De stackars små
I varje församling och gren behövs alla – de som kanske är starka och de som kanske kämpar. Vi är nödvändiga.
Jag minns att jag som pojke åkte i bilen med min far och såg personer vid vägkanten som hade hamnat i svåra situationer eller som behövde hjälp. Far brukade alltid säga ”pobrecito”, som betyder ”stackars liten”.
Vid olika tillfällen såg jag med intresse på när far hjälpte många av de här personerna, särskilt när vi åkte till Mexiko för att träffa mina farföräldrar. Han brukade se någon med ett behov och sedan i det tysta ge den hjälp de behövde. Senare fick jag veta att han hjälpte dem ansöka till en skola, köpa lite mat eller på ett eller annat sätt bidra till deras välmående. Han tjänade en ”stackars liten” som kom i hans väg. Faktum är att under min uppväxt kan jag inte minnas en enda gång när vi inte hade någon som bodde hos oss som behövde någonstans att bo medan de blev oberoende. När jag hade de här upplevelserna väcktes en anda av medlidande inom mig gentemot män och kvinnor och de behövande.
I Predika mitt evangelium står det: ”Du är omgiven av människor. Du går förbi dem på gatan, besöker dem i deras hem och reser bland dem. Samtliga är Guds barn, dina bröder och systrar. … Många av dessa människor söker efter en mening i livet. De är bekymrade över sin framtid och sin familj” (se Predika mitt evangelium: Vägledning för missionärer [2004], s. 1).
Under mina år av tjänande i kyrkan har jag försökt söka efter dem som behöver hjälp i livet, både andligt och timligt. Jag hörde ofta min fars röst säga ”pobrecito”, stackars liten.
I Bibeln finns det ett underbart exempel på hur någon tar hand om en sådan person:
”Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen.
Då bar man dit en man som hade varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet.
När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.
Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: ’Se på oss!’
Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något.
Men Petrus sade: ’Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!’
Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister” (Apg. 3:1–7; betoning tillagd).
När jag läste det här fångades jag av hur ordet fäste används. Ordet fästa innebär här att man riktar blick eller tankar mot, eller tittar intensivt på något (se engelskans ”fasten”, Dictionary.com). När Petrus tittade på den här mannen såg han honom på ett annat sätt än vad andra gjorde. Han såg förbi mannens oförmåga att gå och hans svagheter och kunde se att hans tro var tillräcklig för att bli botad och gå in i templet för att ta emot välsignelserna han sökte.
Jag noterade att han tog honom i högra handen och reste honom upp. När han hjälpte mannen på det här sättet botade Herren mannen genom ett underverk och han fick ”styrka i fötter och vrister” (Apg. 3:7). Hans kärlek till den här mannen och en önskan att hjälpa honom gjorde att den svage mannen fick större förmåga och styrka.
När jag verkade som områdessjuttio avsatte jag varje tisdagskväll åt att besöka personer tillsammans med stavspresidenterna i mitt ansvarsområde. Jag bad dem bestämma tid med personer som behövde en av Jesu Kristi evangeliums förrättningar eller som för tillfället inte höll förbunden de hade ingått. Genom vårt ihärdiga och avsiktliga tjänande förstorade Herren våra ansträngningar, och vi kunde hitta enskilda och familjer som hade behov. Det här var de ”stackars små” som bodde i stavarna där vi tjänade.
Vid ett tillfälle var jag ute med president Bill Whitworth, president för Canyon Views stav i Sandy, Utah, och besökte personer. Han bad om vilka vi skulle besöka och försökte få samma upplevelse som Nephi när han ”leddes av Anden utan att på förhand veta vad [han] skulle göra” (1 Ne. 4:6). Han visade att när vi tjänar så ska vi låta oss ledas av uppenbarelse till dem som har störst behov, till skillnad från att bara gå efter en lista eller besöka personer på ett metodiskt sätt. Vi ska låta oss ledas av inspirationens kraft.
Jag minns när jag kom hem till ett ungt par, Jeff och Heather, och deras lilla pojke Kai. Jeff växte upp som aktiv medlem i kyrkan. Han var en mycket begåvad idrottsman och hade en lovande karriär. Han började glida iväg från kyrkan under tonåren. Senare råkade han ut för en bilolycka som förändrade riktningen i hans liv. När vi kom hem till dem och bekantade oss, frågade Jeff varför vi hade kommit för att besöka deras familj. Vi svarade att det fanns omkring 3 000 medlemmar som bodde inom stavens gränser. Sedan frågade jag honom: ”Jeff, av alla hem vi kunde ha besökt i kväll, tala om för oss varför Herren sände oss hit.”
Jeff blev känslosam och började berätta om några av sina bekymmer och några problem som de ställts inför som familj. Vi började prata om olika principer i Jesu Kristi evangelium. Vi uppmanade dem att göra några saker som kanske verkar svåra först, men som med tiden skulle ge stor lycka och glädje. Sedan gav president Whitworth Jeff en prästadömsvälsignelse för att hjälpa honom övervinna sina svårigheter. Jeff och Heather gick med på att göra det vi hade uppmanat dem att göra.
Omkring ett år senare hade jag förmånen att få se Jeff döpa sin fru Heather som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. De förbereder sig nu för att besöka templet och beseglas som familj för tid och all evighet. Vårt besök förändrade kursen i deras liv, både timligt och andligt.
Herren har sagt:
”Var därför trofast. Verka i det ämbete vartill jag har utsett dig. Hjälp de svaga, lyft upp händerna som hänger ned och styrk de matta knäna” (L&F 81:5).
”Och genom att göra detta gör du den största nyttan för dina medmänniskor och bidrar till hans ära som är din Herre” (L&F 81:4).
Bröder och systrar, aposteln Paulus undervisade om ett nyckelelement i vårt tjänande. Han sa att vi alla är ”Kristi kropp och var för sig delar av den” (1 Kor. 12:27) och att varje del av kroppen behövs för att hela kroppen ska bli uppbyggd. Sedan uttalade han en mäktig sanning som trängde djupt in i mitt hjärta när jag läste den. Han sa: ”De delar av kroppen som verkar svagast [är] så mycket mer nödvändiga. Och de delar av kroppen som vi tycker är värda mindre heder, klär vi med så mycket större heder” (1 Kor. 12:22–23; betoning tillagd).
I varje församling och gren behövs därför alla – de som kanske är starka och de som kanske kämpar. Alla är nödvändiga för den viktiga uppbyggelsen av hela ”Kristi kropp”. Jag undrar ofta vilka vi saknar i våra olika enheter som skulle kunna stärka oss och göra oss hela.
Äldste D. Todd Christofferson har sagt: ”I kyrkan lär vi oss inte bara den gudomliga läran, vi upplever också dess tillämpning. Som Kristi kropp tjänar kyrkans medlemmar varandra i vardagens verklighet. Vi är alla ofullkomliga. … I Kristi kropp måste vi nå bortom begrepp och upphöjda ord och verkligen vara engagerade medan vi lär oss att ’leva tillsammans i kärlek’ [L&F 42:45]” (”Varför kyrkan?” Liahona, nov. 2015, s. 108–109).
År 1849 hade Brigham Young en dröm i vilken han såg profeten Joseph Smith i färd med att leda en stor hjord får och getter. Några av djuren var stora och vackra, andra var små och smutsiga. Brigham Young mindes att han tittade profeten Joseph Smith i ögonen och sa: ”Joseph, du har då den märkligaste flock … jag har sett i hela mitt liv. Vad ska du göra med dem?” Profeten, som verkade obekymrad över sin brokiga flock, sa bara: ”[Brigham,] alla är bra på sin plats.”
När president Young vaknade förstod han att eftersom kyrkan samlar en variationsrik flock ”får och getter” så var det hans ansvar att ta in alla och låta var och en nå sin fulla potential allteftersom de intog sina platser i kyrkan. (Anpassad från Ronald W. Walker, ”Brigham Young: Student of the Prophet”, Ensign, feb. 1998, s. 56–57.)
Bröder och systrar, ursprungsidén till mitt tal kom när jag var djupt försjunken i tankar på en av dem som för närvarande inte är engagerad i Jesu Kristi kyrka. Jag vill för ett ögonblick tala till var och en av dem. Äldste Neal A. Maxwell sa att ”sådana personer håller sig ofta nära kyrkan, men deltar inte fullt i dess verksamhet. De vill inte komma innanför kapellet, men inte heller lämnar de dess port. Det är dessa som behöver kyrkan, och behövs i den, men som till viss del ’lever utan Gud i världen’ [Mosiah 27:31]” (”Varför inte nu?” Nordstjärnan, maj 1975, s. 40).
Jag vill upprepa uppmaningen från vår älskade president Russell M. Nelson när han första gången talade till kyrkans medlemmar. Han sa: ”Nu säger jag till varje medlem i kyrkan: Stanna kvar på förbundsstigen. Din beslutsamhet att följa Frälsaren genom att ingå förbund med honom och sedan hålla dessa förbund öppnar dörren för varje andlig välsignelse och förmån som är tillgänglig för män, kvinnor och barn överallt.”
Sedan vädjade han: ”Om du har klivit av stigen ber jag dig nu hoppfullt och av hela mitt hjärta att komma tillbaka. Oavsett dina frågor, oavsett dina utmaningar, så finns det en plats för dig i denna Herrens kyrka. Du och ännu ofödda generationer välsignas av det du gör nu för att återvända till förbundsstigen” (”När vi går framåt tillsammans”, Liahona, april 2018, s. 7; betoning tillagd).
Jag vittnar om honom, ja, Jesus Kristus, vår Mästare i fråga om tjänande och allas vår Frälsare. Jag uppmanar var och en av oss att söka efter ”pobrecitos”, de ”stackars små” bland oss som har ett behov. Det är mitt hopp och min bön i Jesu Kristi namn, amen.