2010–2019
Bered vägen
April 2017


Bered vägen

Även om de innebär olika uppdrag och myndighet, är aronska prästadömet och melkisedekska prästadömet oskiljaktiga partners i frälsningsarbetet.

När jag var 30 år började jag arbeta för en detaljhandelsgrupp i Frankrike. En dag kallade företagets VD, en god man som tillhörde en annan kyrka, in mig till sitt kontor. Hans fråga överraskade mig: ”Jag fick just veta att du är präst i din kyrka. Är det sant?”

Jag svarade: ”Ja, det stämmer. Jag bär prästadömet.”

Uppenbarligen fängslad av mitt svar, frågade han vidare: ”Men har du studerat på ett teologiskt seminarium?”

”Självklart”, svarade jag, ”från 14 till 18 års ålder studerade jag seminarielektioner nästan varje dag!” Han föll nästan av stolen.

Till min stora förvåning kallade han flera veckor senare tillbaka mig till sitt kontor för att erbjuda mig jobbet som verkställande direktör för ett av gruppens företag. Jag blev mycket förvånad och uttryckte min oro för att jag var för ung och oerfaren för att ha ett sådant viktigt ansvar. Med ett välvilligt leende sa han: ”Det är kanske sant, men det spelar ingen roll. Jag vet vad du har för principer och jag vet vad du har lärt dig i din kyrka. Jag behöver dig.”

Han hade rätt i vad jag lärt mig i kyrkan. Åren som följde var inte lätta, och jag vet inte om jag hade kunnat nå någon framgång utan den erfarenhet jag fick genom att tjäna i kyrkan från det att jag var en ung man.

Jag hade förmånen att få växa upp i en liten gren. Eftersom vi var få till antalet kallades ungdomarna att aktivt delta på alla möjliga sätt i grenen. Jag var fullt sysselsatt och tyckte om att känna mig nyttig. På söndagarna officierade jag vid sakramentsbordet, tjänade i mitt prästadömskvorum och var verksam i diverse andra kallelser. Under veckorna följde jag ofta med min far och andra vuxna prästadömsledare för att göra hemlärarbesök, trösta sjuka och lidande, och hjälpa dem som behövde hjälp. Ingen verkade tycka att jag var för ung för att tjäna eller ens för att leda. För mig verkade allt normalt och naturligt.

Det tjänande jag gav under tonåren hjälpte mig bygga upp mitt vittnesbörd och förankra mitt liv i evangeliet. Jag omgavs av ädla och godhjärtade män som förpliktat sig att använda sitt prästadöme till att välsigna andra. Jag ville bli som de. När jag tjänade med dem lärde jag mig – mycket mer än vad jag insåg då – att vara en ledare i kyrkan och även i världen.

Vi har många unga män som deltar eller ser på det här mötet i kväll som bär aronska prästadömet. När jag ser ut över den här församlingen, ser jag att många av er sitter bredvid mogna män, kanske era fäder, era far- eller morfäder, äldre bröder eller prästadömsledare – som alla bär melkisedekska prästadömet. De älskar er, och till stor del har de kommit hit i kväll för att vara med er.

Den här samlingen av generationer utgör en underbar vision av enigheten och brödraskapet som råder mellan Guds båda prästadömen. Även om de innebär olika uppdrag och myndighet, är aronska prästadömet och melkisedekska prästadömet oskiljaktiga partners i frälsningsarbetet. De går hand i hand och behöver verkligen varandra.

Den perfekta förebilden för det nära förhållandet mellan dessa två prästadömen ser vi i samspelet mellan Jesus och Johannes Döparen. Kan man ens föreställa sig Johannes Döparen utan Jesus? Hur hade Frälsarens verksamhet varit utan det förberedande arbete som Johannes utförde?

Johannes Döparen gavs ett av de ädlaste uppdrag som någonsin funnits: ”att bereda Herrens väg”,1 att döpa honom med vatten och förbereda ett folk på att ta emot honom. Denne ”rättfärdige och helige man”2 som hade ordinerats till det lägre prästadömet, var fullständigt medveten om både vikten av och begränsningarna i hans uppdrag och myndighet.

Människor flockades kring Johannes för att lyssna till honom och låta sig döpas av honom. Han hedrades och högaktades rättmätigt som en gudsman. Men när Jesus trädde fram, underkastade sig Johannes ödmjukt en som var större än han själv och förkunnade: ”Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som … kommer efter mig, och jag är inte värdig ens att lossa remmen på hans sandal.”3

För egen del erkände Jesus Kristus, Faderns Enfödde, som innehade det högre prästadömet, ödmjukt Johannes myndighet. Om honom sa Frälsaren: ”Bland dem som fötts av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen.”4

Tänk er vad som skulle kunna hända i våra prästadömskvorum om relationerna mellan innehavarna av dessa båda prästadömen inspirerades av Jesus och Johannes Döparens föredöme. Mina unga bröder i aronska prästadömet, liksom Johannes har ni rollen att ”bereda vägen”5 för melkisedekska prästadömets stora verk. Ni gör det här på många olika sätt. Ni handhar dopets och sakramentets förrättningar. Ni hjälper till att förbereda ett folk för Herren genom att predika evangeliet, genom att ”besöka varje medlems hem”,6 och genom att ”vaka över kyrkan”.7 Ni hjälper de fattiga och nödställda genom att samla in fasteoffer, och ni hjälper till att ta hand om kyrkans möteshus och andra timliga resurser. Er roll är viktig, önskvärd och helig.

Mina vuxna bröder, vare sig ni är fäder, biskopar, rådgivande i Unga män eller helt enkelt bär melkisedekska prästadömet, kan ni följa Frälsarens exempel genom att vända er till era bröder som bär det lägre prästadömet och uppmana dem att samarbeta med er. Ja, den här uppmaningen kommer från Herren själv. Han sa: ”Ta därför med er dem som är ordinerade till det lägre prästadömet, och sänd dem i förväg att arrangera möten och bereda vägen, och att hålla de möten som ni själva inte kan hålla.”8

När ni uppmanar era yngre bröder att ”bereda vägen”, hjälper ni dem att värdesätta och hedra den heliga myndighet de har. Genom att göra det hjälper ni dem att bereda sin egen väg medan de bereder sig för dagen när de tar emot och utövar det högre prästadömet.

Jag vill återge den sanna berättelsen om Alex, en tyst, tankfull och begåvad ung präst. En söndag fann Alex’ biskop honom ensam i ett klassrum, mycket upprörd. Den unge mannen förklarade hur smärtsamt det var för honom att komma till kyrkan utan sin far, som inte var medlem. Sedan sa han tårögd att det nog vore bättre för honom att lämna kyrkan.

Med genuin omtanke om den här unge mannen, mobiliserade biskopen genast församlingsrådet för att hjälpa Alex. Hans plan var enkel: för att hålla Alex aktiv och hjälpa honom utveckla ett äkta vittnesbörd om evangeliet behövde de ”omge honom med goda människor och ge honom viktiga saker att göra”.

Bröderna i prästadömet och alla församlingsmedlemmarna slöt snabbt upp kring Alex och uttryckte sin tillgivenhet och sitt stöd. Högprästernas gruppledare, en man med stor tro och kärlek, utsågs att vara hans hemlärarkamrat. Medlemmar i biskopsrådet tog honom under sina vingar och gjorde honom till sin närmaste medhjälpare.

Biskopen sa: ”Vi höll Alex sysselsatt. Han fick hjälpa till vid bröllop och begravningar, han hjälpte mig med gravinvigningar, döpte flera nya medlemmar, ordinerade unga män till ämbeten i aronska prästadömet, undervisade ungdomsklasser, undervisade med missionärerna, låste upp byggnaden för konferenser och låste byggnaden sent på kvällen efter konferenser. Han deltog i tjänandeprojekt, följde med mig på besök hos äldre medlemmar på vårdhem, höll tal på sakramentsmötet, delade ut sakramentet till sjuka på sjukhus eller i hemmen och blev en av en mycket liten handfull människor som jag som biskop fullständigt kunde lita på.”

Bild
Alex och hans biskop

Undan för undan förändrades Alex. Hans tro på Herren växte. Han började lita på sig själv och kraften i det prästadöme han bar. Biskopen avslutade med orden: ”Alex har varit och kommer alltid att vara en av mina största välsignelser under min tid som biskop. Vilken förmån det har varit att få umgås med honom. Jag tror verkligen att ingen ung man någonsin varit mer förberedd att gå ut på missionsfältet, genom sitt tjänande i prästadömet.”9

Mina kära biskopar, er ordination och avskiljning till biskop i er församling innefattar den heliga kallelsen att verka som president för aronska prästadömet och för prästernas kvorum. Jag är medveten om de tunga bördor ni bär, men ni bör prioritera er plikt mot de här unga männen mycket högt. Ni får inte försumma eller delegera er roll i det här ansvaret mot andra.

Jag uppmanar er att begrunda var och en av de unga aronska prästadömsbärarna i er församling. Ingen av dem bör någonsin känna sig utanför eller onyttig. Finns det någon ung man som ni och andra prästadömsbröder kan hjälpa? Be honom att tjäna vid er sida. Alltför ofta försöker vi underhålla unga män och förvisa dem till åskådarrollen trots att deras tro och kärlek till evangeliet bäst kan utvecklas genom att de ärar sitt prästadöme. Genom att aktivt delta i frälsningsarbetet får de kontakt med himlen och blir medvetna om sin gudomliga potential.

Aronska prästadömet är mer än en åldersgrupp, ett program för undervisning eller aktiviteter, eller en beteckning för kyrkans unga män. Det är makt och myndighet att delta i det stora verket att frälsa själar – både de unga mäns själar som bär det och deras själar som de tjänar. Låt oss ge aronska prästadömet dess rättmätiga plats, en utvald plats: en plats för tjänande, förberedelse och bedrifter för alla de unga männen i kyrkan.

Mina kära bröder i melkisedekska prästadömet, jag uppmanar er att stärka den nödvändiga länken som förenar Guds båda prästadömen. Bemyndiga era ungdomar i aronska prästadömet att bereda vägen för er. Säg med förtroende till dem: ”Jag behöver dig.” Till er unga bärare av aronska prästadömet, det är min bön att ni när ni verkar tillsammans med era äldre bröder ska höra Herrens röst säga till er: ”Du är välsignad, ty du skall utföra stora ting. Se du sändes ut, ja, liksom Johannes, för att bereda vägen för mig.”10 I Jesu Kristi namn, amen.