Budskap från första presidentskapet

De markerade vägen för oss att följa

President Thomas S Monson

förste rådgivare i första presidentskapet

Bild

För många år sedan beundrade jag omslaget till en av kyrkans tidskrifter som visade en magnifik reproduktion av en av Carl Blochs målningar. Den scen som konstnären hade fångat i sitt sinne och därefter — med en beröring av Mästarens hand — överfört till duken, skildrar ögonblicket när Elisabet, Sakarias hustru, välkomnade Maria, Jesu moder. Båda skulle föda en son — två mirakulösa födslar.

Den son som Elisabet födde blev känd som Johannes Döparen. Både när det gäller Jesus, Marias son, och Johannes är ytterst lite upptecknat om deras barndomsår. En enda mening talar om för oss allt vi känner till om Johannes liv från det han föddes och fram till hans offentliga verksamhet: ”Och barnet växte upp och blev starkare i anden, och han vistades i öde trakter fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.”¹

Johannes budskap var kortfattat. Han predikade tro, omvändelse, dop genom nedsänkning och förlänande av den Helige Anden genom en myndighet som var större än den han själv var i besittning av. ”Jag är inte Messias”, sade han till sina trofasta lärjungar. ”Jag är sänd framför honom.”² ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag … Han skall döpa er i den helige Ande och i eld.”³

Därefter döptes Kristus av Johannes Döparen. Senare vittnade Jesus: ”Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen.”⁴

Vi behöver alla referenspunkter — ja, exempel att följa. Johannes Döparen utgör ett fulländat exempel på uppriktig ödmjukhet eftersom han alltid böjde sig för den som skulle komma — människosläktets Frälsare.

Föredömen i tro

När vi lär oss av dem som förlitat sig på Gud och följt hans lära, viskar någon till vår själ: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.”⁵ När de resolut höll hans bud och förlitade sig på honom, blev de välsignade. När vi följer deras exempel blir också vi välsignade på liknande sätt i vår tid. Var och en blir ett eftersträvansvärt exempel.

Vi älskar alla den vackra berättelsen i Bibeln om Abraham och Isak. Det måste ha varit oerhört svårt för Abraham att i lydnad mot Guds befallning föra sin älskade son Isak till landet Moria, där han skulle offra honom som brännoffer. Kan ni föreställa er hur tungt hans hjärta måste ha varit när han samlade ved till elden och gick till den utsedda platsen? Helt visst måste han ha plågats till kropp och sinne när han ”band … sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.” Hur underbart var inte tillkännagivandet, hur underbart välkomna var inte orden: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son.”⁶

Abraham är ett föredöme i fråga om obetingad lydnad.

Om någon av oss tycker att våra prövningar övergår vår förmåga att klara av dem, låt oss då läsa om Job. När vi gör det kommer tanken: ”Om Job kunde härda ut och övervinna sina prövningar, så kan jag det.”

Job var en ”from och rättsinnig man, som fruktade Gud och undvek det onda”.⁷ Plikttrogen i sin vandel och framgångsrik i världen skulle Job komma att ställas inför ett prov som kunde ha fått vem som helst att gå under. Berövad sina ägodelar, hånad av sina vänner, hemsökt av lidande, tillintetgjord av förlusten av sin familj, blev han uppmanad att ”förbanna Gud och dö”.⁸ Han motstod denna frestelse och förkunnade från djupet av sin ädla själ: ”Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne, i höjden min försvarare.”⁹ ”Jag vet att min återlösare lever.”¹⁰

Job blev ett föredöme i fråga om obegränsat tålamod. Ännu i denna dag har vi i engelskan talesättet om någon som är långmodig att han eller hon har Jobs tålamod. Han gav oss ett exempel att följa.

Att lyda och att leva

”En rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida” och som ”vandrade med Gud”,¹¹ var profeten Noa. Han ordinerades till prästadömet i unga år och blev ”en rättfärdighetens predikant och förkunnade Jesu Kristi evangelium, undervisade om tro, omvändelse, dop och mottagandet av den Helige Anden”.¹² Han varnade för att underlåtenhet att ge akt på hans budskap skulle orsaka en syndaflod över dem som hörde hans röst, och ändå hörsammade de inte hans ord.

Noa hörsammade Guds befallning att bygga en ark så att han och hans familj skulle kunna undkomma förstörelsen. Han följde Guds anvisningar att föra in ett par eller mer av allt levande i arken, så att också de skulle kunna räddas undan översvämningen.

President Spencer W Kimball (1895–1985) sade följande under en generalkonferens för mer än femtio år sedan: ”Eftersom det ännu inte fanns några tecken på regn och översvämning … betraktades [Noas] varningar som ogrundade … Så dåraktigt att bygga en ark på torra marken medan solen sken och livet pågick som vanligt! Men tiden löpte ut … Floden kom. De olydiga … drunknade. Arkens under var följden av den tro som visades genom att den byggdes.”¹³

Noa hade den orubbliga tron att lyda Guds bud. Må vi alltid göra likadant. Låt oss komma ihåg att Guds visdom ofta tycks dåraktig för människor. Men det viktigaste vi kan lära oss under jordelivet är att när Gud talar och vi lyder, så gör vi alltid det rätta.

Rut är ett exempel på föredömlig kvinnlighet. När Rut upplevde hur sorgsen hennes svärmor Noomi var efter att ha förlorat båda sina två fina söner, kände hon kanske de styng av förtvivlan och ensamhet som plågade Noomi ända in i själen, och hon yttrade det som har blivit det klassiska uttrycket för lojalitet: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud.”¹⁴ Det som Rut sedan gjorde visar hur uppriktiga hennes ord var.

Tack vare Ruts osvikliga lojalitet mot Noomi kom hon att gifta sig med Boas, genom vilken hon — en främling och omvänd från Moab — blev farfars mor till David, och som följd därav, anmoder till vår Frälsare Jesus Kristus.

Föredömen i lydnad

Nu till en mäktig profet i Mormons bok — Nephi, Lehis och Sariahs son. Han var trofast och lydig mot Gud, modig och oförskräckt. När han fick det svåra uppdraget att hämta mässingsplåtarna hos Laban klagade han inte. I stället sade han: ”Jag vill gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet, att Herren icke giver människornas barn några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem.”¹⁵ Kanske inspirerade denna modiga handling till rådet som ges i psalmen ”The Iron Rod” [Ledstången]:

Profeten Nephi fick en gång
en härlig syn från Gud …
Håll fast, ja grip om denna stång
så stark och fast och sann,
ty den är ordet sänt från Gud,
till hamn den oss föra kan.16

Nephi personifierade outtröttlig beslutsamhet.

Ingen beskrivning av eftersträvansvärda föredömen som vi kan följa skulle vara fullständig utan Joseph Smith, den förste profeten i denna tidsutdelning. Endast 14 år gammal gick denne modige unge man till en lund, som senare skulle komma att kallas helig, och fick ett svar på sin uppriktiga bön.

Joseph utsattes för skoningslös förföljelse när han berättade för andra om den härliga syn han hade sett i denna lund. Men han stod fast trots att han blev förlöjligad och hånad. Han sade: ”Jag hade sett en syn. Jag visste det och jag visste, att Gud visste det och jag kunde icke förneka det, ej heller vågade jag göra det.”¹⁷

Steg för steg, med motstånd vart han än vände sig men ändå alltid vägledd av Herrens hand, organiserade Joseph Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han visade sig modig i allt han gjorde.

Mot slutet av sitt liv, när han och hans bror Hyrum fördes till fängelset i Carthage, gick han oförskräckt det till mötes som han utan tvivel visste låg framför honom, och han beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod.

När vi ställs inför livets prövningar, må vi då alltid visa samma oförskräckta mod som profeten Joseph Smith var ett så stort föredöme i.

Ett föredöme i optimism

Framför oss i dag står en annan Guds profet — vår älskade president Gordon B Hinckley. Han har presiderat över kyrkans största expansion — både numerärt och geografiskt — i vår historia. Han har färdats över områden som inte tidigare har besökts av en kyrkans president och har träffat regeringsledare och medlemmar runtom i världen. Hans kärlek till människorna överskrider språkliga och kulturella barriärer.

Med profetisk insikt har han infört Ständiga utbildningsfonden, en fond som bryter fattigdomens kretslopp för våra medlemmar i många områden av världen och möjliggör färdigheter och utbildning som kvalificerar unga män och unga kvinnor för förvärvsarbete. Denna inspirerade plan har tänt hoppets ljus hos dem som känt sig dömda till medelmåttighet men som nu har fått möjlighet till en ljusare framtid.

President Hinckley har oavbrutet verkat för att göra heliga välsignelser tillgängliga för kyrkans medlemmar över hela världen genom att se till att det finns tempel inom räckhåll för alla. Han har förmågan att lyfta människor från alla samhällsgrupper till ett högre plan, oavsett deras trostillhörighet. Han är ett föredöme i fråga om en aldrig sinande optimism, och vi ärar honom som profet, siare och uppenbarare.

De unika egenskaperna hos dessa män och kvinnor som jag nämnt kan vara till ovärderlig hjälp för oss när vi ställs inför de problem och prövningar som ligger framför oss. Låt mig få illustrera detta genom att berätta vad som hände familjen Pollard från Oakland i Kalifornien.

En familjs tro

För några år sedan då äldste Taavili Joseph Samuel Pollard körde till missionskontoret den sista dagen av sin mission i Zimbabwe, förlorade han av någon anledning kontrollen över bilen och krockade med ett träd. En förbipasserande kunde rädda äldste Pollards kamrat, men äldste Pollard, som var medvetslös, satt fast i bilen när den tog eld. Äldste Pollard dog. Hans mor hade dött åtta år tidigare, så hans far tog ensam hand om familjen. Han hade en bror som verkade i Västindienmissionen.

När nyheten om äldste Pollards död nådde hans far, ringde denne ödmjuke man — som redan hade förlorat sin hustru — till sonen som verkade i Västindienmissionen för att berätta att hans bror var död. Under detta långväga telefonsamtal sjöng broder Pollard och hans son, som utan tvivel var nedtyngda av sorg, tillsammans: ”Jag är Guds lilla barn.”¹⁸ Innan de avslutade samtalet uppsände pappan en bön till sin himmelske Fader där han tackade honom för hans välsignelser och sökte hans gudomliga tröst.

Broder Pollard sade senare att han visste att familjen skulle reda sig eftersom de alla hade ett starkt vittnesbörd om evangeliet och frälsningsplanen.

Mina bröder och systrar, när vi i denna härliga tidernas fullhets utdelning färdas genom jordelivet och ställs inför framtidens prövningar och utmaningar, må vi då minnas dessa förebilders eftersträvansvärda exempel. Må vi ha Johannes Döparens uppriktiga ödmjukhet, Abrahams obetingade lydnad, Jobs obegränsade tålamod, Noas orubbliga tro, Ruts aldrig svikande lojalitet, Nephis outtröttliga beslutsamhet, profeten Joseph Smiths oförskräckta mod och president Hinckleys aldrig sinande optimism. Egenskaper som dessa är ett starkt värn för oss hela livet ut.

Det yttersta Föredömet

Må vi alltid ledas av det yttersta Föredömet, ja, av Marias son, Frälsaren Jesus Kristus, vars hela liv var en fullkomlig förebild för oss att efterlikna.

Född i ett stall och lagd i en krubba hade han kommit från himlen för att leva på jorden som en dödlig människa och för att upprätta Guds rike. Under sin jordiska verksamhet undervisade han människorna om den högre lagen. Hans härliga evangelium omdanade världens tänkesätt. Han välsignade de sjuka. Han gjorde så att den lame kunde gå, den blinde se, den döve höra. Han uppväckte till och med döda.

Hur reagerade man på detta nådens budskap, på hans visdomsord, på hans lärdomar om livet? Det var bara några få som värdesatte honom. De tvättade hans fötter. De lärde sig hans ord. De följde hans exempel.

Andra förnekade honom. När Pilatus frågade dem: ”Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?”¹⁹ skrek de: ”Korsfäst honom!”²⁰ De hånade honom. De gav honom ättiksvin att dricka. De smädade honom. De slog honom med en käpp. De spottade på honom. De korsfäste honom.

Från släktled till släktled har Jesu budskap varit detsamma. Till Petrus och Andreas vid stranden av den vackra Galileiska sjön sade han: ”Följ mig.”²¹ Till Filippus kom uppfordran: ”Följ mig.”²² Till leviten som satt utanför tullhuset kom uppmaningen: ”Följ mig.”²³ Och till dig och mig, om vi bara lyssnar, kommer samma inbjudan: ”Följ mig.” Må vi alla göra det och skörda de eviga belöningar som reserverats för dem som följer den väg som Kristus markerade genom sitt exemplariska liv.

Förslag till hemlärare

Efter att ha studerat budskapet under bön kan ni dela med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel:

Låt familjemedlemmarna försöka rita något som de inte känner till så bra (till exempel en karta över ett fjärran land eller en ovanlig blomma). Visa sedan en bild av föremålet och låt dem rita det igen. Hur blir vi hjälpta av förebilder? Återge president Monsons uttalanden om att ta profeter till föredöme i livet. Återge en personlig upplevelse om när en profets exempel hjälpte dig.
Fråga: ”Vilka följer människorna i världen i dag? Vilka egenskaper har dessa män och kvinnor?” Jämför de rättfärdiga exemplen i artikeln med världens exempel. Uppmana familjen att välja och försöka ta efter en andlig egenskap som dessa rättfärdiga män och kvinnor har.
Om det finns små barn i familjen ber du dem härma dina rörelser. Klappa händerna, nicka med huvudet och så vidare. Diskutera vilken betydelse det har att följa någons exempel. Be familjemedlemmarna tänka på rättfärdiga föredömen och använd artikeln som komplement till deras svar. Avsluta med president Monsons vittnesbörd om Jesus Kristus som det största föredömet för oss att följa.