2010–2019
Det andra stora budet

Det andra stora budet

Vår största glädje får vi genom att hjälpa våra bröder och systrar.

Mina kära bröder och systrar, tack för allt ni gör för Israels insamling på båda sidorna av slöjan för att stärka era familjer och hjälpa de behövande. Tack för att ni lever som Jesu Kristi sanna efterföljare.1 Ni känner till och älskar att lyda hans två stora bud, att älska Gud och att älska vår nästa.2

De senaste sex månaderna har jag och syster Nelson mött tusentals heliga under våra resor till Central- och Sydamerika, stillahavsöarna och olika städer i USA. När vi reser runt är vår förhoppning att bygga upp er tro. Ändå återvänder vi alltid med vår tro stärkt av de medlemmar och vänner vi möter. Får jag dela med mig av tre betydelsefulla ögonblick vi nyligen upplevt?

I maj reste syster Nelson och jag med äldste Gerrit W. och syster Susan Gong till södra stillahavsområdet. När vi var i Auckland i Nya Zeeland hade vi äran att få träffa imamer från två moskéer i Christchurch i Nya Zeeland där oskyldiga trosutövare bara två månader tidigare sköts ihjäl vid ett fruktansvärt våldsdåd.

Vi uttryckte vårt deltagande till dessa bröder av en annan tro och intygade återigen vårt ömsesidiga engagemang för religionsfrihet.

Vi erbjöd också frivillig arbetskraft och blygsamt ekonomiskt stöd för återuppbyggnaden av deras moskéer. Vårt möte med dessa muslimska ledare fylldes av ömma uttryck för brödraskap.

I augusti träffade syster Nelson och jag tillsammans med äldste Quentin L. och syster Mary Cook människor i Buenos Aires, Argentina – de flesta av annan tro – vars liv hade förändrats av de rullstolar de fått av Latter-day Saint Charities. Vi inspirerades av deras uttryck för glädje och tacksamhet över sin nyfunna rörlighet.

Vi upplevde ett tredje fint ögonblick för bara några veckor sedan här i Salt Lake City. Det kom sig av ett unikt brev som jag fick på min födelsedag av en ung kvinna som jag kallar Mary, 14 år.

Mary skrev om saker som hon och jag har gemensamt: ”Du har tio barn. Vi är tio barn. Du talar mandarin. Sju av barnen i min familj, även jag, adopterades från Kina så mandarin är vårt modersmål. Du är hjärtkirurg. Min syster har haft två hjärtoperationer. Du tycker om tvåtimmarskyrkan. Vi tycker om tvåtimmarskyrkan. Du har absolut gehör. Min bror har också absolut gehör. Han är blind precis som jag.”

Marys ord berörde mig djupt, de visade inte bara på hennes stora ande utan också på hennes föräldrars helgelse.

Sista dagars heliga söker i likhet med andra efterföljare av Jesus Kristus efter sätt att hjälpa, upplyfta och älska andra. De som är villiga att kallas Herrens folk är ”villiga att bära varandras bördor, … att sörja med dem som sörjer, … och trösta dem som står i behov av tröst”.3

De försöker verkligen efterleva det första och det andra stora budet. När vi älskar Gud av hela vårt hjärta vänder han våra hjärtan till andras välbefinnande i ett vackert, ädelt kretslopp.

Det skulle vara omöjligt att beräkna hur mycket hjälp sista dagars heliga ger världen över varje dag och år, men det är möjligt att beräkna det goda som kyrkan som organisation gör för att betjäna män och kvinnor – pojkar och flickor – som behöver en hjälpande hand.

Kyrkans humanitära program lanserades 1984. I hela kyrkan fastade man då för att samla in medel till de som hade drabbats av en förödande torka i östra Afrika. Kyrkans medlemmar donerade 6,4 miljoner dollar bara på den enda fastedagen.

Dåvarande äldste M. Russell Ballard och broder Glenn L. Pace sändes till Etiopien för att bedöma hur dessa helgade medel bäst kunde användas. Det här uppdraget visade sig vara början på det som senare skulle bli känt som Latter-day Saint Charities.

Latter-day Saint Charities har sedan dess skänkt mer än två miljarder dollar för att hjälpa behövande världen över. Den här hjälpen erbjuds mottagare oavsett deras koppling till kyrkan, nationalitet, ras, sexuella läggning, kön eller politiska övertygelse.

Det är inte allt. För att hjälpa medlemmar i Herrens kyrka som har det svårt, älskar och efterlever vi den uråldriga fastelagen.4 Vi går hungriga för att hjälpa andra som är hungriga. En dag i månaden går vi utan mat och skänker kostnaden för den maten (och mer) för att hjälpa de behövande.

Jag kommer aldrig att glömma mitt första besök i Västafrika 1986. De heliga kom i stora skaror till våra möten. Trots att de hade få materiella tillgångar kom de flesta av dem klädda i fläckfria, vita kläder.

Jag frågade stavspresidenten hur han tog hand om medlemmar som hade så lite. Han svarade att deras biskopar kände sina medlemmar väl. Om medlemmarna hade råd med två måltider om dagen behövdes ingen hjälp. Men om de bara hade råd med en måltid eller mindre – även med hjälp av sin familj – såg biskopen till att de fick mat som bekostats av fasteoffer. Sedan sa han något anmärkningsvärt: Deras fasteoffer översteg vanligtvis deras utgifter. Överskottet av fasteoffret skickades därefter till människor på andra platser vars behov var större än deras. Dessa trofasta afrikanska heliga lärde mig något mycket viktigt om kraften i fastans lag och sanna anda.

Som medlemmar i kyrkan känner vi ett band till dem som på något sätt lider.5 Som söner och döttrar till Gud är vi är alla bröder och systrar. Vi följer en förmaning i Gamla testamentet: ”Du ska villigt öppna din hand för din broder, för de behövande och fattiga.”6

Vi försöker också leva efter de Jesu Kristi lärdomar som upptecknats i Matteus 25:

”För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.

Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. …

Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.”7

Låt mig ge några exempel på hur kyrkan följer dessa Frälsarens lärdomar.

För att kunna avhjälpa hunger driver kyrkan 124 biskopens förrådshus runtom i världen. Via dessa delas ungefär 400 000 matbeställningar ut varje år till behövande personer. På platser där det inte finns något förrådshus använder biskopar och grenspresidenter kyrkans fasteoffermedel för att ge mat och förnödenheter till sina behövande medlemmar.

Problemet med hunger påverkar dock långt fler än kyrkans medlemmar. Det ökar världen över. En färsk rapport från Förenta nationerna uppgav att antalet undernärda människor i världen nu är fler än 820 miljoner – eller nästan var nionde invånare på jorden.8

Vilken omskakande statistik! Vi är så tacksamma för era bidrag. Tack vare er innerliga generositet kan miljontals människor över hela världen få välbehövlig mat, kläder, tillfällig logi, rullstolar, mediciner, rent vatten och mer därtill.

Många sjukdomar i världen orsakas av orent vatten. Hittills har kyrkans humanitära program hjälpt till att förse hundratals samhällen i 76 länder med rent vatten.

Ett projekt i Luputa i Demokratiska republiken Kongo är ett utmärkt exempel. Staden hade med sin befolkning på fler än 100 000 inget rinnande vatten. Invånarna tvingades gå långa sträckor för att hämta rent vatten. En bergskälla upptäcktes ungefär tre mil bort, men befolkningen kunde inte tillgå den regelbundet.

När våra humanitära missionärer fick höra om det här problemet samarbetade de med Luputas ledare genom att bidra med material och utbildning så att de kunde leda vattnet till staden i rör. Invånarna i Luputa ägnade tre år åt att gräva ett meterdjupt dike genom sten och djungel. Genom gemensamt arbete kunde den glädjefyllda dagen äntligen komma då färskt, rent vatten fanns tillgängligt för alla i den staden.

Kyrkan hjälper också flyktingar, vare sig de kommer från inbördes strider, naturkatastrofer eller religiös förföljelse. Över 70 miljoner människor har i dag tvingats fly sina hem.9

Bara under 2018 skickade kyrkan akuta förnödenheter till flyktingar i 56 länder. Dessutom arbetar många av kyrkans medlemmar som volontärer för att hjälpa flyktingar integreras i nya samhällen. Vi tackar var och en av er som anstränger sig för att hjälpa dem som försöker skapa nya hem.

Genom generösa donationer till Deseret Industries butiker i USA insamlas och sorteras miljontals kilo kläder varje år. Medan lokala biskopar använder det enorma lagret för att hjälpa behövande medlemmar, så doneras den största delen till andra hjälporganisationer som delar ut dem världen över.

Och så sent som förra året tillhandahöll kyrkan synvård till mer än 300 000 personer i 35 länder, spädbarnsvård till tusentals mödrar och spädbarn i 39 länder och rullstolar till mer än 50 000 personer i dussintals länder.

Kyrkan är känd för att vara bland de första som rycker in när tragedier inträffar. Även innan en orkan slår till gör kyrkans ledare och personal i de påverkade områdena upp planer för hur de ska förmedla förnödenheter och volontärhjälp till dem som kommer att drabbas.

Bara förra året genomförde kyrkan över 100 katastrofhjälpsprojekt över hela världen där de hjälpte offer för orkaner, bränder, översvämningar, jordbävningar och andra katastrofer. När så är möjligt samlas stora grupper av kyrkans medlemmar i gula Helping Hands-västar för att hjälpa dem som drabbats av katastrofen. Den här sortens tjänande som så många av er utför, utgör tjänandets själva väsen.

Mina kära bröder och systrar, de aktiviteter jag har beskrivit utgör bara en liten del av de växande programmen för välfärd och humanitär hjälp i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.10 Och ni är de som gör allt det här möjligt. Tack vare ert exemplariska leverne, era generösa hjärtan och era hjälpande händer är det inte konstigt att många samhällsgrupper och regeringsledare lovordar era ansträngningar.11

Sedan jag blev president för kyrkan har jag förbluffats över hur många presidenter, premiärministrar och ambassadörer det är som innerligt har tackat mig för den humanitära hjälp vi har gett deras folk. Och de har också uttryckt tacksamhet för den styrka våra trofasta medlemmar tillför deras länder som lojala, samhällsnyttiga medborgare.

Jag har också förundrats när världsledare har besökt första presidentskapet och uttryckt sin förhoppning om att kyrkan ska etablera sig i deras länder. Varför? Därför att de vet att sista dagars heliga kommer att bygga upp starka familjer och samhällen och göra livet bättre för andra varhelst de bor.

Oavsett var vi bor känner kyrkans medlemmar starkt för Guds faderskap och mänskligheten som familj. Därför kommer vår största glädje av att hjälpa våra bröder och systrar, oavsett var vi lever i denna underbara värld.

Att hjälpa andra – göra en medveten ansträngning att bry oss om andra lika mycket som eller mer än vi bryr oss om oss själva – är vår glädje. Särskilt, vill jag tillägga, när det inte känns lägligt och när vi måste gå utanför vår bekvämlighetszon. Att leva efter det andra stora budet är nyckeln till att bli en sann Jesu Kristi lärjunge.

Mina kära bröder och systrar, ni är levande exempel på frukterna som kommer av att följa Jesu Kristi lärdomar. Jag tackar er! Jag älskar er!

Jag vet att Gud lever. Jesus är Kristus. Hans kyrka har återupprättats i dessa sista dagar för att uppfylla sina gudomliga syften. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.