Kom till templet
I början av 1900-talet verkade två missionärer i de amerikanska sydstaternas bergstrakter. En dag när de gick längs en bergsrygg i det kuperade landskapet såg de några personer som samlades i en glänta i närheten av en stuga en bit längre ner på bergssluttningen.
De fick veta att det skulle hållas en begravning. En liten pojke hade drunknat. Hans föräldrar hade skickat efter prästen som skulle säga några ord vid pojkens begravning. Äldsterna höll sig i bakgrunden och såg på. Den lilla pojken skulle begravas i en grav som hade grävts bredvid stugan. Prästen stod framför den sörjande fadern och modern och alla andra som samlats och började sin predikan. Om föräldrarna hade väntat sig att bli tröstade av denna präst, skulle de bli besvikna.
Han tillrättavisade dem skarpt för att de inte hade låtit döpa den lilla pojken. De hade väntat med det av en eller annan anledning, och nu var det för sent. Han sade rent ut till dem att deras lilla pojke hade kommit till helvetet. Han sade att det var deras fel, att skulden var deras — de hade vållat sin son oändligt lidande.
När predikan var slut och graven hade täckts över, lämnade vänner, grannar och släktingar platsen. Äldsterna gick fram till de sörjande föräldrarna. ”Vi är Herrens tjänare”, sade de till den gråtande modern, ”och vi har kommit med ett budskap åt er.”
Medan de bedrövade föräldrarna lyssnade, gav de två unga äldsterna dem en inblick i evigheten. De läste i uppenbarelserna och bar vittnesbörd för dessa ödmjuka, bedrövade föräldrar om återställelsen av nycklarna till återlösning för både levande och döda.
Jag vill inte kritisera den kringresande predikanten. Jag känner en viss sympati för honom, för han gjorde så gott han kunde med det ljus och den kunskap han hade fått. Men det finns mer än det han hade att ge. Vi har evangeliet i dess fullhet.
Den väg som missionärerna visade detta enkla par var mer än omvändelse och dop, ty för dem som följer vägen kommer den så småningom att leda till templets heliga rum. Där kan medlemmar av kyrkan som gjort sig förtjänta av templets välsignelser delta i de mest upphöjda och heliga av alla de återlösande förrättningar som uppenbarats för människosläktet. Där kan vi tvagas och smörjas och instrueras och begåvas och beseglas. Och när vi själva fått dessa välsignelser, kan vi vara ställföreträdare för dem som dött utan att ha fått samma möjlighet.
Jag hoppas kunna vidga din insikt om varför vi bygger tempel och varför förrättningar och ceremonier utförs där.
Förmånen att besöka templet
Det är en förmån att besöka templet. Om du är kvalificerad enligt de angivna normerna, bör du absolut komma och ta emot dina välsignelser. Därefter bör du återvända om och om igen för att göra samma välsignelser tillgängliga för andra som har dött utan möjligheten att ta emot dem under jordelivet.
Du bör inte komma till templet förrän du är berättigad, förrän du har uppfyllt de krav som Herren har angett. Men du bör komma, om inte nu, så snart du har kvalificerat dig.
Läran som utgör grundvalen till arbetet i templet skiljer mer än något annat Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga från alla andra religiösa organisationer på jorden och gör kyrkan enastående. Vi har något som inget annat religiöst samfund har. Vi kan ge något som de inte kan ge.
Den ångest de sörjande föräldrarna kände kan bara lindras av denna kyrkas lära. Denna lära har sin tyngdpunkt i templets förrättningar.
Ordning i allt
För att förklara något av dessa förrättningars betydelse börjar jag med tredje trosartikeln: ”Vi tror att hela människosläktet kan frälsas genom Kristi försoning och genom lydnad till evangeliets lagar och förordningar.”
Ordet förordning [förrättning] betyder ”ett religiöst eller ceremoniellt iakttagande”, ”en fastställd rit”.1 Hur är det med evangeliets förrättningar? Hur viktiga är de för oss som medlemmar i kyrkan? Kan man bli lycklig, kan man bli återlöst, kan man upphöjas utan dem? Svar: De är mer än tillrådliga eller önskvärda eller nödvändiga. De är mer än väsentliga eller livsviktiga, de är helt avgörande för var och en av oss.
Varje sista dagars helig bör ställa sig följande frågor: Är mitt liv i ordning? Har jag tagit emot alla de evangeliets förrättningar som jag borde ha tagit emot så här långt i livet? Är de giltiga?
Om du kan svara ja på dessa frågor och om förrättningarna utförts under inflytande av beseglingens makt och myndighet, förblir de evigt intakta. I så fall är ditt liv i ordning så här långt. Sedan skulle du göra klokt i att tänka på din familj, levande och döda, med samma frågor i sinnet.
Templets förrättningar
Förrättningarna vi utför i templen är tvagningen, smörjelsen, begåvningen och beseglingen — både av barn till föräldrar och av par, vilket oftast benämns tempelvigsel.
Här är en kort sammanfattning av de upplysningar som finns tillgängliga i tryck i fråga om templets förrättningar.
Förrättningarna tvagning och smörjelse omnämns ofta i templet som förberedande förrättningar. Det är tillräckligt i detta sammanhang att säga följande: Till begåvningen hör tvagningen och smörjelsen, som till största delen är symboliska till sin karaktär, men genom dem utlovas såväl bestämda och omedelbara välsignelser som framtida välsignelser. Om dessa förrättningar har Herren sagt: ”Jag [säger] eder: Huru kunna edra tvagningar antagas av mig, med mindre I utfören dem i ett hus byggt åt mitt namn?” (L&F 124:37)
I samband med dessa förrättningar ikläds man tempelklädnaden i templet och får löften om stora välsignelser i samband med den. Det är viktigt att man lyssnar uppmärksamt när man tar emot dessa förrättningar och att man försöker komma ihåg de välsignelser som utlovas och de villkor som gäller för att de ska förverkligas.
Att begåva är att berika, att till någon annan ge någonting som varar länge och som är av stort värde. I tempelbegåvningens förrättning ”begåvas mottagarna med kraft från höjden” och ”de får undervisning om Herrens ändamål och planer”.2
President Brigham Young (1801–1877) sade följande om begåvningen: ”Jag ska ge en kort definition. Er begåvning är att motta alla de förrättningar i Herrens hus, som ni, sedan ni lämnat detta liv, behöver för att kunna återinträda i Faderns närhet, passera de änglar som står som vaktposter och kunna ge dem nyckelorden, tecknen och kännetecknen som hör till det heliga prästadömet och erhålla er eviga upphöjelse trots jord och helvete.”3
Begåvningens välsignelse krävs för fullständig upphöjelse. Varje sista dagars helig bör eftersträva att vara värdig denna välsignelse och att ta emot den.
En beseglande förrättning är den förrättning som binder samman familjer för evigt. Tempelvigseln är en beseglande förrättning. Barn som föds till par som beseglats i templet föds inom förbundet. När ett par har vigts genom en borgerlig ceremoni och sedan beseglats i templet efter ett år eller mer, beseglas barnen som inte fötts inom förbundet till paret genom en kort och helig förrättning.
Jag har alltid imponerats av att templets förrättningar utförs vördnadsfullt och noggrant. De är inte komplicerade eller överdådiga utan typiska för evangeliets principers enkelhet.
I kyrkan har vi den myndighet som krävs för att utföra alla de förrättningar som är nödvändiga för att återlösa och upphöja hela den mänskliga familjen. Och eftersom vi har nycklarna till den beseglande makten blir det som binds här på rätt sätt också bundet i himlen. Dessa nycklar — nycklarna till att besegla och binda på jorden och att det blir bundet i himlen — representerar Guds största gåva. Med den myndigheten kan vi döpa och välsigna, vi kan begåva och besegla, och Herren hedrar våra ansträngningar.
Förrättningar måste erbjudas de döda
Den kringresande predikanten som det talades om tidigare hade inget svar på frågan om vad som händer dem som dör utan dop. Hur blir det med dem? Om det inte finns något annat namn givet under himlen varigenom människan kan frälsas (och det finns det inte) och de har levt och dött utan att ha hört det namnet, och om dopet är nödvändigt (och det är det) och de dog utan att ha fått erbjudan om att ta emot det, var är de då nu?
Det är svårt att utgrunda den frågan, men den beskriver största delen av den mänskliga familjen. Med andra ord, fråga vilken kraft som skulle etablera begreppet en Herre och ett dop och sedan inte låta största delen av den mänskliga familjen komma under dess lärdomars inflytande. Med denna fråga obesvarad måste man medge att majoriteten av människorna är förlorade, bland annat den lilla pojken som drunknade — och även om man på något sätt tillämpar lagen om rättvisa och nåd.
Om en kyrka inte har något svar på detta dilemma, hur kan den då säga sig vara Herrens kyrka? Det är förstås inte hans mening att förkasta majoriteten av den mänskliga familjen för att de aldrig döptes på jorden.
Det strider mot allt förnuft att de som i förvirrad frustration medger att de inte har något svar på denna fråga, kan hävda att de har myndighet att förrätta Herrens angelägenheter på jorden eller har uppsyn över arbetet varigenom hela mänskligheten ska frälsas.
Ett kännetecken som skiljer oss från resten av världen och som identifierar oss som Herrens kyrka är att vi utför dop och andra förrättningar för våra döda förfäder.
Närhelst jag tar upp frågan om dem som dött utan dop, gör jag det med största vördnad, för det handlar om ett heligt arbete. Detta arbete, som är relativt okänt för världen, är förunderligt i fråga om perspektiv, överlägset allt vad människan har drömt om, överjordiskt, inspirerat och sant. Det är svaret.
Med rätt myndighet kan en levande person döpas för och till förmån för någon som inte fick den möjligheten före döden. Personen i fråga kan sedan ta emot eller avböja dopet i andevärlden enligt sin egen önskan.
Detta arbete kom som en stor bekräftelse på något mycket grundläggande — att det finns ett liv efter döden. Döden är lika lite ett slut som födelsen var början. Det storartade återlösningsarbetet fortgår bortom slöjan likaväl som här under jordelivet.
Vi har bemyndigats att utföra ställföreträdande dop och andra tempelförrättningar för de döda så att dessa nödvändiga förrättningar redan är utförda när de döda får evangeliet predikat för sig och tar emot det.
Kom till templet
Varje sista dagars helig har ansvar för detta arbete. Det finns förmodligen ingen annan lära som skiljer kyrkan från andra religioner så mycket som denna. Vi har uppenbarelserna. Vi har dessa heliga förrättningar.
Jag säger till er alla: ”Kom till templet.” Du kanske ser fram emot förmånen och engångsföreteelsen att komma dit för att ta emot din begåvning, för att ta emot dina välsignelser och för att ingå egna förbund med Herren. Du kanske redan har varit där en eller flera gånger. Du kanske går dit ofta. Du kanske till och med är tempeltjänare. Vilken situationen än är, kom till templet.
Sätt ditt liv i ordning om så behövs. Be innerligt. Anträd nu omvändelsens ytterst svåra och ibland nedslående resa. Bestäm dig för att du ska göra allt du kan för att hjälpa till med tempeltjänst och med släktforskningen som ligger till grund för den samt för att hjälpa varje levande själ och varje själ bortom slöjan på alla sätt du kan och med alla de resurser som du har till förfogande.
Kom till templet!
Bearbetning av The Holy Temple (1980).