2004
Profeter, siare och uppenbarare
November 2004


Profeter, siare och uppenbarare

Första presidentskapet och de tolvs kvorum har kallats av Gud och stöds som profeter, siare och uppenbarare.

Å mina bröders vägnar i de tolv apostlarnas kvorum vill jag vara den förste att hälsa äldste Dieter Uchtdorf och äldste David Bednar välkomna till deras nya kallelser och den underbara gemenskap som ligger framför dem. När de första tolv apostlarna kallades i den här tidshushållningen fick de veta att deras kallelse ”var avsedd att stärka en tillgivenhet starkare än döden för varandra”.1 Vi har redan en sådan tillgivenhet för er bröder, era hustrur och familjer. Vi säger hjärtligt och samstämmigt: ”Välkomna, kära vänner.”

I samma anda som president Hinckleys vänliga ord vill jag också uttrycka samma ”tillgivenhet starkare än döden” och den djupa personliga förlust vi alla känner då våra älskade bröder David B Haight och Neal A Maxwell har gått bort. Till dessa två bröder och deras goda hustrur Ruby respektive Colleen, säger vi att vi älskar er, vördar ert tjänande och vi hedrar det föredömliga liv ni levt. Var och en av oss anser det vara en stor förmån att känna er och att ha verkat vid er sida. Ni är dyrbara för oss i all evighet.

I ljuset av sådana betydande händelser i detta verks framåtskridande önskar jag säga något denna morgon om apostlaskapet och hur viktigt dess fortbestånd är i Jesu Kristi sanna kyrka. När jag gör det talar jag inte endast om män som innehar detta ämbete utan också om ämbetet självt, en kallelse i det heliga melkisedekska prästadömet som Frälsaren själv har utsett till att vaka över hans folk och vittna om hans namn.

För att etablera en kyrka som skulle stå under hans ledning även efter det att han lämnat jorden, ”gick Jesus upp på berget för att be, och han bad hela natten till Gud.

När det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och valde ut bland dem tolv, som han kallade apostlar.”2

Senare skulle aposteln Paulus lära oss att Frälsaren, som visste att hans död var oundviklig, hade gjort detta för att ge kyrkan, en ”apostlarnas och profeternas grund”.3 Dessa bröder och andra ämbetsmän skulle verka under den uppståndne Kristi ledning.

Varför? Bland annat för att ”vi … då inte längre [skall] vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse”.4

Sålunda skulle den apostoliska och profetiska grunden i kyrkan vara till välsignelse i alla tider, men särskilt under prövningens eller farans tider, när vi kan känna oss som barn, förvirrade och vilsna, kanske lite rädda, tider då människans falskhet eller djävulens ondska försöker bringa oss ur balans eller vilseleda oss. För att motverka detta som händer i våra dagar har första presidentskapet och de tolvs kvorum kallats av Gud och stöds av er som ”profeter, siare och uppenbarare”, med kyrkans president som förste profet, siare och uppenbarare, senioraposteln. Som sådan är han den ende mannen med myndighet att använda samtliga uppenbarelsens och förvaltningens nycklar för kyrkan. I Nya testamentets tid, i Mormons boks tid och i vår tid utgör dessa ämbetsmän grundstenarna till den sanna kyrkan. De är utlagda runt om och hämtar styrka från hörnstenen, ”vår Återlösares klippa, hans, som är [Jesus] Kristus, Guds Son”5, han som är den store ”aposteln och översteprästen över vår himmelska kallelse”6 för att använda Paulus ord. En sådan grund i Kristus var och har alltid varit ett skydd under tider ”när djävulen utsänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i virvelvinden, ja, när hans hagel och hans rasande storm träffa eder”. I sådana tider som vi nu har — och mer eller mindre alltid kommer att ha — ska sådana stormar i livet ”ej hava makt över eder … emedan den klippa, varpå I ären byggda, är en säker grundval på vilken människorna, om de bygga därpå, icke kunna misslyckas”.7

För tre veckor sedan var jag på stavskonferens i den vackra lilla bergsbyn Prescott i Arizona. Efter den härliga konferensen fick jag lite diskret ett kort brev av en syster när hon och andra kom fram för att skaka hand och säga adjö. Med en viss tveksamhet läser jag upp en del av det för er denna morgon. Inrikta er på den lärdom denna syster undervisar om och inte på personerna det handlar om.

”Käre äldste Holland, tack för det vittnesbörd som du bar på konferensen om Frälsaren och hans kärlek. För fyrtioett år sedan sade jag uppriktigt till Herren i bön att jag önskade att jag levt på jorden när apostlarna levde, när det fanns en sann kyrka och man fortfarande kunde höra Kristi röst. Inom ett år efter den bönen sände min himmelske Fader två missionärer från kyrkan till mig och jag fann att alla mina förhoppningar kunde förverkligas. I någon stund då du känner dig trött eller bekymrad kan kanske det här korta brevet hjälpa dig minnas varför det är så viktigt för mig och miljoner andra att höra din röst och skaka hand med dig. Med kärlek och tacksamhet, din syster Gloria Clements.”

Syster Clements, ditt mycket kärleksfulla brev påminde mig om en liknande förhoppning och nästan samma ord som en gång uttrycktes i min egen släkt. Under de oroliga år då de första bosättningarna grundades i det här landet flydde Roger Williams, min impulsive och beslutsamme förfader — inte helt av egen vilja — från kolonin Massachusetts Bay och slog sig ner i vad som nu är delstaten Rhode Island. Han kallade sitt huvudkvarter för Providence, själva namnet röjer hans livslånga strävan efter gudomliga insikter och himmelska manifestationer. Men han fann aldrig det han tyckte var den sanna kyrkan från Nya testamentets tid. Om denne besvikne sökare sade den legendariske Cotton Mather: ”Mr Williams sade slutligen till sina efterföljare att eftersom han själv blivit missledd, hade han också misslett dem och att han nu var övertygad om att ingen människa fanns på jorden som kunde döpa [eller utföra några andra förordningar i evangeliet] … så han rådde dem att frångå dem alla och vänta på att nya apostlar skulle komma.”8 Roger Williams fick inte se de efterlängtade nya apostlarna komma under sin livstid, men en dag hoppas jag att jag själv kan berätta för honom att hans ättlingar fick se dem.

Det var inte ovanligt att reformatorerna, som förberedde scenen för evangeliets återställelse, kände både oro och förhoppning angående behovet av gudomlig vägledning. Jonathan Edwards, en av de mest berömda predikanterna i New England sade: ”Det tycks mig … oresonligt att anta … att det skulle finnas en Gud … som bryr sig så mycket om oss … att han då inte skulle tala till oss … att vi inte skulle få höra ifrån honom.”9

Senare satte den ojämförlige Ralph Waldo Emerson New Englands ecklesiastiska ortodoxi i gungning när han sade på Harvards Divinity School: ”Det är min plikt att säga till er att det aldrig funnits ett större behov för ny uppenbarelse än det gör nu”. ”Läran om inspiration har gått förlorad … Underverk, profetia … det heliga livet existerar endast i den forntida historien … Människan talar om … uppenbarelse som något som gavs för länge sedan och som upphört, som om Gud vore död … Det är en sann lärares skyldighet”, varnade han, ”att visa oss att Gud lever, inte levde; att han talar, inte talade.”10 Med andra ord, sade Mr Emerson: ”Om man envisas med att ge ut stenar när folk ber om bröd, slutar de så småningom att komma till bageriet.”11

Begrunda dessa förbluffande anklagelser från dessa imponerande personer i Amerikas historia, för att inte tala om en viss Gloria Clements böner, vilka starkt framhäver det kraftfulla budskapet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, särskilt till dem av er som träffar våra missionärer. Profeter? Siare? Uppenbarare? Händelserna år 1820 och 1830, och händelserna under de nästan två sekler som gått sedan dess, tillkännager att uppenbarelser och de som mottar dem inte bara fanns för länge sedan och att det inte har upphört.

Samma år som Mr Emerson talade till ovannämnda Divinity School och underförstått bönade om apostlar, kallades en ung engelsk immigrant som apostel till Herren Jesus Kristus, en profet, en siare och en uppenbarare. Som apostel sade äldste Taylor en gång följande, med sympati för dem som uppriktigt söker efter sanningen: ”Vem har väl någonsin hört talas om sann religion utan förbindelse med Gud? För mig är denna tanke nästan alltför absurd för att man skall kunna fatta det. Det förvånar mig inte”, sade broder Taylor, ”att oron härskar i så skrämmande hög grad, när människor i allmänhet förkastar principen om nutida uppenbarelse. Det förvånar mig inte”, fortsatte han, ”att så många människor ser på religionen med förakt och betraktar den som något som inte förtjänar intelligenta varelsers uppmärksamhet, ty utan uppenbarelse är religionen en parodi och en fars … Principen om nutida uppenbarelse … är själva grunden för vår religion.”12

Principen om nutida uppenbarelse? Själva grundvalen för vår religion? Låt mig återvända från dessa grundvalar till idag, här och nu, 2000-talet. Frågan är densamma för alla — för såväl präster, historiker och lekmän. Är himlen öppen? Uppenbarar Gud sin vilja för profeter och apostlar nu som han gjorde förr? Att den är det och att han gör det är det orubbliga tillkännagivandet från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga till hela världen. Och i detta tillkännagivande ser man vilken betydelse profeten Joseph Smith har haft i nästan två hundra år nu.

Hans liv ställde och besvarade frågan: ”Tror ni på att Gud talar till människan?” Av allt som han åstadkom under sina korta trettioåtta och ett halvt år, så efterlämnade han det viktigaste av allt, den fast förankrade gudomliga uppenbarelsen. Inte en enstaka, isolerad uppenbarelse utan bevis eller betydelse, och inte ”någon sorts mild inspiration som sipprar in i alla goda människors sinnen”, utan konkreta, pågående instruktioner från Gud. Som en god vän och trofast religionsforskare kortfattat uttryckte det: ”I en tid när kristenhetens ursprung angreps av upplysningstidens rationalitet, återställde Joseph Smith [tydligt och på egen hand] den nutida kristenheten till dess ursprung i uppenbarelse.”13

”Tack, Gud, att profeter du sänder, som leda oss fram i ditt ljus”,14 för många av dessa sista dagar kommer att fyllas med mörker och stormväder. Vi är tacksamma för den där vårmorgonen 1820, när Fadern och Sonen uppenbarade sig i härlighet för en fjortonårig pojke. Vi är tacksamma för den morgon när Petrus, Jakob och Johannes kom för att återställa det heliga prästadömets nycklar och alla dess ämbeten. Och i vår generation är vi tacksamma för morgonen den 30 september 1961, för 43 år sedan detta veckoslut, då äldste Gordon B Hinckley kallades till apostlaskapet, den 75:e mannen i denna tidshushållning att kallas till det. Och så har det fortsatt fram till denna dag, och så kommer det att fortsätta tills Frälsaren kommer.

I en värld fylld av kaos och rädsla, politiskt tumult och moraliskt förfall, vittnar jag om att Jesus är Kristus — att han är det levande brödet och det levande vattnet — och dessutom och för alltid är den stora skölden av trygghet i vårt liv, den mäktiga Israels klippa, ankaret i denna, hans levande kyrka. Jag vittnar om hans profeter, siare och uppenbarare, som utgör den varaktiga grundvalen i denna kyrka, och jag bär vittne om att sådana ämbeten och sådana språkrör finns nu, under vägledning av allas vår Frälsare, i och för vår tid som behöver detta i så stor utsträckning. Om dessa sanningar och om detta verks gudomlighet vittnar jag. Om dem är jag ett vittne i Jesu Kristi heliga namn, amen.

Slutnoter

  1. History of the Church, 2:197.

  2. Luk 6:12–13.

  3. Se Ef 2:19–20.

  4. Ef 4:14.

  5. Helaman 5:12.

  6. Heb 3:1.

  7. Helaman 5:12.

  8. Magnalia Christi Americana (1853), 2:498.

  9. The Works of Jonathan Edwards, band 18, The ”Miscellanies” 501–832, sammanst av Ava Chamberlain (2000), s 89–90.

  10. The Complete Essays and Other Writings of Ralph Waldo Emerson, sammanst av Brooks Atkinson (1940), s 75, 71, 80.

  11. Louis Cassels, citerad i Howard W Hunter, ”Spiritual Famine”, Ensign, jan 1973, s 64.

  12. ”Discourse by John Taylor”, Deseret News, 4 mar 1874, s 68; kursivering tillagd.

  13. Se Richard L Bushmans avhandling ”A Joseph Smith for the Twenty-First Century” i Believing History (2004). Dessa citat är från sidan 274, men avhandlingen bör läsas i sin helhet.

  14. ”Tack, Gud, att profeter du sänder”, Psalmer, nr 10.