Jag fann min tro
Under ett antal månader inbjöd missionärerna mig att döpas flera gånger, men jag tackade alltid nej.
En kväll under mitt första år på universitetet 1989 stannade en god vän till mig och jag uppe sent och studerade till ett slutprov.
Plötsligt ställde Matt en fråga som blev ett av de avgörande ögonblicken i mitt liv. ”Hur tror din kyrka att Gud är? Jag menar, hur tror du han ser ut?”
Jag hade inget svar att ge honom. Han var lyhörd för min situation och pratade inte mer om det. Men jag kunde inte glömma det. Jag befann mig i en ovanlig situation: Jag var protestant och studerade vid Brigham Young-universitetet, och även om jag hade en del tvivel när det gällde min egen tro och om religion i allmänhet så hade jag inte för avsikt att byta religion. I stället hade jag under hela året noga tagit avstånd andligt sett genom att undvika religiösa konversationer. Med denna enkla fråga hade min vän till slut lyckats öppna en liten springa i dörren till mitt hjärta.
Sökandet efter tro
Under de följande månaderna frågade jag mig själv flera gånger: ”Vad tror jag på?” Eller ännu viktigare: ”Tror jag på något? Finns det verkligen en Gud, och om det gör det, hur är han i så fall? Kunde jag lära känna honom? Skulle han besvara mina böner? Skulle jag kunna ha en tro, precis som mina sista dagars heliga vänner?”
Det var inte så att jag inte hade haft möjlighet att begrunda sådana djupa frågor förut. I många år hade några av mina bästa vänner varit sista dagars heliga. Deras vänskap hade lett till att jag började studera vid BYU. Men jag hade nästan alltid avvisat deras trevare i fråga om evangeliet. De få gånger jag hade träffat missionärerna hade jag inte lyssnat med ett öppet sinne.
Jag var för rädd för förändringarna som skulle krävas, förändringar som både socialt och känslomässigt kanske skulle isolera mig från min familj. Jag ville inte tro på att jag hade fel och att mina traditioner var felaktiga. Jag trodde inte att jag kunde få uppenbarelser från Gud eller ens att andra kunde få det. Det verkade helt befängt, ologiskt och konstigt att Gud skulle ha visat sig för pojken Joseph Smith, att han skulle ha uppenbarat nya skrifter och att bara en religion skulle ha tagit emot gudomlig vägledning för att etableras som den sanna kyrkan.
Ironiskt nog tvivlade jag på om någon religion var sann, inklusive min egen. Jag hade ett hjärta fyllt av kärlek till min familj och mina vänner, ett hjärta som längtade efter svar, men när det kom till Andens maningar hade jag ett hjärta av sten.
Efter mitt första år på BYU återvände jag hem till Kentucky för att fortsätta med min utbildning. Mina sista dagars heliga vänner åkte snart iväg för att verka som missionärer och jag kände mig mycket ensam när de var iväg. Jag ville ha en del av den övertygelse som hade inspirerat dem att offra två år av sitt liv. Samtidigt bekymrade det mig hela tiden att jag fortfarande inte hade något svar på Matts fråga. Jag ville själv få veta vad som var sant. Till slut, efter det att mina vänner hade uppmuntrat mig att träffa missionärerna i många brev, motade jag bort mina betänkligheter och gick med på det.
Övervägde omvändelse
Men jag tvivlade ändå på tanken att evangeliets olika principer var sammanfogade till en helhet. Missionärerna hävdade att eftersom deras budskap i sin helhet antingen var helt sant eller helt falskt så kunde jag, när jag hade fått ett vittnesbörd om en princip, acceptera resten av lärdomarna som en naturlig följd därav.
Jag trodde inte på dem. Jag tyckte det var okej att välja vad jag ville tro, som om det var ett slags andligt och doktrinärt smörgåsbord.1 Samtidigt krävde min logik empiriska bevis, inte en omvändelse som var baserad på tro.
Tråkigt nog ledde mitt logiska resonemang till att jag blev olycklig och otillfredsställd. Alla filosofiska argument jag övervägde var motsägelsefulla och pessimistiska och gav inga riktiga svar. Jag ville ha något mer, något som talade till hjärtat på samma sätt som mina vänner och missionärerna beskrev att den Helige Anden talade till dem. Jag lyssnade på missionärslektionerna i hopp om att jag kanske skulle få veta att det de sade var sant, eller åtminstone få känna en viss tillfredsställelse över att inse att det var falskt.
Missionärerna var tålmodiga men bestämda. I flera månaders tid höll de många lektioner och uppmanade mig att döpas ett flertal gånger, men jag sade alltid nej. Jag väntade på någon uppenbar och mirakulös händelse som skulle ge mig ett vittnesbörd innan jag var villig att tacka ja till deras inbjudan. Jag fick inte något sådant vittnesbörd så jag fortsatte avvisa deras uppmaningar.
En dag läste äldsterna en vers ur Mormons bok: ”Motsägen därför icke, emedan I icke sen, ty I mottagen ej någon förvissning, innan eder tro har bestått provet.” (Ether 12:6) Sedan sade de: ”Josh, varje gång vi uppmanar dig att döpas säger du nej. Det du behöver göra är att säga ja, och sedan bekräftar Anden det för dig.”
Med andra ord hade jag inte fått något vittnesbörd därför att jag inte hade prövat min tro. Jag hade trott att jag skulle få ett vittnesbörd utan någon ansträngning från min sida. (Se L&F 9:7.) Jag hade på ett effektivt sätt hindrat Anden från att vittna för mig eftersom jag var ovillig att ta nästa steg. Det jag behövde göra var att ta ett trosvisst steg ut i mörkret för att ljuset skulle komma. Det bekräftande vittnesbördet skulle komma efter det att jag hade prövat min tro, inte innan.2
Min första tanke var att missionärerna manipulerade mig för att få mig döpt. Sedan insåg jag att just i det ögonblick som jag tackade nej till inbjudan att döpas så försvann något från mitt hjärta. Det var en stilla, mild, svag och fridfull känsla som manade mig att följa missionärernas råd, men jag hade inte uppfattat den förrän den var borta, vilket gjorde mig förvirrad, olycklig och nedstämd.
Jag undrade om denna svaga känsla kunde vara Anden som lämnade mig och om orsaken till förvirringen var mitt eget hårda hjärta som avvisade honom. Som sista utväg bestämde jag mig för att följa missionärernas uppmaning. Jag skulle tacka ja till den oundvikliga inbjudan, och om jag sedan kände Anden som de hade lovat, skulle jag döpas. Om jag å andra sidan inte kände Anden så var jag helt beredd på att säga till missionärerna att jag bara skojade.
Pröva fröet
När vi träffades nästa gång tittade vi på en ny film som kyrkan gett ut, Den förlorade sonen. Det fanns en särskild känsla i rummet. Missionärerna var synbart rörda. Deras ögon var tårfyllda.
Efter filmen läste vi flera stycken i skrifterna. Till slut vände sig äldste Critchfield mot mig och frågade: ”Josh, vill du döpas på lördag, den 10 november, klockan fyra på eftermiddagen?”
Jag tvekade men svarade sedan ”ja”.
Anden rörde vid mig med en sådan elektrifierande närvaro att håren reste sig på armarna och jag nästan började gråta. Det rådde inget tvivel om att ljuset hade kommit och skingrat mörkret. Jag hade prövat min tro och visste utan tvekan att jag måste döpas.
Jag hade fått ett vittnesbörd om att detta trons frö var gott, men jag hade ännu inte sett det bära frukt (se Alma 32:35–36) och jag hade ännu inte fått ett bekräftande vittnesbörd om de andra evangelieprinciperna. Min trosprövning var ännu inte över.
En kort tid efter mitt dop och min konfirmation började jag tvivla. Det hade uppstått en konflikt mellan den mycket personliga upplevelsen jag hade när jag hade bestämt mig för att döpas och min gamla logik, som inte accepterade kunskap som var baserad på tro.
Snart drabbades jag åter av den efterhängsna förvirringen och nedstämdheten och visste inte vad jag skulle tro. Men oavsett detta hade jag fattat ett beslut och jag bestämde mig för att förbli aktiv i kyrkan och tillämpa principerna jag hade fått undervisning om tills min trosprövning löste konflikten på ett eller annat sätt.
Jag fann min tro
Herren lät mig inte vandra ensam. Jag fick en kallelse att arbeta tillsammans med missionärerna, och när vi gick ut och kontaktade människor varje vecka fortsatte missionärerna att undervisa mig. Mina hemlärare var trofasta. Min hemlärarkamrat var punktlig och ihärdig. Jag fick vänner bland många av församlingsmedlemmarna. De involverade mig i sitt liv och bjöd hem mig på middag och på hemaftnar. De bad med och för mig. Biskopen och hans familj tog hand om och uppmuntrade mig. Jag kunde se att de var uppriktiga och det stärkte min beslutsamhet.
En dag, några månader senare, upptäckte jag att varje gång jag läste Mormons bok så fick jag en stilla, bekant fridfull känsla som liknade den jag hade fått under diskussionerna och när jag inbjöds att döpas. Plötsligt insåg jag något klart och tydligt: Det var Anden. När jag tänkte ”om det här är Anden så måste boken vara sann”, svällde den milda känslan i mitt hjärta och min tro växte till andlig kunskap om den principen.
Allteftersom mitt hjärta blev mer ”förkrossat” och min ande mer ”bedrövad” (se Ether 4:15) fick jag andra bekräftelser. Med tiden ersattes mina tvivel med övertygelse. Jag visste att Gud lever, att Jesus är Kristus, att Joseph Smith är en Guds profet, inte genom mitt intellekt eller andras övertalningsförmåga, utan genom Andens obestridliga närvaro som talade till min ande. Bud på bud öppnade sig för mitt sinne. (Se 2 Nephi 28:30.) Allteftersom dessa bekräftande upplevelser lades till varandra vidgades min uppfattning om evangeliet och den andliga kunskapen kom i allt snabbare takt. Varje upplevelse krävde ihärdighet, villighet att lyssna och följa och en önskan att ge efter för Andens maningar. (Se Mosiah 3:19.)
I dag kan jag säga att evangeliet är sant för jag har själv fått lära mig det. En gång verkade evangeliet vara konstigt och ologiskt, nu är det välbekant och underbart för mig. Evangeliets principer är verkligen sammanfogade till en stor helhet. Också med min relativt begränsade doktrinära kunskap kunde jag vittna om dessa sanningar som missionär. Allteftersom min doktrinära kunskap ökar, stärks också mitt vittnesbörd.
Mitt sammanlagda vittnesbörd fungerar som ett noggrant utformat och konstant växande skydd mot motgångar. Det stärker mig i de prövningar jag ställs inför, särskilt den ondes försök att så frön av tvivel angående sådant som jag redan har fått svar på. (Se L&F 6:22–23.) När jag känner mig svag, när tvivlen kommer, när våndor dröjer kvar, så tillämpar jag samma mönster som burit frukt ända sedan dagen då jag fick ett vittnesbörd: Jag begrundar varje upplevelse jag haft som byggt upp mitt vittnesbörd, jag anstränger mig ytterligare för att följa principerna jag fått undervisning om och jag är uppmärksam på när Anden bekräftar min tro.
Evangeliet är sant i sin helhet och ligger öppet för alla som i ödmjukhet prövar sin tro genom att ta ett trosvisst steg ut i mörkret. Frälsarens ljus finns där. Det göms enbart av vår ovilja att finna det. Vi kan få uppleva många mörka stunder i vårt liv eller stunder när vårt vittnesbörd prövas. Jag upptäckte att Frälsarens ljus väntar på oss om vi villigt söker honom, och att detta ljus, om vi söker det oupphörligt, leder till omvändelse.