”Förbli i mig”
För att evangeliets frukt skall blomstra och välsigna vårt liv måste vi vara säkert förankrade i honom, allas vår Frälsare.
Förr i tiden brukade bröderna ofta rapportera från sin mission under generalkonferensen. Jag vet att det är år 2004 och inte 1904, men jag vill i den tidigare metodens anda dela med mig av några av de underbara erfarenheter som syster Holland och jag har haft i Latinamerika. Jag hoppas att ni finner det tillämpbart på er, oberoende av var ni bor eller verkar.
För det första vill jag tacka varje missionär som har verkat i det enastående arbete som är vårt i de sista dagarna. Det återställda evangeliets spridning världen över är i sanning ett mirakel, och det är inte ett mindre mirakel att en stor del av detta arbete faller på nittonåringars skuldror! När vi har sett hur era söner och döttrar, era barnbarn (och ibland era mor- och farföräldrar) verkar trofast i Chile, har jag påmints om de tiotusentals andra missionärer vi träffat världen över. Välklädda, trofasta och klarögda missionärer, två och två, har blivit en symbol för kyrkan överallt. De är det första budskapet om evangeliet som deras undersökare möter – och vilket härligt budskap de personifierar. Alla vet vilka de är och de bland oss som känner dem bäst, älskar dem mest.
Jag önskar att ni kunde träffa en syster som kallats att verka bland oss från sitt hemland Argentina. Hon gjorde allt hon kunde för att bekosta sin mission, hon sålde sin fiol, sin mest dyrbara och nästan enda jordiska ägodel. Hon sade helt enkelt: ”Gud kommer att välsigna mig med en annan fiol efter det att jag har välsignat hans barn med Jesu Kristi evangelium.”
Jag önskar att ni kunde träffa äldsten i Chile som medan han bodde på internat hittade en Mormons bok som han började läsa samma kväll. Liksom Parley P Pratt läste han den outtröttligt – hela natten igenom. När en ny dag randades fylldes han av en djup känsla av frid och en ny anda av hopp. Han var fast besluten att ta reda på vem som hade publicerat boken och vem som hade skrivit dess underbara ord. Tretton månader senare var han på mission.
Jag önskar att ni kunde träffa den underbara unge mannen som kom till oss från Bolivia som anlände med udda kläder och skor som var tre storlekar för stora. Han var några år äldre än vanligt eftersom han ensam försörjde sin familj, och det hade tagit lång tid för honom att tjäna ihop pengarna till sin mission. Han födde upp höns och sålde ägg från dörr till dörr. Och just som hans kallelse äntligen kom behövde hans mor, som var änka, en akut blindtarmsoperation. Vår unge vän använde vartenda öre av de pengar han sparat till sin mission till att betala för sin mors operation och sjukhusvistelse. Sedan samlade han in så mycket avlagda kläder han kunde från vänner och kom till MTC i Santiago som planerat. Jag kan försäkra er att hans kläder numera matchar, att hans skor passar honom och att både han och hans mor är välbehållna, både fysiskt och andligen.
På det här sättet kommer de, från era hem, från hela världen. På denna långa lista av Herrens hängivna tjänare finns allt fler äldre par som gör en oumbärlig insats i Herrens verk. Hur vi älskar att ha och behöver missionärspar i varje mission i den här kyrkan! Ni som kan, lägg undan era golfklubbor, oroa er inte över börsmarknaden, inse att era barnbarn fortfarande kommer att vara era barnbarn när ni kommer hem – och gå ut! Vi lovar att det kommer att bli ert livs största upplevelse.
Låt mig nu säga något om kyrkans underbara medlemmar. När en geografiskt stor stav nyligen omorganiserades kände jag mig manad att kalla en man till stavspresidentskapet som enligt uppgift hade en cykel men ingen bil. Det finns många ledare i kyrkan som inte har någon bil, men jag oroade mig ändå över vad det skulle betyda för denne man i den här staven. På min förtvivlat dåliga spanska fortsatte jag intervjun och sade: ”Hermano, ¿no tiene un auto?” Med ett leende och utan att tveka svarade han: ”No tengo un auto; pero, yo tengo pies, yo tengo fe.” (”Jag har ingen bil, men jag har fötter och jag har tro.”) Han sade sedan att han kunde ta bussen, cykla eller gå, ”como los misioneros”, han log, ”som missionärerna”. Och det är det han gör.
För bara åtta veckor sedan höll jag en distriktskonferens på ön Isla Grande de Chiloé, en ö strax söder om Chile som inte får så många besökare. Ni kan tänka er hur tungt ansvaret att tala inför dessa härliga människor kändes när jag fick höra att en mycket gammal man, som satt i främre delen av kapellet, hade gått hemifrån till fots klockan fem på morgonen och gått i fyra timmar för att kunna vara på plats klockan nio, för ett möte som inte började förrän klockan elva. Han sade att han ville få en bra plats. Jag såg in i hans ögon, tänkte på tillfällen som jag hade varit antingen för nonchalant eller försenad och tänkte på Jesu ord: ”I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro.”1
Punta Arena stav i Chile är kyrkans sydligaste stav på vår planet, dess yttre gräns sträcker sig mot Antarktis. Om en stav var längre söderut skulle pingviner ha hand om den. De heliga i Punta Arena måste åka nästan 700 mil tur och retur per buss för att komma till templet i Santiago. Bara resan kan kosta upp till 20 procent av årsinkomsten för ett gift par. Bussen rymmer bara 50 personer, men för varje resa samlas ytterligare 250 personer för att hålla ett kort möte tillsammans med de resande samma morgon som resan börjar.
Stanna upp en minut och fundera över när du senast stod på en kall, blåsig parkering intill Magellans sund bara för att sjunga tillsammans med, be för och vinka av dem som skulle till templet, med hopp om att dina besparingar skulle räcka till så att du kunde följa med nästa gång? Etthundratio timmar, varav sjuttio på dammiga, guppiga och halvfärdiga vägar som slingrar fram sig genom Argentinas otämjda Patagonien. Hur känns det att åka buss i 110 timmar? Jag har ingen aning, men jag vet att en del av oss inte tycker om att bo längre än 110 kilometer från ett tempel eller att sessionen där tar mer än 110 minuter. Medan vi undervisar om tiondets princip för, ber med och bygger än fler tempel för just dessa avlägsna medlemmar, så kanske resten av oss kan göra mer för att njuta av templets välsignelser och tjusning mer regelbundet, när vi har så många tempel som ligger allt närmare oss.
Och det leder mig till min sista punkt. Kyrkans medlemmar generellt sett kan koppla samman så mycket med president Gordon B Hinckleys visionära ledarskap, inklusive (och kanske framför allt) den stora ökningen av tempel och tempelbygge. Men jag vågar nog säga att för oss här på förhöjningen är det troligt att vi kommer att minnas honom minst lika mycket för hans föresats att behålla dem som sluter sig till kyrkan. Ingen annan nutida profet har tagit upp detta ämne på ett mer direkt sätt, eller krävt mer av oss för att det ska ske. Med en glimt i ögat och en hand som smällde till bordet framför honom sade han nyligen till de tolv apostlarna: ”Bröder, när jag har levt mitt liv och begravningstjänsten är över så kommer jag att sitta upp medan jag förs ut och se er i ögonen och säga: ’Hur går det med att behålla våra nya medlemmar?’”
Detta ämne sluter cirkeln, det sammanbinder den sanna, djupa omvändelse som missionärerna strävar efter med det djupa engagemang och den hängivenhet som finns bland underbara medlemmar världen över.
Kristus sade: ”Jag är den sanna vinstocken, och … ni är grenarna.”2 ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig.”3
”Förbli i mig” är ett begripligt och vackert begrepp i vår nuvarande bibels språk, men ”förbli” är inget vanligt ord numera. Så min uppskattning för Herrens uppmaning ökade när jag för första gången läste den på ett annat språk. På spanska blir detta bekanta uttryck ”permaneced en mi”. Liksom det ”förbli” betyder permanecer ”att stanna kvar”, men till och med en gringo som jag förstår att det har samma rot som ”permanent”. Så detta betyder verkligen ”stanna – men stanna för alltid”. Detta är uppmaningen som evangeliets budskap ger chilenare och alla andra världen över. Kom, men kom för att stanna. Kom med övertygelse och uthållighet. Kom för alltid, för er egen skull och för alla de generationer som kommer efter er, och vi kan hjälpa varandra att hålla ut ända till änden.
”Den som lyfter upp ena änden av pinnen får den andra på köpet”, undervisade min inspirerande missionspresident i sitt första tal till oss.4 Och det är så det bör vara när vi ansluter oss till denna, den sanne och levande Gudens sanna och levande kyrka. När vi går med i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga går vi ombord på det säkra skeppet Sion och seglar med det vart det än går, tills det anländer till tusenårsrikets hamn. Vi stannar i båten, genom stormbyar och stiltje, genom storm och solbränna, eftersom det är det enda sättet vi kan komma till det förlovade landet. Den här kyrkan är Herrens fordon för vitala läror, förordningar, förbund och nycklar som är nödvändiga för upphöjelse. Man kan inte vara helt trofast mot Jesu Kristi evangelium utan att sträva efter att vara trofast i kyrkan som är dess jordiska institutionella uttryck. Till både nya och gamla medlemmar förkunnar vi med Nephi i hans kraftfulla avskedstal: ”I haven gått in genom porten … [men] … är [allt] gjort genom att I haven beträtt den raka och smala stigen? Se, jag säger eder: Ingalunda … sträva framåt med ståndaktighet i Kristus … samt uthärden intill änden, se, så … skolen [I] hava evigt liv.”5
Jesus sade: ”Utan mig kan ni ingenting göra.”6 Jag vittnar om att det är sant. Han är allt för oss och vi måste ”förbli” i honom, för alltid, orubbligt, trofast och för evigt. För att evangeliets frukt skall blomstra och välsigna vårt liv måste vi vara säkert förankrade i honom, allas vår Frälsare, och i hans kyrka, som bär hans heliga namn. Han är vinstocken, vår sanna källa till styrka och den enda källan till evigt liv. Vi kommer inte endast att hålla ut i honom, utan vi kommer också att segra och triumfera i denna heliga sak som aldrig kommer att svika oss. Må vi aldrig svika den eller honom, är min bön i Jesu Kristi heliga namn, amen.