Dikten
När jag var barn hittade jag en dikt på en sida som hade rivits bort från en broschyr som hade slitits sönder och låg på trottoaren. Jag växte upp i gamla lägenheter och var en enstöring, men jag hade tre tillflykter: böcker, filmer med Elvis Presley och poesi. Jag älskade poesi. Den talade till en del av mig som jag inte kunde beskriva. Det fanns inga ord att beskriva den. Jag blev nyfiken och plockade upp dikten och tog med den hem.
Jag läste dikten varje dag, ibland flera gånger om dagen under åren som följde. När jag satt på en lektion, gick längs korridorerna från lektion till lektion eller satt ensam under en rast kunde jag komma att tänka på delar av dikten. Jag hade aldrig lärt mig en dikt utantill förut, men den här var annorlunda. Det fanns något i den som talade till mig och berörde mig.
Mången gång en hemlig tanke
viskat: ”Du är främling här.”
Och jag känner, att jag vandrat
från en överjordisk sfär.
Jag hade alltid känt mig annorlunda jämfört med andra barn. Ibland kändes det som om det fanns ett annat hem någonstans och att om jag verkligen försökte så skulle jag kunna komma ihåg det på något sätt. Dikten uppmuntrade dessa känslor. Då och då tog jag fram den ur byrålådan och läste den. Jag undrade hur många andra människor som mig det fanns i världen och om jag någonsin skulle träffa någon av dem.
I en avsikt vis och helig
har du mig på jorden satt,
himmelsk börd och släkt och vänner
allt är gömt i glömskans natt.
Ni kan tänka er hur överraskad jag blev många år senare när jag som undersökare var med på mitt första sakramentsmöte och slog upp psalmboken och såg dikten som jag hade hittat för så länge sedan. Arrangemanget skilde sig från det jag hade sjungit högt för mig själv när jag inte kunde sova eller när jag vaknade mitt i natten och grät, men jag kände till och med igen tonerna som kom från pianot.
O min Fader, du som tronar
i din boning ovan skyn!
När får jag din närhet njuta
och ånyo se din syn?
När alla andra sjöng ”O min Fader” (Psalmer, nr 190) kunde jag bara sitta där och gråta med insikten om att Gud hade fört den sången i min väg som barn.
Från din helga himlaboning
anden har i tiden gått,
i min första späda barndom,
där din ömma vård jag fått.
Medan jag satt där på sakramentsmötet och lyssnade när min dikt sjöngs av församlingen så visste jag att jag var på rätt väg. Jag visste att det som missionärerna undervisade mig om var sant. Jag visste att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga var Guds enda sanna kyrka på jorden. När jag så knäböjde och frågade Gud om det var rätt att jag döptes och konfirmerades in i kyrkan så blev jag inte förvånad när svaret var ja.
När jag i tre veckor hade fått lektioner av äldste Walker och äldste Whittaker så sänkte äldste Walker ner mig i dopets vatten. Jag tvättades ren, renare än jag någonsin känt mig och någonsin kunde föreställa mig. Tillsammans med äldsterna i ringen av prästadömsbärare som var med och konfirmerade mig som medlem fanns min första biskop, mannen som hade svarat när jag ringde för att be om att missionärerna skulle besöka mig.
Jag kunde höra orden i min älskade dikt som en ljuv refräng ovanför som vävde sig in mellan varje person jag hade träffat och varje handling som hade fört mig in i kyrkan — ord som hade berört ett värkande hjärta som längtade efter att åter lära känna sin himmelske Fader.
Dig jag lärt att kalla Fader
genom Anden från dig sänd,
men förr’n kunskapsnyckeln skänktes,
grunden härtill var ej känd.