Herre, öppna våra ögon!
Vi måste se andra genom vår Frälsares ögon.
Lejonkungen är en klassisk tecknad film om Afrikas savann. När lejonkungen dör medan han räddar sin son, tvingas den unge prinsen i exil och en tyrann förstör savannens balans. Lejonprinsen återtar riket med hjälp av en mentor. Hans ögon öppnas för nödvändigheten av balans i livets stora cirkel på savannen. När det unga lejonet gjorde anspråk på sin rättmätiga ställning som kung följde han rådet: ”Titta bortom det du ser.”1
När vi lär oss att bli arvtagare till allt som vår Fader har, vägleder evangeliet oss så att vi kan titta bortom det vi ser. För att titta bortom det vi ser, måste vi se på andra genom vår Frälsares ögon. Evangeliets nät är fullt av människor av alla slag. Vi kan inte helt förstå människors val och psykologiska bakgrund i vår värld, i kyrkans församlingar eller ens i våra familjer eftersom vi sällan har hela bilden av vilka de är. Vi måste titta bortom lätta antaganden och stereotyper och vidga den lilla lins som utgörs av våra egna upplevelser.
Jag fick ögonen öppnade för att ”titta bortom det jag kunde se” när jag verkade som missionspresident. En ung äldste kom till mig med ängslan i blicken. När vi träffades för en intervju, sa han modlöst: ”Jag vill åka hem.” Jag tänkte för mig själv: ”Vi kan fixa det här.” Jag rådde honom att arbeta hårt och be om det i en vecka och sedan ringa mig. En vecka senare, nästan på minuten, ringde han. Han ville fortfarande åka hem. Jag rådde honom igen att be, arbeta hårt och ringa mig om en vecka. I vår nästa intervju hade ingenting förändrats. Han envisades med att vilja åka hem.
Jag tänkte helt enkelt inte låta det ske. Jag började undervisa honom om hans kallelses heliga natur. Jag uppmuntrade honom att glömma bort sig själv och sätta igång och arbeta.2 Men oavsett vilken formel jag erbjöd, fick jag honom inte på andra tankar. Till slut slog det mig att jag kanske inte hade hela bilden. Det var då jag kände mig manad att ställa frågan: ”Vad är det som är svårt för dig?” Det han sa genomborrade mitt hjärta: ”Jag kan inte läsa.”
De kloka råden som jag trodde var så viktiga för honom att höra var inte alls vad han behövde höra. Det han behövde mest var att jag tittade bortom min hastiga bedömning och lät Anden hjälpa mig förstå vad som egentligen tryckte den här äldsten. Han behövde att jag såg honom på rätt sätt och erbjöd en anledning att hoppas. I stället agerade jag som en enorm rivningskula. Den här tappre äldsten lärde sig faktiskt att läsa och blev en mycket ren Jesu Kristi lärjunge. Han öppnade mina ögon för Herrens ord: ”En människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat” (1 Sam. 16:7).
Vilken välsignelse det är när Herrens ande vidgar vårt synfält. Minns ni profeten Elisa som vaknade upp och fann att den syriska armén omringat hans stad med sina hästar och vagnar? Hans tjänare blev förskräckt och frågade Elisa vad de skulle göra mot sådana odds. Elisa sa till honom att inte oroa sig med dessa minnesvärda ord: ”Frukta inte! De som är med oss är fler än de som är med dem” (2 Kung. 6:16). Tjänaren hade ingen aning om vad profeten pratade om. Han kunde inte titta bortom det som han såg. Men Elisa såg härskaror av änglar som stod beredda att strida för profetens folk. Så Elisa bad att Herren skulle öppna den unge mannens ögon, ”och han fick se att berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa” (2 Kung. 6:17).
Vi tar ofta avstånd från andra på grund av olikheterna i det vi ser. Vi känner oss bekväma bland dem som tänker, talar, klär sig och uppför sig som vi gör, och obekväma bland dem som kommer från andra omständigheter eller en annan bakgrund. Kommer vi inte alla i själva verket från olika länder och talar olika språk? Ser vi inte alla världen genom de enorma begränsningar som utgörs av vår egen livsupplevelse? För vissa ser och talar med andliga ögon, som profeten Elisa, och vissa ser och kommunicerar med sin bokstavliga syn, som i min upplevelse med min icke-läskunnige missionär.
Vi lever i en värld som frodas på jämförelser, rankning och kritik. I stället för att se genom de sociala mediernas lins, måste vi se inåt efter de gudaktiga egenskaper som vi var och en gör anspråk på. De här goda egenskaperna och denna längtan kan inte läggas upp på Pinterest eller Instagram.
Att bejaka och älska andra innebär inte att vi måste ta till oss deras åsikter. Uppenbarligen kräver sanningen vår främsta lojalitet, även om den aldrig bör utgöra ett hinder för vänlighet. Att verkligen älska andra kräver att vi ständigt tränar på att ta emot de bästa ansträngningarna från människor vilkas livserfarenheter och begränsningar vi kanske aldrig helt kan förstå. Att titta bortom det vi kan se kräver medvetet fokus på Frälsaren.
Den 28 maj 2016 befann sig sextonårige Beau Richie och hans vän Austin på en familjegård i Colorado. Beau och Austin klev upp på sina fyrhjulingar och såg fram emot en spännande dag. De hade inte kört långt när de råkade ut för svåra förhållanden och olyckan var framme. Fordonet som Beau körde voltade plötsligt och klämde fast Beau under 180 kg stål. När Beaus vän Austin kom fram till honom såg han hur Beau kämpade för sitt liv. Med all den styrka han kunde uppbåda, försökte han välta bort fordonet från sin vän. Det gav inte efter. Han bad för Beau och gav sig sedan desperat i väg efter hjälp. Räddningstjänsten kom till slut, men några få timmar senare dog Beau. Han befriades från detta jordeliv.
Hans förtvivlade föräldrar kom. När de stod i det lilla sjukhuset med Beaus käraste vän och familjemedlemmar, kom en polisman in i rummet och räckte över Beaus mobiltelefon till hans mamma. När hon tog emot telefonen hördes en signal. Hon öppnade telefonen och såg Beaus dagliga påminnelse. Hon läste upp meddelandet som hennes gladlynte, mycket äventyrslystne tonårspojke hade ställt in på att läsas varje dag. Där stod: ”Kom ihåg att sätta Jesus Kristus främst i ditt liv i dag.”
Beaus fokus på sin Återlösare lindrar inte hans närståendes sorg över hans frånvaro. Men det gav stort hopp och mening åt Beaus liv och livsval. Det låter hans familj och vänner blicka bortom bedrövelsen av hans förtidiga död mot det glädjerika faktum att livet fortsätter. Vilken mild barmhärtighet för Beaus föräldrar att genom sin sons ögon få se vad han värdesatte mest.
Som medlemmar i kyrkan har vi begåvats med andliga signaler som varnar oss när vi tittar bort från frälsningen med endast jordiska ögon. Sakramentet är vår påminnelse varje vecka om att fortsätta fokusera på Jesus Kristus så att vi alltid kan minnas honom och så att vi alltid kan ha hans Ande hos oss (se L&F 20:77). Men ändå ignorerar vi ibland de här känslorna som ska påminna och signalera. När vi fokuserar på Jesus Kristus, får han våra ögon att öppnas för större möjligheter än vi själva kan förstå.
Jag fick ett riktigt intressant brev om en skyddande varningssignal som en trofast syster upplevde. Hon berättade för mig att i ett försök att hjälpa sin man förstå hur hon kände, började hon föra en elektronisk lista på sin telefon över sådant som han gjorde eller sa som irriterade henne. Hon tänkte att hon vid rätt tillfälle skulle ha en sammanställning av skriftliga bevis som hon kunde visa honom och som skulle få honom att vilja ändra sitt sätt. Men en söndag, när hon deltog i sakramentet och fokuserade på Frälsarens försoning, insåg hon att dokumentationen av hennes negativa känslor för sin man i själva verket drev bort Anden från henne och aldrig skulle förändra honom.
En andlig varning ljöd i hennes hjärta och sa: ”Släpp det, släpp alltihop. Radera de där anteckningarna. De är inte till någon hjälp.” Sedan skrev hon, och jag citerar: ”Det tog lite tid att markera ’välj alla’ och ännu längre tid att klicka på ’radera’. Men när jag gjorde det, försvann alla de där negativa känslorna i tomma intet. Mitt hjärta fylldes av kärlek – kärlek till min man och kärlek till Herren.” Liksom för Saulus på vägen till Damaskus förändrades hennes syn. Förvrängningens fjäll föll från hennes ögon.
Vår Frälsare öppnade ofta ögonen på de fysiskt och andligt blinda. När vi öppnar ögonen för gudomlig sanning, bokstavligt och bildligt, förbereds vi för att bli helade från jordisk närsynthet. När vi uppmärksammar andliga varningar som signalerar ett behov av kurskorrigering eller större evigt perspektiv, tar vi emot sakramentets löfte att ha hans Ande hos oss. Det skedde med Joseph och Oliver i templet i Kirtland när behagliga sanningar lärdes ut av Jesus Kristus, som lovade att ”slöjan” av jordiska begränsningar skulle tas ”bort från [deras] sinnen och [deras] förstånds ögon [skulle öppnas]” (L&F 110:1).
Jag vittnar om att vi genom Jesu Kristi kraft får förmågan att andligen se bortom det som vi ser bokstavligen. När vi minns honom och har hans Ande hos oss, öppnas vårt förstånds ögon. Gudomligheten som en storslagen verklighet inom oss var och en gör då ett mäktigare intryck i hjärtat. I Jesu Kristi namn, amen.