra synder för Herren och om så behövs även för andra.24 Och om möjligt försöker vi återställa vad vi orättmätigt skadat eller tagit.
Omvändelsen blir en del av vårt dagliga liv. Att vi tar sakramentet varje vecka är så viktigt — att vi ödmjukt kommer inför Herren, erkänner vårt beroende av honom, ber honom förlåta oss och förnya oss samt lovar att alltid minnas honom.
Ibland märker vi i vår omvändelse, i vår dagliga strävan att bli mer kristuslika, att vi gång på gång kämpar med samma svårigheter. Det är som att gå upp på ett skogsbevuxet berg: Ibland ser vi inte våra framsteg förrän vi närmar oss toppen och tittar tillbaka från den höga bergsryggen. Bli inte missmodig. Om du strävar efter och arbetar på att omvända dig, då är du inne i omvändelseprocessen.
Allteftersom vi gör framsteg ser vi livet klarare och känner hur den Helige Anden verkar mer kraftfullt inom oss.
Ibland undrar vi varför vi kommer ihåg våra synder långt efter det att vi har övergett dem. Varför fortsätter vi ibland att vara bedrövade över misstag också efter vår omvändelse?
Ni minns säkert en rar berättelse som president James E Faust relaterade: ”Jag minns att då jag var liten pojke på bondgården, lagade mormor våra utsökta måltider på en vedspis. När vedkorgen bredvid spisen blev tom, lyfte mormor lugnt och tyst upp den och gick ut och fyllde på ved från traven utomhus och bar sedan in den tunga korgen.”
President Fausts röst fylldes av rörelse då han fortsatte: ”Jag var så okänslig att jag bara satt där och lät min älskade mormor fylla på vedkorgen. Jag skäms och har ångrat min [underlåtenhet] i hela mitt liv. Jag hoppas att jag en dag kan be henne om förlåtelse.”25
Mer än 65 år hade gått. Om president Faust efter alla dessa år fortfarande kom ihåg och ångrade att han inte hade hjälpt sin mormor, bör då vi förvånas över att vi fortfarande kommer ihåg och ångrar en del saker?
Skrifterna säger inte att vi kommer att glömma våra synder i jordelivet. De säger att Herren kommer att glömma.26
Att överge synder innebär att aldrig återgå till dem. Det krävs tid att överge. För att hjälpa oss låter Herren ibland spår av våra misstag finnas kvar i vårt minne.27 Det är en absolut nödvändig del av det vi lär oss i jordelivet.
När vi ärligt bekänner våra synder, återställer det vi kan till dem som vi har syndat mot och överger våra synder genom att hålla buden, då är vi inne i förlåtelseprocessen. Med tiden kommer vi att märka hur sorgens kval lägger sig, vilket tar ”bort skulden från våra hjärtan”28 och ger ”samvetsfrid”.29
Du som är uppriktigt ångerfull men inte tycks kunna känna någon lindring, fortsätt att hålla buden. Jag lovar dig att lindring kommer — men enligt Herrens tidsplan. Helandet tar också tid.
Om du är orolig så rådgör med din biskop. En biskop har urskillningens gåva.30 Han kan hjälpa dig.
I skrifterna står det: ”[Se] till … att ni inte uppskjuter er omvändelses dag.”31 Men det är aldrig för sent att omvända sig.
En gång blev jag ombedd att träffa ett äldre par som återvänt till kyrkan. De hade undervisats om evangeliet av sina föräldrar. Efter att ha gift sig lämnade de kyrkan. Nu, 50 år senare, var de på väg tillbaka. Maken kom till kontoret dragande på en syrgasbehållare. De uttryckte sorg över att de inte hade varit trofasta. Jag talade om för dem hur glada vi var att de hade kommit tillbaka och försäkrade dem att Herrens välkomnande armar tar emot dem som omvänder sig. Den äldre mannen svarade: ”Det vet vi, broder Andersen. Men vi sörjer över att våra barn och barnbarn inte har evangeliets välsignelser. Vi är tillbaka, men vi är tillbaka ensamma.”
De var inte tillbaka ensamma. Omvändelse förändrar inte bara oss, den blir till välsignelse för våra familjer och dem vi älskar. I och med vår rättfärdiga omvändelse — men enligt Herrens tidsplan — kommer Frälsarens utsträckta armar inte bara att omsluta oss utan också nå in i våra barns och efterkommandes liv. Omvändelse innebär alltid att det finns större glädje som väntar oss.
Jag vittnar om att vår Frälsare kan befria oss från våra synder. Jag har själv känt hans återlösande kraft. Jag har tydligt sett hans läkande hand på tusentals människor i länder runtom i världen. Jag vittnar om att hans gudomliga gåva tar bort skulden från vårt hjärta och ger samvetsfrid.
Han älskar oss. Vi är medlemmar i hans kyrka. Han inbjuder var och en av oss till omvändelse, att vända oss bort från våra synder, att komma till honom. Jag vittnar om att han är där, i Jesu Kristi namn, amen.