Storligen gynnad av Herren
Tider av prövningar och besvikelse förändrar inte Herrens ständigt vakande öga när han välvilligt ser på och välsignar oss.
En dag för åratal sedan, när min kamrat och jag som unga missionärer arbetade i en pytteliten gren på den lilla ön Amami Oshima i Japan, blev vi överlyckliga när vi fick veta att president Spencer W. Kimball skulle besöka Asien och att alla medlemmar och missionärer i Japan hade inbjudits till Tokyo för att höra profeten tala under en områdeskonferens. Tillsammans med grenens medlemmar började min kamrat och jag ivrigt planera för konferensen, som skulle innebära en 12 timmar lång båtresa tvärs över Östkinesiska havet till Japans fastland, följt av en 15 timmar lång tågresa till Tokyo. Sorgligt nog blev det inte så. Vår missionspresident meddelade att på grund av avstånd och tid skulle jag och min kamrat inte kunna delta i konferensen i Tokyo.
När medlemmarna i vår lilla gren åkte iväg till Tokyo stannade vi kvar. De följande dagarna kändes tysta och tomma. Vi höll sakramentsmöte ensamma i det lilla kapellet, medan Japans sista dagars heliga och missionärer deltog i konferensen.
Min egen besvikelse växte, även när jag med glädje lyssnade på hur grenens medlemmar som kom hem från konferensen flera dagar senare berättade att president Kimball hade tillkännagivit ett tempel i Tokyo. De sprudlade av glädje när de berättade om sina drömmars uppfyllelse. De beskrev hur medlemmar och missionärer, när de hade hört tillkännagivandet om templet, inte kunde hålla tillbaka sin glädje utan spontant började applådera.
Många år har gått men jag kan fortfarande minnas besvikelsen jag kände över att missa detta historiska möte.
De senaste månaderna har jag reflekterat över den upplevelsen när jag har sett andra ställas inför djup besvikelse och sorg – mycket större och djupare än min som ung missionär – som orsakats av den världsomfattande covid-19-pandemin.
Tidigare det här året när pandemin tog fart lovade första presidentskapet att ”kyrkan och dess medlemmar trofast [ska] visa sin beslutsamhet att vara goda medborgare och goda grannar”1 och att de ska ”vara mycket noggranna”.2 Därför har vi upplevt att kyrkans möten runtom i världen ställts in, hälften av kyrkans missionärsstyrka har återvänt till sina hemländer och alla kyrkans tempel har stängts ner. Tusentals av er förberedde er för att besöka templet för förrättningar för levande – inklusive tempelbeseglingar. Andra har slutfört sin mission tidigt eller har blivit tillfälligt avlösta och omplacerade.
Under denna tid har regeringar och utbildningsledare stängt skolor, vilket har lett till förändrade examensceremonier och till att sportevenemang samt sociala, kulturella och utbildningsmässiga evenemang och aktiviteter ställts in. Många av er förberedde er för evenemang ni inte gick på, framföranden som inte hördes eller säsongssporter som inte spelades.
Ännu sorgligare är tankarna på familjer som har förlorat närstående under den här tiden. De flesta kunde inte ha de begravningar eller andra sammankomster som de hade önskat.
Kort sagt har många, många av er mött förkrossande besvikelse, sorg och modlöshet. Så hur läker vi, hur håller vi ut och går framåt när allt verkar så trasigt?
Profeten Nephi började skriva på de mindre plåtarna som vuxen. När han såg tillbaka på sitt liv och verksamhet gav han oss en viktig eftertanke i Mormons boks allra första vers. Den här versen påvisar en viktig princip som vi kan beakta i vår tid. Efter sina välbekanta ord ”då jag, Nephi, är född av goda föräldrar”, skriver han ”och … har erfarit många lidanden under min levnads lopp, har jag ändå storligen gynnats av Herren i alla mina dagar”.3
Vi som studerar Mormons bok känner till de många prövningar som Nephi hänvisar till. Men efter att han medger att han upplevt prövningar under sitt liv ger Nephi oss sitt evangelieperspektiv att han storligen har gynnats av Herren under alla sina dagar. Tider av prövningar och besvikelse förändrar inte Herrens ständigt vakande öga när han välvilligt ser på och välsignar oss.
Lesa och jag hade nyligen ett virtuellt möte med ungefär 600 missionärer i Australien. De flesta av dem var begränsade eller under restriktioner på grund av covid-19 och många arbetade från sina lägenheter. Tillsammans begrundade vi personer i Nya testamentet, Mormons bok och Läran och förbunden som Herren välsignade med att åstadkomma storhet i motgångar. Alla utmärkte sig mer för vad de kunde göra med Herrens hjälp än för vad de inte kunde göra på grund av sina begränsningar och restriktioner.
Vi läste om Paulus och Silas som medan de satt fängslade i bojor bad, sjöng, undervisade och vittnade – och till och med döpte sin fångvaktare.4
Och igen om Paulus som under två år satt i husarrest i Rom och där hela tiden ”förklarade … och vittnade om Guds rike5 och ”undervisade … om Herren Jesus Kristus”6.
Om Nephi och Lehi, Helamans söner som efter övergrepp och fängelse omringades av en skyddande eld medan Herrens ”stilla röst med fullkomlig mildhet … trängde ända in i själens innersta [hos deras fångvaktare]”.7
Om Alma och Amulek i Ammonihah som fann att många ”trodde … och började omvända sig och utforska skrifterna”8 trots att de sedan hånades och var utan mat, vatten eller kläder, bands och fängslades9.
Och slutligen om Joseph Smith som, medan han led i Libertyfängelset, kände sig övergiven men sedan fick höra Herrens ord: ”Allt detta ska … tjäna dig till godo”10 och ”Gud ska vara med dig i … evighet”11.
Var och en av dem förstod det Nephi visste: att även om de hade erfarit många lidanden under sitt levnads lopp hade de ändå storligen gynnats av Herren.
Vi kan också dra paralleller som enskilda medlemmar och som kyrka genom hur vi storligen har gynnats av Herren under de svåra tider som vi har mött de senaste månaderna. När jag återger dessa exempel, låt dem också stärka ert vittnesbörd om vår levande profets siarskap, han som förberedde oss genom justeringar långt innan det fanns några tecken på en pandemi och gjorde det möjligt för oss att klara av utmaningarna som har kommit.
För det första har vi blivit mer hemcentrerade med stöd av kyrkan.
För två år sedan sa president Russell M. Nelson: ”Som sista dagars heliga har vi tagit för vana att tänka på ’kyrkan’ som något som händer i våra möteshus, med stöd av det som händer hemma. Vi behöver en justering i det mönstret. … En hemcentrerad kyrka som stöds av det som sker i våra … [byggnader].”12 Vilken profetisk justering! Hemcentrerat evangelielärande har tillämpats under möteshusens tillfälliga stängning. Även när världen börjar normaliseras och vi återvänder till våra kapell vill vi behålla det mönster av hemcentrerade evangeliestudier och evangelielärande som utvecklats under pandemin.
Ett annat exempel på hur vi storligen har gynnats av Herren är uppenbarelsen om tjänande på ett högre och heligare sätt.
2018 presenterade president Nelson stödverksamheten som en justering ”i hur vi tar hand om varandra”13. Pandemin har medfört otaliga möjligheter att finslipa våra färdigheter inom stödverksamheten. Stödbröder och stödsystrar, unga kvinnor och unga män och andra har nått ut och hjälpt behövande med kontakter, konversationer, trädgårdsarbete, måltider, meddelanden via teknik och sakramentets förrättning. Själva kyrkan har också tjänat andra under pandemin med ett aldrig tidigare skådat antal bidrag till matbanker, härbärgen för hemlösa och stödcenter för invandrare samt med projekt riktade till världens allvarligaste hungersituationer. Hjälpföreningssystrar och deras familjer tog på sig utmaningen att sy miljontals masker till vårdpersonal.
Ett sista exempel på välsignelser under svårigheter är att känna större glädje när tempelförrättningarna återinförs.
Det här beskrivs bäst med en berättelse. När syster Kaitlyn Palmer fick sin missionskallelse i april var hon glad över att ha kallats som missionär men tyckte att det var lika viktigt och speciellt att besöka templet för att ta emot sin begåvning och ingå heliga förbund. Kort efter att hon hade bokat sitt besök kom tillkännagivandet att alla tempel skulle stängas tillfälligt på grund av den världsomfattande pandemin. Efter att ha fått denna smärtsamma information fick hon sedan veta att hon skulle delta i missionärsskolan (MTC) virtuellt hemifrån. Trots dessa besvikelser fokuserade Kaitlyn på att ha en positiv attityd.
Under dessa månader har syster Palmer aldrig förlorat hoppet om att besöka templet. Hennes familj fastade och bad om att tempel skulle öppnas innan hennes avresa. Kaitlyn började ofta sina hemmamorgnar på MTC med att säga: ”Är det i dag vi ska få ett mirakel och templen ska öppnas igen?”
Den 10 augusti tillkännagav första presidentskapet att Kaitlyns tempel skulle öppna för förrättningar för levande precis samma dag som hon skulle ta morgonflyget till sin mission. Hon skulle inte kunna besöka templet och hinna med flyget. Med lite hopp om framgång kontaktade hennes familj tempelpresident Michael Vellinga för att se om det mirakel de hade bett om skulle kunna besannas. Deras fasta och bön besvarades!
Klockan två på morgonen, bara några timmar innan flyget avgick, hälsades den gråtande syster Palmer och hennes familj vid templets portar av en leende tempelpresident med orden: ”God morgon, familjen Palmer. Välkomna till templet!” När hon hade slutfört sin begåvning uppmanades de att gå vidare så snabbt som möjligt eftersom en ny familj väntade vid templets dörrar. De körde direkt till flygplatsen och hon hann precis med flyget till sin mission.
De tempelförrättningar som vi har saknat i flera månader tycks kärare än vi tidigare trott nu när tempel öppnar delvis runtom i världen.
Som avslutning vill jag att ni lyssnar till profeten Joseph Smiths uppmuntrande, entusiastiska och upplyftande ord. Det går inte att gissa att han skrev dem medan han var djupt prövad och isolerad, hindrad och begränsad i ett hem i Nauvoo när han gömde sig från dem som olagligt försökte fängsla honom:
”Vad hör vi nu i detta evangelium som vi har tagit emot? En glädjens röst! En barmhärtighetens röst från himlen och en sanningens röst ur jorden, glada budskap för de döda, en glädjens röst för de levande och de döda, glada budskap om stor glädje. …
Ska vi inte fortsätta i denna stora sak? Gå framåt och inte bakåt! Mod, … och framåt, framåt till seger! Låt era hjärtan glädjas och vara mycket glada. Låt jorden brista ut i sång.”14
Bröder och systrar, jag tror att vi alla en dag kommer att se tillbaka på de inställda evenemangen, sorgen, besvikelserna och ensamheten som följde med de prövande tider vi nu går igenom och se dem överskuggas av stora välsignelser och starkare tro och vittnesbörd. Jag tror att i det här livet och i nästa kommer era lidanden, ert Ammonihah, ert Liberty-fängelse att helgas till ert bästa.15 Jag ber att vi liksom Nephi ska kunna erkänna lidandet under våra dagar medan vi samtidigt inser att vi är storligen gynnade av Herren.
Jag avslutar med mitt vittnesbörd om Jesus Kristus, som själv inte var främmande för lidande och nedsteg under allt som en del av sin oändliga försoning.16 Han förstår vår sorg, smärta och desperation. Han är vår Frälsare, vår Återlösare, vårt hopp och vår Förlossare. Om detta vittnar jag i hans heliga namn, Jesu Kristi namn, amen.