BUDSKAP FRÅN FÖRSTA PRESIDENTSKAPET

Symbolen för vår tro

PRESIDENT GORDON B HINCKLEY

Efter renoveringen av templet i Mesa i Arizona för några år sedan inbjöds ledare inom andra religioner att gå en rundtur i templet under första dagen av dess öppet hus. Hundratals kom. När jag talade till dem sade jag att vi gärna ville svara på vilka frågor de än kunde tänkas ha. Bland annat fick vi en fråga från en protestantisk präst.

Han sade: ”Jag har gått runt i hela byggnaden, detta tempel som har Jesu Kristi namn på utsidan, men jag har inte sett något kors, kristendomens symbol. Jag har lagt märke till era byggnader på andra platser och dessa saknar också korset. Hur kan detta komma sig, när ni säger att ni tror på Jesus Kristus?”

Jag svarade: ”Jag vill inte stöta mig med någon av mina kristna kollegor, som använder korset till att pryda katedralernas torn och altarna i sina kyrkobyggnader, som bär det på sina kläder och trycker det på sina böcker och annan litteratur. Men för oss är korset symbolen för den döende Kristus, medan vårt budskap handlar om den levande Kristus.”

Han frågade då: ”Om ni inte använder korset, vad har ni då som symbol för er religion?”

Jag svarade att det är det liv vårt folk lever som på det mest meningsfulla sättet kan uttrycka vår tro, och att det faktiskt därför är symbolen för vår dyrkan.

Jag hoppas att han inte tyckte jag var självbelåten som svarade så. Detta, att vi inte använder korset, kan först tyckas motsägelsefullt, eftersom vi påstår att Jesus Kristus är huvudpersonen i vår tro. Kyrkans officiella namn är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi dyrkar honom som Herre och Frälsare. Bibeln är vår skrift. Vi tror att profeterna i Gamla testamentet, vilka förutsade Messias ankomst, talade genom gudomlig inspiration. Vi fröjdar oss över de uppteckningar Matteus, Markus, Lukas och Johannes gjorde, vilka återger händelserna kring Guds Sons födelse, verksamhet, död och uppståndelse – Faderns Enfödde i köttet. Liksom Paulus i forna dagar ”skäms [vi] inte för [Jesu Kristi] evangelium. Det är en Guds kraft som frälser”. (Rom 1:16) Och liksom Petrus betygar vi att Jesus Kristus är det enda namn ”som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta”. (Apg 4:12)

Mormons bok, som vi betraktar som den Nya världens testamente, förkunnar de profeters lärdomar som i forna dagar bodde på västra halvklotet, och den vittnar om honom som föddes i Betlehem i Judeen och som dog på Golgata. För en värld som vacklar i tron är Mormons bok ännu ett mäktigt vittne om Herrens gudomlighet. Själva förordet, som skrevs av en profet i Amerika för ett och ett halvt årtusende sedan, klarlägger kategoriskt att boken skrevs för att ”överbevisa jude och icke-jude om att Jesus är Kristus, den evige Guden, som uppenbarar sig för alla nationer”.

Och i vår bok med nutida uppenbarelser, Läran och förbunden, har han med dessa ord bestämt klargjort vem han är: ”Jag är A och O, Herren Kristus, ja, det är jag, begynnelsen och änden, världens Återlösare.” (L&F 19:1)

Mot bakgrund av dessa uttalanden och vittnesbörd kanske många frågar sig, liksom min protestantiske vän i Arizona gjorde: ”Om ni säger er tro på Jesus Kristus, varför använder ni då inte symbolen för hans död, korset på Golgata?”

På detta vill jag först svara, att ingen medlem av denna kyrka någonsin får glömma det fruktansvärda pris som vår Återlösare betalade när han gav sitt liv på det att alla människor skulle få leva – lidandet i Getsemane, den bittra farsen till rättegång, törnekronan som sargade hans huvud, den blodtörstiga pöbelns rop inför Pilatus, bördan som han ensam måste bära på sin mödosamma väg till Golgata, det hemska lidandet då spikarna genomborrade hans händer och fötter, den brinnande smärta hans kropp utsattes för när han hängde på korset denna tragiska dag, då Guds Son utropade: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)

Detta var korset, tortyrredskapet, den fruktansvärda anordning som var avsedd att döda Fridens man, den ondskefulla vedergällningen för hans underbara arbete med att bota de sjuka, få blinda att se, uppväcka de döda. Detta var korset på Golgatas ensliga höjd, på vilket han hängdes upp och dog.

Vi kan inte glömma detta. Vi får aldrig glömma det, för det var här som vår Frälsare, vår Förlossare, Guds Son, gav sitt liv som ett ställföreträdande offer för var och en av oss. Men förstämningen denna mörka afton före den judiska sabbaten, när hans livlösa kropp togs ned och skyndsamt lades i en lånad grav, fick hoppet att blekna även hos dem av hans lärjungar som var mest hängivna och upplysta. De var mycket bedrövade och förstod inte vad han tidigare hade sagt till dem. Den Messias som de trodde på var död. Deras Mästare, som de hade satt all sin längtan, sin tro och sitt hopp till, var borta. Han som hade talat om evigt liv, han som hade uppväckt Lasarus från graven, hade nu dött precis som alla människor före honom hade dött. Hans korta, smärtfyllda liv hade nu gått till ända, ett liv som blivit så som Jesaja långt tidigare förutsagt: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande … Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid.” (Jes 53:3, 5) Nu var han borta.

Vi kan knappast föreställa oss vad de kände som älskade honom, när de begrundade hans död denna långa, judiska sabbatsdag, lördag enligt vår kalender.

Så grydde den första veckodagen, Herrens sabbat som den har kommit att kallas. Ängeln vid graven förkunnade för dem som kom dit, tyngda av sorg: ”Varför söker ni den levande bland de döda?” (Luk 24:5)

”Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt.” (Matt 28:6)

Det största underverket i mänsklighetens historia hade skett. Han hade tidigare sagt dem: ”Jag är uppståndelsen och livet.” (Joh 11:25) Men då förstod de inte. Nu visste de. Han dog i sorg, smärta och ensamhet. Nu, den tredje dagen, uppstod han med kraft, skönhet och liv, som den förste av de avlidna, och garantin för alla människor i alla tidsåldrar att ”liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande”. (1 Kor 15:22)

På Golgata var han den döende Jesus. Ur graven kom han som den levande Kristus. Korset var den bittra frukten av Judas förräderi, slutet på Petrus förnekelse. Den tomma graven blev nu ett vittnesbörd om hans gudomlighet, en garanti för evigt liv, svaret på Jobs obesvarade fråga: ”Kan en människa få liv igen som en gång dött?” (Job 14:14)

När han nu var död kunde han ha glömts bort, eller i bästa fall blivit ihågkommen som en av de stora lärare vars liv sammanfattas med några korta rader i en historiebok.

Som uppstånden blev han nu livets Mästare. Hans lärjungar kunde nu med fast tro stämma in i Jesajas lovsång: ”Hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.” (Jes 9:6)

Jobs förväntansfulla ord uppfylldes: ”Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.

När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud.

Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta.” (Job 19:25–27)

Maria hade all anledning att utropa: ”’Rabbuni!’ – det betyder lärare” (Joh 20:16) när hon för första gången såg den uppståndne Herren, för nu var han sannerligen Mästaren, inte bara över livet utan även över döden. Borta var dödens udd, krossad av segern över graven.

Den räddhågade Petrus förändrades. Även den tvivlande Tomas betygade med allvar och vördnad och saklighet: ”Min Herre och min Gud!” (Joh 20:28) ”Tvivla inte, utan tro” (Joh 20:27) var Herrens oförglömliga ord vid detta förunderliga tillfälle.

Därefter visade han sig för många, däribland, skriver Paulus, för ”mer än femhundra bröder på en gång”. (1 Kor 15:6)

Och på det västra halvklotet fanns andra får, som han tidigare hade talat om. Och folket där ”hörde en röst som från himmelen … och den sade till dem:

’Sen min älskade Son, i vilken jag har funnit behag, i vilken jag har härliggjort mitt namn! Hören honom!’ …

Och se, de sågo en människa nedstiga från himmelen, och han var klädd i en vit skrud, och han kom ned och stod mitt ibland dem …

Och det begav sig, att han uträckte sin hand och talade till folket och sade:

’Se, jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade, att han skulle komma till världen …

Stån upp och kommen hit till mig.’” (3 Nephi 11:3, 6–10, 14)

I Mormons bok finns sedan en underbar berättelse om det som sades och hände, när den uppståndne Herren verkade bland människorna i det forna Amerika.

Till sist finns det nutida vittnen, för han kom en gång till för att inleda denna tidshushållning, tidernas fullhets utdelning som profeterna talat om. Den uppståndne, levande Herren och hans Fader, himmelens Gud, uppenbarade sig i en härlig syn för en ung profet för att påbörja en ny återställelse av forntida sanningar. Sedan följde en ”sky av vittnen” (Hebr 12:1), och han som mottagit den första synen – Joseph Smith, den nutida profeten – förkunnade med kraftfulla ord:

”Nu, efter de många vittnesbörd, som äro avgivna om honom, är detta det sista vittnesbördet, vilket vi giva om honom: Han lever.

Ty vi sågo honom på Guds högra sida och vi hörde rösten som vittnade, att han är Faderns Enfödde,

att medelst honom, genom honom och av honom existera och skapades världarna, och att deras invånare äro söner och döttrar, födda åt Gud.” (L&F 76:22–24)

Därtill kommer miljoner vittnen som, genom den Helige Andens kraft, har burit och nu bär högtidliga vittnesbörd om att han verkligen lever. Detta vittnesbörd har varit deras tröst och deras styrka.

Jag kommer till exempel att tänka på en vän som jag lärde känna i Vietnam under en svår tid i hans land. Han var en man med en stilla och enastående tro på Gud, vår evige Fader, och på hans Son, den levande Kristus. Jag kommer väl ihåg hur han sjöng med djup övertygelse:

När blint ut i mörkret du kallas att gå,
i sorg och i nöd skall du ändock bestå.
Jag rikt dig välsignar och står nära dig,
jag helgar dig blott uppå lidandets stig.

(”How Firm a Foundation”, Hymns , nr 85, fritt översatt)

Eftersom vår Frälsare lever, använder vi oss inte av symbolen för hans död som symbolen för vår tro. Vad ska vi då använda? Ingen symbol, inget konstverk, ingen bild kan uttrycka härligheten och undret hos den levande Kristus. Han förklarade för oss hur denna symbol skulle se ut, när han sade: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” (Joh 14:15)

Som hans efterföljare kan vi inte begå onda, tarvliga eller ovänliga handlingar utan att befläcka hans avbild. Vi kan inte heller göra något gott och behagligt och generöst utan att symbolen för honom, vars namn vi iklätt oss, skiner klarare. Därför måste vårt liv bli en meningsfull förkunnelse, en symbol för vårt vittnesbörd om den levande Kristus, den levande Gudens evige Son.

Så enkelt är det, mina bröder och systrar, och så djupgående, och må vi aldrig glömma det.

Jag vet min Herre lever än,
Förlossare, Guds Son och Vän.
Han segrat över synd och död,
min Frälsare, min tröst i nöd.

Ditt namn uti mitt hjärta skriv,
du världens hopp och ljus och liv.
Din röst jag hör i stormens brus.
Du visar vägen till Guds hus.

Så skänk mig nu din Andes frid
att bistå mig i livets strid.
Jag söker din rättfärdighet
att jag må se din evighet.

(Gordon B Hinckley, ”Jag vet min Herre lever än”, Psalmer, nr 82)

FÖRSLAG TILL HEMLÄRARE

Efter att ha studerat budskapet under bön kan ni dela med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel:

Be familjemedlemmarna att berätta hur de skulle besvara följande frågor: Varför finns det inga kors i kyrkans byggnader? Vad är symbolen för vår religion? Läs om hur president Hinckley valde att besvara dessa frågor. (Se de fem första styckena.) Vilket skriftställe förklarar symbolen för vår religion? (Se de fyra sista styckena.) Vad kan vi göra för att symbolen för vår tro ska lysa starkare för andra?
Be familjemedlemmarna att beskriva vad de tror att en ”huvudperson” i deras liv skulle göra eller hur han/hon skulle vara. Läs högt och tala om de delar av artikeln som framhåller Jesus Kristus som huvudpersonen i vår tro.
Be familjemedlemmarna att återge en favoritberättelse om Jesus. Läs högt en berättelse eller två från denna artikel om honom. Vittna om uppståndelsen och Jesu Kristi försonande offer.