Jag är ett Guds barn

Äldste Donald L. Hallstrom

i presidentskapet för de sjuttio

Bild

Former Official portrait of Elder Donald L. Hallstrom of the First Quorum of the Seventy, 2011. Replaced March 2017.

Att rätt förstå vår himmelska härkomst är väsentligt för upphöjelse.

Vår mest grundläggande lära innefattar kunskapen om att vi är barn till en levande Gud. Därför är ett av hans heligaste namn Fader – vår himmelske Fader. Den läran har förkunnats tydligt av profeter genom tiderna:

När Mose frestades av Satan avvisade han honom och sa: ”Vem är du? Ty se, jag är en Guds son.”¹
Psalmisten förkunnade för Israel: ”Ni är alla den Högstes söner.”²
Paulus sa till atenarna på Areopagen att de var ”av Guds släkt”³.
Joseph Smith och Sidney Rigdon fick en syn där de såg Fadern och Sonen, och en himmelsk röst förkunnade att världarnas invånare är ”födda som söner och döttrar åt Gud”⁴.
1995 bekräftade 15 levande apostlar och profeter: ”Alla människor … är skapade till Guds avbild. Var och en är ett andebarn, en älskad son eller dotter till himmelska föräldrar.”⁵
President Thomas S. Monson har vittnat: ”Vi är söner och döttrar till en levande Gud. … Vi kan inte uppriktigt ha denna övertygelse utan att känna en nyfunnen stor styrka och kraft.”⁶

Den läran är så grundläggande, så ofta nämnd och så okonstlat enkel att den kan verka alldaglig, när den egentligen är något av den mest enastående kunskap vi kan få. Att rätt förstå vår himmelska härkomst är väsentligt för upphöjelse. Det är grundläggande för att vi ska kunna förstå den härliga frälsningsplanen och ge näring åt tron på Faderns förstfödde, Jesus Kristus och hans barmhärtiga försoning.⁷ Vidare ger den oss fortsatt motivation att ingå och hålla våra nödvändiga eviga förbund.

Med några få undantag kan alla på detta möte, utan utskriven text eller noter sjunga ”Jag är Guds lilla barn”.⁸ Den älskade psalmen är en av de mest sjungna i kyrkan. Men den avgörande frågan är: ”Vet vi verkligen det?” Vet vi det i vårt sinne och i vårt hjärta och i vår själ? Är vår himmelska härkomst vår första och främsta identitet?

Här på jorden identifierar vi oss på många olika sätt, till exempel genom vår födelseort, vår nationalitet och vårt språk. Några identifierar sig också med sitt yrke eller sin hobby. Dessa jordiska identiteter är inte fel så länge de inte ersätter eller kommer i vägen för vår eviga identitet – den som en son eller dotter till Gud.

När vårt yngsta barn var sex år och gick i första klass, gav läraren barnen en skrivövning som skulle göras i klassrummet. Det var oktober, månaden för Halloween, en dag som firas i vissa delar av världen. Det är inte min favoritdag, men jag antar att det kan finnas några harmlösa och ursäktande aspekter av Halloween.

Läraren delade ut ett papper till var och en av de unga eleverna. Högst upp fanns en handritad teckning av en sagohäxa (som sagt, det här är inte min favoritdag) som stod över en kokande gryta. Frågan som ställdes på sidan för att stimulera barnens fantasi och testa deras begynnande skrivarförmåga var: ”Du har just druckit en bägare av häxans brygd. Vad hände med dig?” Notera att jag inte berättar detta som en rekommendation för lärare.

”Du har just druckit en bägare av häxans brygd. Vad hände med dig?” Med sitt bästa nybörjarberättande skrev vår lilla flicka: ”Jag dör och kommer till himlen. Jag tycker om den platsen. Jag skulle tycka om det för det är det bästa stället att vara på för att man är med vår himmelske Fader.” Svaret var troligen en överraskning för läraren, men när vår dotter kom hem med den färdiga uppgiften såg vi att hon hade fått en stjärna, högsta betyg.

I verkliga livet möter vi riktiga, inte påhittade svårigheter. Det finns smärta – fysisk, känslomässig och andlig. Djupa sorger uppstår när omständigheterna är väldigt annorlunda än vi hade förväntat oss. Vi upplever det som orättvist när vi inte tycks förtjäna vår situation. Vi blir besvikna när någon vi litat på sviker oss. Bakslag i hälsa och ekonomi kan förvirra oss. Vi kan ifrågasätta saker i läran eller i historien när de övergår vår nuvarande kunskap.

När svåra situationer uppstår, vad är då vår första reaktion? Är det förvirring, tvivel, eller drar vi oss andligen tillbaka? Är det ett slag mot vår tro? Skyller vi på Gud eller på andra för våra omständigheter? Eller är vår första reaktion att minnas vilka vi är – att vi är barn till en kärleksfull Gud? Litar vi också fullkomligt på att han tillåter visst timligt lidande just därför att han vet att det hjälper oss, liksom en guldsmeds eld, att bli som han och få vår eviga arvedel?⁹

Jag var nyligen på ett möte med äldste Jeffrey R. Holland. I sin undervisning om principen att jordelivet kan vara smärtsamt men att våra prövningar har ett evigt syfte – även om vi inte förstår det just då – sa äldste Holland: ”Du kan få det du vill ha, eller så kan du få något bättre.”

För fem månader sedan reste min hustru Diane och jag till Afrika med äldste David A. Bednar och hans fru. Det sjätte och sista landet vi besökte var Liberia. Liberia är ett fantastiskt land med ett ädelt folk och en rik historia, men det har inte varit lätt där. Decennier av politisk instabilitet och inbördeskrig har förvärrat fattigdomens plåga. Utöver det krävde den fruktade sjukdomen Ebola nästan 5 000 liv där under sitt senaste utbrott. Vi var de första av kyrkans ledare utanför området som besökte huvudstaden Monrovia sedan Världshälsoorganisationen meddelat att det var ofarligt efter Ebolakrisen.

En väldigt varm och fuktig söndagsmorgon åkte vi till en hyrd möteslokal i stadens centrum. Alla tillgängliga stolar ställdes upp, totalt 3 500 sittplatser. Den slutliga räkningen visade 4 100 närvarande. Nästan alla som kom hade rest till fots eller med något obekvämt allmänt färdmedel. Det var inte enkelt för de heliga att samlas. Men de kom. De flesta kom flera timmar före utsatt mötestid. När vi kom in i lokalen var den andliga atmosfären elektrisk! De heliga var redo att bli undervisade.

När en talare citerade ett skriftställe, sa medlemmarna det högt. Oberoende av om skriftstället var långt eller kort svarade hela församlingen unisont. Vi rekommenderar inte nödvändigtvis detta, men det var förvisso imponerande att de kunde göra det. Och kören – den var mäktig. Med en entusiastisk körledare och en 14-åring ung man vid pianot sjöng medlemmarna med kraft och styrka.

Äldste Bednar talade. Detta var förstås mötets efterlängtade höjdpunkt – att höra en apostel undervisa och vittna. Helt uppenbart med andlig vägledning, stannade äldste Bednar upp delvis igenom sitt tal och sa: ”Kan ni ’En grundval blev lagd’?”

Det tycktes som om 4 100 röster ropade ”JA!”

Sedan frågade han: ”Kan ni vers 7?”

Återigen svarade hela gruppen ”JA!”

Arrangemanget av den mäktiga psalmen ”En grundval blev lagd”, som den sjungs av Tabernakelkören, har under de senaste tio åren innefattat vers 7 som inte sjungits så ofta tidigare. Äldste Bednar sa: ”Vi sjunger verserna 1, 2, 3 och 7.”

Utan att tveka ställde körledaren sig upp, och ackompanjatören – en bärare av aronska prästadömet – började energiskt spela de inledande ackorden. Med ett mått av övertygelse som jag aldrig tidigare upplevt i en församlingspsalm sjöng vi verserna 1, 2 och 3. Sedan ökade volymen och den andliga kraften när 4 100 röster sjöng den sjunde versen och förkunnade:

”Den själ, som till Jesus sin lit haver satt,
skall icke förgätas i mörker och natt,
men han skall befrias trots helvetes makt,
förmedelst min nåde, förmedelst min nåde,
förmedelst min nåde, jag evigt det sagt!”10

Genom en av de mest anmärkningsvärda andliga händelserna i mitt liv lärde jag mig något ytterst viktigt den dagen. Vi lever i en värld som kan få oss att glömma vilka vi verkligen är. Ju fler störningar som omger oss, desto lättare är det att behandla lättvindigt, sedan bortse från och sedan glömma vår förbindelse med Gud. De heliga i Liberia har lite, materiellt sett, och ändå verkar de ha allt, andligt sett. Det vi fick se den dagen i Monrovia var en grupp söner och döttrar till Gud som visste att de var det!

I världen i dag, oavsett var vi bor och vilka våra omständigheter är, så är det av yttersta vikt att vår främsta identitet är den som Guds barn. När vi vet det kan vår tro stärkas, vi motiveras att ständigt omvända oss och vi får styrka att vara ”ståndaktiga och orubbliga” genom hela jordelivet.¹¹ I Jesu Kristi namn, amen.