Vår gode herde
Jesus Kristus, vår gode herde, finner glädje i att se sina sjuka får utvecklas mot att bli botade.
Vi får en inblick i vår himmelske Faders personlighet när vi förstår hans enorma medkänsla med syndare och förstår den åtskillnad han gör mellan synden och dem som syndar. Den här inblicken hjälper oss att få ett mer ”korrekt [förstånd om] hans personlighet, fullkomlighet och egenskaper”1 och är grunden för att utöva tro på honom och på hans Son Jesus Kristus. Frälsarens medkänsla, trots vår ofullkomlighet, för oss närmare honom och motiverar oss i vår ständiga strävan att omvända oss och efterlikna honom. När vi blir mer lika honom lär vi oss att bemöta andra så som han gör, oavsett yttre egenskaper eller beteende.
Verkan av att skilja mellan de yttre egenskaperna hos en person och personen själv är central i romanen Les Misérables, av den franske författaren Victor Hugo.2 I romanens inledning presenterar berättaren Bienvenu Myriel, biskopen i Digne, och tar upp ett dilemma biskopen står inför. Ska han besöka en man som är svuren ateist och föraktad i samhället på grund av sitt tidigare beteende under franska revolutionen?3
Berättaren säger att biskopen helt naturligt kunde känna djup avsmak för mannen. Sedan ställer berättaren en enkel fråga: ”Men samtidigt, borde fårens skabb få herden att rygga tillbaka?4 Berättaren svarar åt biskopen och ger det bestämda svaret: ”Nej”, och lägger till en humoristisk kommentar: ”Men vilket får!”5
I det här stycket jämför Hugo mannens ”ondska” med en hudsjukdom hos får och jämför biskopen med en herde som inte drar sig undan när han möter ett sjukt får. Biskopen är medkännande och senare i romanen visar han liknande medlidande med en annan man, romanens huvudperson, en förfallen före detta fånge, Jean Valjean. Biskopens barmhärtighet och medkänsla motiverar Jean Valjean att ändra riktning i sitt liv.
Eftersom Gud använder sjukdomar som liknelser för synd i skrifterna är det rimligt att fråga, ”Hur reagerar Jesus Kristus när han står inför våra metaforiska sjukdomar – våra synder?” Trots allt har Frälsaren sagt att han inte kan ”se på synd med den minsta grad av överseende”.6 Så hur kan han se på oss, ofullkomliga som vi är, utan att rygga tillbaka i förskräckelse och avsmak?
Svaret är enkelt och tydligt. Som den gode herden,7 ser Jesus Kristus på sjukdom hos sina får som ett tillstånd som behöver behandling, vård och medkänsla. Denne herde, vår gode herde, finner glädje i att se sina sjuka får utvecklas mot att bli botade.
Frälsaren förutsade att han skulle föra ”sin hjord i bet som en herde”,8 söka upp de förlorade, föra tillbaka dem som gått vilse, … , förbinda de sårade och stärka de svaga.9 Trots att det avfallna Israel beskrevs som förtärt av syndfulla ”blåmärken, ärr och öppna sår”,10 uppmuntrade, uppmanade och lovade Frälsaren läkning.11
Frälsarens jordiska tjänande utmärktes sannerligen av kärlek, medlidande och medkänsla. Han gick inte med förakt längs Galileens och Judeens dammiga vägar och ryggade tillbaka från syndare. Han undvek dem inte med avsky. Nej, han åt med dem.12 Han hjälpte och välsignade, lyfte och byggde upp och ersatte fruktan och förtvivlan med hopp och glädje. Som den sanne herde han är söker han oss och finner oss för att erbjuda stöd och hopp.13 Att förstå hans medkänsla och kärlek hjälper oss att utöva tro på honom – att omvända oss och bli helade.
I Johannesevangeliet läser vi om hur Frälsarens medkänsla påverkar en syndare. De skriftlärda och fariséerna förde fram till Frälsaren en kvinna som tagits på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. Anklagarna menade att hon borde stenas, enligt moselagen. Som svar på den envisa utfrågningen, sa Jesus slutligen till dem: ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.”
Anklagarna gick därifrån ”och [Jesus] blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där.
När Jesus såg att ingen var kvar utom kvinnan, ”sade [han] till henne: ’Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?’
Hon svarade: ’Nej, Herre, ingen.’ Då sade Jesus: ’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’”14
Säkerligen hade Frälsaren inte överseende med äktenskapsbrott. Men han dömde inte heller kvinnan. Han uppmuntrade henne att förändra sitt liv. Hon motiverades att förändra sig tack vare hans medkänsla och nåd. Joseph Smiths översättning av Bibeln bekräftar att hon senare blev en lärjunge: ”Och kvinnan ärade Gud från den stunden och trodde på hans namn.”15
Även om Gud är medkännande bör vi inte missta oss och tro att han accepterar och är öppen för synden. Det är han inte. Frälsaren kom till jorden för att frälsa oss från våra synder och, märk väl, frälser oss inte i våra synder.16 En skicklig förhörsledare, Zeezrom, försökte en gång lura Amulek med frågan: ”Skall [den väntade Messias] frälsa sitt folk i deras synder? Och Amulek svarade och sade till honom: Jag säger dig att det skall han inte, ty det är omöjligt för honom att förneka sitt ord. … Han [kan] inte frälsa dem i deras synder.”17 Amulek talade en grundläggande sanning att för att bli frälsta från våra synder måste vi följa ”omvändelsens villkor”, som frigör Återlösarens makt att frälsa våra själar.18
Frälsarens medkänsla, kärlek och nåd drar oss till honom.19 Genom hans försoning är vi inte längre nöjda med vårt syndiga tillstånd.20 Gud är tydlig med vad som är rätt och acceptabelt för honom och vad som är fel och syndigt. Detta är inte för att han vill ha själlösa, lydiga efterföljare. Nej, vår himmelske Fader önskar att hans barn medvetet och villigt väljer att bli som han21 och bli värdiga det slags liv han lever.22 På så sätt uppfyller hans barn sin gudomliga bestämmelse och blir arvingar till allt han har.23 Därför kan inte kyrkans ledare ändra Guds bud eller lära mot hans vilja, för att vara bekväma eller populära.
Men i vår livslånga strävan att följa Jesus Kristus är hans exempel på godhet mot dem som syndar särskilt lärorik. Vi som är syndare måste liksom Frälsaren räcka ut handen till andra med medkänsla och kärlek. Vår roll är också att hjälpa och välsigna, lyfta och bygga upp och ersätta fruktan och förtvivlan med hopp och glädje.
Frälsaren tillrättavisade dem som ryggade tillbaka från dem de ansåg orena och som i sin självgodhet ansåg andra som syndigare än de.24 Det är den lärdom Frälsaren riktade till dem som ”var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra”. Han gav den här liknelsen:
“Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan.
Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.
Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.
Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare.
Jesus avslutade sedan: ”Jag säger er: Han [publikanen] gick hem rättfärdig, inte den andre [farisén]. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”25
Budskapet till oss är tydligt: En syndare som omvänder sig dras närmare Gud än en självgod person som dömer syndaren.
Människors benägenhet att vara självgoda och dömande fanns även på Almas tid. Människorna ”började organisera kyrkan mer fullständigt … kyrkans folk började bli högmodiga … [de började] förhäva sig med högmod i blicken … de föraktade varandra, och de började förfölja dem som inte trodde som de ville och önskade.”26
Sådan förföljelse var särskilt förbjuden: ”Nu fanns det bland kyrkans folk en sträng lag om att ingen människa som tillhörde kyrkan fick stå upp och förfölja dem som inte tillhörde kyrkan, och att det inte fick förekomma någon förföljelse bland dem själva.”27 Den vägledande principen för sista dagars heliga är densamma. Vi får inte göra oss skyldiga till att förfölja någon i eller utanför kyrkan.
De som har blivit förföljda av något skäl vet hur orättvisa och trångsynthet känns. Som tonåring i Europa på 60-talet kände jag att jag ofta blev retad och mobbad för att jag var amerikan och för att jag var medlem i kyrkan. Några av mina skolkamrater behandlade mig som om jag personligen var ansvarig för USA:s impopulära utrikespolitik. Jag behandlades också som om min religion var en skymf mot de länder vi bodde i för att den skilde sig från den av staten godkända religionen. Senare, i olika länder i världen, har jag fått små glimtar av de motbjudande fördomar och den diskriminering som personer får stå ut med när den riktas mot deras ras eller etnicitet.
Förföljelse visar sig på många sätt: hån, trakasseri, mobbning, bortstötande och isolering eller hat mot andra. Vi måste se upp för trångsynthet som höjer sin obehagliga röst mot dem som har andra åsikter. Trångsynthet visar sig delvis i ovillighet att tillåta lika rätt till yttrandefrihet.28 Alla, också religiösa människor, har rätt att uttrycka sina åsikter i det offentliga rummet. Men ingen är tillåten att vara hatisk mot andra när dessa åsikter uttrycks.
Kyrkans historia har gott om bevis på hur våra medlemmar behandlats med hat och trångsynthet. Hur ironiskt sorgligt det vore om vi skulle behandla andra på samma sätt som vi behandlats. Frälsaren lärde, ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.”29 Ska vi få respekt måste vi visa respekt. Dessutom medför vår äkta omvändelse ”saktmod och ödmjukt hjärta”, som inbjuder ”den Helige Anden [och fyller oss med] fullkomlig kärlek”,30 en ”uthållig”31 kärlek till andra.
Vår gode herde är oföränderlig och känner likadant i dag för synd och syndare som när han levde på jorden. Han ryggar inte tillbaka från oss när vi syndar, även om han ibland måste tänka: ”Men, vilket får!” Han älskar oss så mycket att han gett oss möjligheten att omvända oss och bli renade, så att vi kan återvända till honom och vår himmelske Fader.32 På så sätt gav Jesus Kristus oss ett föredöme att följa – respekt för alla och hat mot ingen.
Låt oss, som hans lärjungar, tillfullo återspegla hans kärlek och älska varandra så öppet och helt att ingen känner sig övergiven, eller hopplös. Jag vittnar om att Jesus Kristus är vår gode herde, som älskar och bryr sig om oss. Han känner oss och lade ner sitt liv för sina får.33 Han lever också för oss och vill att vi lär känna och utövar tro på honom. Jag älskar och tillber honom och är djupt tacksam för honom i Jesu Kristi namn, amen.