Nu är det dags
Om det finns något i livet som ni behöver ta itu med, så är det dags nu.
För flera år sedan, när jag förberedde mig för en affärsresa, började jag känna av smärtor i bröstet. Min fru blev bekymrad och bestämde sig för att följa med mig. Under den första flygetappen tilltog smärtan så mycket att jag fick svårt att andas. När vi landade lämnade vi flygplatsen och tog oss till det lokala sjukhuset där läkaren efter ett antal provtagningar sa att vi lugnt kunde fortsätta vår resa.
Vi återvände till flygplatsen och gick ombord på flyget till vår slutdestination. När vi närmade oss landning bad piloten mig via högtalaren att ge mig tillkänna. Flygvärdinnan kom och sa att de just hade fått ett nödsamtal, och berättade att en ambulans väntade på flygplatsen för att ta mig till sjukhuset.
Vi klev in i ambulansen och kördes i ilfart till den lokala akutmottagningen. Där möttes vi av två oroliga läkare som förklarade att jag hade blivit feldiagnostiserad och att jag i själva verket hade en allvarlig lungemboli, eller en blodpropp i lungan, som krävde omedelbar läkarvård. Läkarna lät oss veta att många patienter inte överlever det här tillståndet. Med tanke på att vi var långt hemifrån och inte säkra på om vi var förberedda för sådana livsomvälvande händelser, sa läkarna att om det fanns något i våra liv som vi behövde ta itu med, så var det dags nu.
Jag minns så väl hur hela mitt perspektiv nästan genast förändrades på detta enda oroliga ögonblick. Det som alldeles nyss hade verkat så viktigt betydde inte så mycket längre. Mina tankar rusade iväg från det här livets bekvämligheter och bekymmer till ett evigt perspektiv – tankar på familjen, barnen, min fru och i slutändan en utvärdering av mitt liv.
Hur låg vi till som familj och som personer? Levde vi våra liv i enlighet med de förbund vi ingått och Herrens förväntningar, eller hade vi kanske oavsiktligt låtit världens bekymmer distrahera oss från det som betyder mest?
Jag vill uppmana er att begrunda en viktig lärdom från den här upplevelsen: att backa ett steg från världen och utvärdera livet. Eller med läkarens ord: Finns det något i era liv som ni behöver ta itu med, så är det dags nu.
Att utvärdera våra liv
Vi lever i en värld som är överhopad med information, som domineras av ständigt ökande distraktioner som gör det svårare och svårare att hitta fram i det här livets tumult och fokusera på det som är av evigt värde. Vårt dagliga liv bombarderas med uppseendeväckande rubriker som dyker upp via snabbt skiftande teknik.
Om vi inte tar oss tid att tänka efter, inser vi kanske inte vilken inverkan den här hektiska miljön har på våra dagliga liv och de val vi gör. Kanske finner vi att våra liv dras med i störtfloder av information i form av memer, videor eller grälla rubriker. De är visserligen intressanta och underhållande, men de flesta av dem har inte så mycket med vår eviga utveckling att göra. Ändå formar de vårt sätt att se på vår jordiska upplevelse.
De här världsliga distraktionerna kan liknas vid dem i Lehis dröm. När vi går framåt längs förbundets stig med ett fast grepp om ledstången, hör och ser vi dem som hånar och pekar finger från den stora och rymliga byggnaden (se 1 Ne. 8:27). Vi kanske inte medvetet avser att göra det, men ibland stannar vi upp och tittar åt sidan för att se vad allt tumult handlar om. En del av oss kanske till och med släpper taget om ledstången och går närmare för att se bättre. Andra kanske avfaller helt ”på grund av dem som drev gäck med dem” (1 Ne. 8:28).
Frälsaren rådde oss att ”akta [oss] för att tynga [våra] hjärtan med … livets bekymmer” (Luk. 21:34). Nutida uppenbarelse påminner oss om att många är kallade, men få är utvalda. De är inte utvalda ”eftersom deras hjärtan … är fästa vid det som hör denna värld till och de strävar efter att äras av människor” (L&F 121:35; se även v. 34). Genom att utvärdera våra liv får vi en möjlighet att backa från världen, fundera över var vi står på förbundets stig och, om det behövs, göra anpassningar för att se till att vi har ett fast grepp och blickar framåt.
Nyligen i en världsomfattande andakt för ungdomar uppmanade president Russell M. Nelson ungdomarna att backa från världen och frigöra sig från sociala medier genom en sju dagar lång fasta. Senast i går kväll gav han systrarna en liknande uppmaning under kvinnornas allmänna möte på konferensen. Han bad sedan ungdomarna lägga märke till om det blev någon skillnad i hur de kände, vad de tänkte och till och med hur de tänkte. Han uppmanade dem sedan att ”göra en noggrann livsutvärdering med Herren … för att se till att dina fötter står stadigt på förbundets stig”. Han sa till dem att om det fanns sådant i deras liv som behövde förändras så är den rätta tiden att göra det i dag.1
När vi utvärderar sådant i våra liv som behöver förändras, kan vi ställa oss en praktisk fråga: Hur höjer vi oss över den här världens distraktioner och fäster blicken på evigheten framför oss?
I ett konferenstal år 2007 med titeln ”Bra, bättre, bäst”, talade president Oaks om att prioritera val bland våra många motstridiga världsliga krav. Han sa: ”Vi måste avstå från en del bra saker för att välja de som är bättre eller bäst eftersom detta utvecklar tro på Herren Jesus Kristus och stärker vår familj.”2
Jag skulle vilja påstå att det bästa i livet kretsar kring Jesus Kristus och förståelse av de eviga sanningarna om vem han är och vilka vi är i vår relation till honom.
Sök sanningen
I vår strävan att lära känna Frälsaren bör vi inte förbise den grundläggande sanningen om vilka vi är och varför vi är här. Amulek påminner oss om att ”detta liv är tiden … att bereda sig att möta Gud”, tiden ”som är oss given till att bereda oss för evigheten” (Alma 34:32–33). Som det välkända axiomet påminner oss om: ”Vi är inte mänskliga varelser som har en andlig upplevelse. Vi är andliga varelser som har en mänsklig upplevelse.”3
En kännedom om vårt gudomliga ursprung är nödvändig för vår eviga utveckling och kan befria oss från distraktionerna i det här livet. Frälsaren lärde:
”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar.
Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria” (Joh. 8:31–32).
President Joseph F. Smith förkunnade: ”Den största bedrift mänskligheten kan göra i den här världen är att lära känna gudomlig sanning så grundligt, så fullkomligt, att ingen levande varelse i världen någonsin kan uppvisa ett exempel eller uppträdande som kan vända dem bort från den kunskap de uppnått.”4
I världen i dag har debatten om sanning blivit glödhet, och alla sidor gör anspråk på sanning som om den är ett relativt begrepp som var och en kan tolka på sitt sätt. Den unge Joseph Smith konstaterade att ”så stor var förvirringen och stridigheterna” i hans liv ”att det var omöjligt … att komma till en säker slutsats om vem som hade rätt och vem som hade fel” (JS–H 1:8). Det var ”mitt i denna ordstrid och detta åsiktstumult” som han sökte gudomlig vägledning genom att söka efter sanningen (JS–H 1:10).
På aprilkonferensen sa president Nelson: ”Om vi ska ha något hopp om att kunna sålla bland de myriader röster och människofilosofier som attackerar sanningen måste vi lära oss att ta emot uppenbarelse.”5 Vi måste lära oss att förlita oss på sanningens ande, som världen inte kan ta emot, ”för världen ser honom inte och känner honom inte” (Joh. 14:17).
Allteftersom den här världen snabbt rör sig mot alternativa verkligheter måste vi minnas Jakobs ord att ”Anden säger sanningen och ljuger inte. Därför talar den om tingen som de verkligen är och om tingen som de verkligen kommer att vara. Därför är dessa ting tydligt uppenbarade för oss, till våra själars frälsning” (Jakob 4:13).
När vi backar från världen och utvärderar våra liv, är det dags att tänka igenom vilka förändringar vi behöver göra. Vårt hopp kan stärkas enormt av kunskapen att vårt föredöme, Jesus Kristus, än en gång har visat vägen. När han före sin död och uppståndelse ansträngde sig att hjälpa människorna omkring honom att förstå hans gudomliga roll, påminde han dem om ”att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: Jag har övervunnit världen” (Joh. 16:33). Om honom vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.