Härda ut till början
Det tog sju år, men det var värt all väntan.
”Vilka är lärarna?” frågade jag min vän medan vi gick gatan fram en lördagsmorgon i februari 2000. Vi var fjorton år då.
”De är mina vänner och är här på en slags mission”, sade hon. Vi hade aldrig pratat om religion förut, fastän vi var bästa vänner. Hon sade att vi skulle vara med på några engelskalektioner som hennes vänner höll gratis. Hon visste att jag skulle vara intresserad eftersom jag gick på en engelskspråkig high school.
När vi kom in i byggnaden drogs mina ögon mot bilderna på väggarna. Var det här en kyrka? Det såg inte ut som en bulgarisk-ortodox kyrka, den enda slags kyrka jag hade varit i tidigare. De flesta anser andra kyrkor vara kulter. Dessutom brännmärktes religiösa trosuppfattningar i Bulgarien under kommunismen ända fram till 1989, och många ser fortfarande religion som något som inte är rätt.
Min vän frågade om jag ville komma till kyrkan dagen därpå. Jag svarade ja, mer av nyfikenhet än av fromhet. Jag visste att om hon gick dit så var det inte fel.
Jag började gå till kyrkan regelbundet. Jag ville veta mer om dess lära. Jag ville veta varför de där ungdomarna med namnbrickor hade lämnat sitt land för att komma till Bulgarien och utsätta sig för den religiöst fientliga atmosfären här. Fastän jag inte var religiös just då var det något som fick mig att fortsätta gå på kyrkans aktiviteter. Jag tyckte om missionärernas vänliga anda och medlemmarnas varma leenden.
Jag blev vän med de unga kvinnorna i grenen. Jag förundrades över deras tro och stora önskan att tjäna andra. Jag minns när jag bad min första bön under en lektion i Unga kvinnor. Jag hade aldrig bett tidigare och visste inte hur kraftfull en bön kan vara. Jag hade inte känt den innerliga kontakten med vår himmelske Fader som bönen ger. Jag hade inte vetat att jag var hans dotter. Jag slutade aldrig be efter det. Varje gång jag behövde gå igenom något svårt visste jag att jag kunde be min himmelske Fader om vägledning. Ofta fick jag tårar i ögonen när jag bad eftersom jag kunde känna den Helige Andens försäkran om att Gud älskar mig. Jag började förlita mig på Herren.
När tonårstidens frestelser kom hade jag redan en stark tro på Jesus Kristus, vilket gav mig styrka att stå emot frestelserna. Jag kunde se hur Satan frestade mina kamrater med världsliga saker och hur små kompromisser ledde till större. Det var svårt för mig att hålla fast vid mina principer, men kontakten jag hade med min himmelske Fader i bön hjälpte mig att hålla mig borta från frestelser. Jag hade bestämt mig för att leva efter frälsningsplanens principer. Jag visste utan minsta tvivel att jag en dag skulle komma att bli välsignad.
Tråkigt nog kunde jag inte bli medlem i kyrkan just då. Mina föräldrar opponerade sig, särskilt pappa. Men jag kunde förstå honom. Hans föräldrar gick aldrig i kyrkan med honom. Han växte upp under kommunistväldet. Ändå visste jag att Herren hade berett en väg så att jag en dag skulle få bli medlem i kyrkan. Jag visste redan att den vägen skulle bli mycket svår. Men jag hade lärt mig från skrifterna att prövningar kan vara för vårt eget bästa.
Jag gick på seminariet och senare på institutet, jag var med på kyrkans aktiviteter och påbörjade till och med programmet Personlig tillväxt. Jag längtade alltid till Unga kvinnors aktiviteter. Jag ska aldrig glömma timmarna vi tillbringade med att laga mat, göra vykort eller bokmärken, dekorera klassrummet eller spela spel. Inte heller vår underbara vänskap. Varje aktivitet hjälpte mig förstå min gudomliga natur och roll i livet.
Ett av de svåraste projekten inom Personlig tillväxt var att lära sig ”Den levande Kristus”1 utantill. När jag läste texten tänkte jag att det skulle vara en jättebra utmaning att lära sig den utantill. Efter några veckor visste jag varför det projektet var en del av värderingen tro. Det var ett prov på tro och tålamod, ett prov med givande resultat. Apostlarnas vittnesbörd stärkte min tro och mitt vittnesbörd. Genom att tänka på deras inspirerade ord om Kristi gudomliga liv och verksamhet fick jag mod till att själv vittna om honom.
När jag var 16 år hade vi en aktivitet där vi skulle få veta hur det var att vara heltidsmissionär. Vi delades upp två och två och levde som missionärer i en vecka. Det var första gången jag insåg hur viktigt det är att bära sitt vittnesbörd för andra. Aktiviteten hjälpte mig inse både hur svårt det är att tjäna Herren och glädjen vi känner när vi berättar om evangeliet och ser hur Kristi lära förändrar någons liv. Den hjälpte mig inse hur det är att ”stå såsom vittnen om Gud under alla tider och i allting och överallt”. (Mosiah 18:9)
Som ”aktiv icke-medlem”, som alla kallade mig, lärde jag mig att ha tålamod och hoppas att en dag få bli medlem i kyrkan. Jag insåg att det var ett prov på min tro och mitt tålamod. Jag undrade hur lång tid det skulle ta att bli renad och börja ett nytt liv.
Den dagen kom nästan sju år efter det att min vän hade tagit med mig till kyrkan den där kalla februarimorgonen år 2000. Jag döptes 21 år gammal i missionshemmet i Sofia. Min dopdag var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Då kände jag den stora, återlösande kärleken som min himmelske Fader har till mig. Jag kände den ännu mer när jag tog del av sakramentet följande dag. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Anden som brann inom mig talade om för mig att det hade varit värt att vänta på. Jag kunde äntligen få den Helige Andens gåva och andra välsignelser vi får som medlemmar i kyrkan.
Jag är tacksam att jag välsignats med kunskap om det återställda evangeliet. Jag vet att vi kan övervinna livets prövningar genom tro och tålamod. Det finns ingen större eller mer givande förmån än att vara medlem i den enda sanna kyrkan på jorden. Inget ger större glädje än kunskapen vi har att vi som värdiga medlemmar i kyrkan kan få bo hos Gud igen.