Ett mönster för frid
Biskop W. Christopher Waddell
andre rådgivare i presiderande biskopsrådet
Den frid vi alla söker kräver att vi handlar – genom att lära oss om Jesus Kristus, genom att lyssna till hans ord, och genom att vandra med honom.
För några år sedan fick min dotter och svärson i uppdrag att tillsammans undervisa en primärklass med fem aktiva fyraåriga pojkar. Vår dotter ansvarade för undervisningen och vår svärson ansvarade för att upprätthålla ordningen. Båda gjorde sitt bästa för att bibehålla en känsla av lugn i det kaos som ibland rådde för att kunna lära barnen evangeliets principer.
Under en särskilt stökig lektion, när vår svärson upprepade gånger hade varnat en sprallig liten pojke, tog han med sig fyraåringen ut ur klassrummet. När de var utanför rummet och han skulle prata med den lilla pojken om hans uppförande och att de behövde hitta hans föräldrar, hejdade den lilla pojken vår svärson innan han kunde säga ett ord och med uppräckt hand utbrast han känslosamt: ”Ibland – ibland – är det bara svårt för mig att tänka på Jesus!”
Hur fantastiskt vårt tilltänkta mål än är och hur upplivande resan än kan vara, utsätts vi på vår resa genom jordelivet för prövningar och sorger längs vägen. Äldste Joseph B Wirthlin sa: ”Elände och bedrövelser kommer så småningom till oss alla. Någon gång i livet måste alla uppleva sorg. Ingen slipper undan.”1 ”I sin visdom skyddar inte Herren någon från sorg och bedrövelse.”2 Men vår förmåga att känna frid under denna resa beror till stor del på om också vi har svårt att tänka på Jesus.
Sinnesfrid, samvetsfrid och hjärtefrid är inte ett resultat av vår förmåga att undvika prövningar, sorg eller förtvivlan. Trots vår uppriktiga vädjan, kommer inte varje storm att ändra riktning eller varje sjukdom botas, och vi kommer kanske inte helt att förstå varje lära, princip eller sedvänja som profeter, siare och uppenbarare undervisar oss om. Ändå har vi blivit lovade frid – på ett villkor.
I Johannesevangeliet undervisar Frälsaren om att vi trots livets prövningar kan vara vid gott mod. Vi kan ha hopp, vi kan vara vid gott mod och vi behöver inte frukta, eftersom han har sagt: ”Ni skall ha frid i mig.”3 Tro på Jesus Kristus och hans försoningsoffer är och kommer för alltid förbli evangeliets första princip och den grund på vilken vi bygger vårt hopp om ”frid i den här världen och evigt liv i den kommande världen”.4
I vår strävan efter att finna frid mitt i det dagliga livets utmaningar har vi fått ett enkelt mönster för att hjälpa oss att hålla tankarna fokuserade på Frälsaren, som sa: ”Lär av mig och lyssna till mina ord. Vandra i min Andes ödmjukhet, och du skall ha frid i mig. Jag är Jesus Kristus.”5
Lär, lyssna och vandra – tre steg med ett löfte.
Det första steget: ”Lär av mig”
I Jesaja läser vi: ”Ja, många folk skall gå i väg och säga: ’Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.’”6
I det ständigt växande antalet tempel som finns i världen lär vi oss om Jesus Kristus och hans roll i Faderns plan som den här världens skapare, som vår Frälsare och Återlösare, och som källan till vår frid.
President Thomas S. Monson har sagt: ”Världen kan vara problematisk och svår att leva i … När du och jag besöker Guds heliga hus, när vi minns de förbund vi sluter där inne, får vi styrka att bära varje prövning och övervinna varje frestelse. I detta heliga hus finner vi frid.”7
Under ett uppdrag på en stavskonferens för några år sedan när jag tjänade i Sydamerika, mötte jag ett par som sörjde sin nyfödde sons bortgång.
Det var under en intervju under konferensen som jag för första gången träffade broder Tumiri och fick höra talas om hans förlust. Under vårt samtal berättade han att han inte bara djupt sörjde sin sons död utan också var förtvivlad över att han aldrig skulle få träffa honom igen. Han förklarade att de som relativt nya medlemmar i kyrkan hade sparat ihop tillräckligt mycket pengar för att resa till templet en enda gång, innan deras lilla pojke föddes, och hade beseglats som par och till sina två döttrar. Sedan beskrev han hur de hade sparat pengar för ännu en resa till templet men att de inte hade kunnat ta med sig sin lilla pojke för att beseglas även till honom.
Jag förstod att det nog rörde sig om ett missförstånd och förklarade att han visst skulle få se sin son igen, om han förblev trofast, eftersom den beseglingsförrättning som band honom samman med hans fru och hans döttrar, räckte för att också binda honom till hans son, som hade fötts inom förbundet.
Förbluffad frågade han mig om det verkligen var sant och jag bekräftade att det var det. Då frågade han om jag ville prata med hans fru som hade varit otröstlig under de två veckor som följt sedan deras son dog.
På söndagseftermiddagen efter konferensen träffade jag syster Tumiri och förklarade denna underbara lära även för henne. Med smärtan av sin förlust fortfarande färsk, men nu med en strimma hopp frågade hon mig med tårar i ögonen: ”Kommer jag verkligen få hålla min lilla pojke i famnen igen? Är han verkligen min för evigt?” Jag försäkrade henne om att om hon höll sina förbund så skulle beseglingsmakten som finns i templet och som verkar genom Jesu Kristi myndighet verkligen göra det möjligt för henne att vara med sin son igen och hålla honom i famnen.
Trots att syster Tumiri var förkrossad över sin sons död lämnade hon vårt möte med tårar av tacksamhet och fylld av frid tack vare templets heliga förrättningar som vår Frälsare och Återlösare gjort möjliga.
Varje gång vi besöker templet leder allt det vi hör, gör och säger, varje förrättning som vi deltar i och varje förbund som vi sluter, mot Jesus Kristus. Vi känner frid när vi hör hans ord och lär oss av hans exempel. President Gordon B. Hinckley sa: ”Ta dig till Herrens hus, känn hans ande där och var ensam med honom, så kommer du att uppleva en frid som du inte kan finna någon annanstans.”8
Det andra steget: ”Lyssna till mina ord”
I Läran och förbunden läser vi: ”Antingen genom min egen röst eller genom mina tjänares röst, ty det är detsamma.”9 Från Adams dagar och genom historien, fram till vår nutida profet, Thomas Spencer Monson, har Herren talat genom sina bemyndigade representanter. De som väljer att lyssna och ge akt på Herrens ord, som de framförs av hans profeter, finner trygghet och frid.
I Mormons bok finner vi många exempel på hur viktigt det är att följa profetiska råd och stödja profeten, bland annat det vi lär oss av Lehis syn om livets träd som finns i 1 Nephi kapitel 8. Aldrig har den stora och rymliga byggnaden varit mer fullsatt eller oväsendet som kommer från dess öppna fönster mer vilseledande, hånfullt och förvirrande än i vår tid. I det här stycket läser vi om två grupper av människor och hur de reagerade på ropen från bygganden.
Med början i vers 26 läser vi:
”Och även jag såg mig om och såg på andra sidan floden med vatten en stor och rymlig byggnad. …
Och den var fylld med människor … Och de föreföll håna och peka finger åt dem som hade kommit … och som åt av frukten.
Och sedan de hade smakat på frukten skämdes de på grund av dem som drev gäck med dem, och de avföll och kom in på förbjudna stigar och gick förlorade.”10
I vers 33 läser vi om människor som reagerade annorlunda på det gäckande och hån som kom från byggnaden. Profeten Lehi förklarar att människorna i byggnaden ”hånfullt [pekade] finger åt mig och även åt dem som åt av frukten. Men vi gav inte akt på dem.”11
En avgörande skillnad mellan dem som skämdes, avföll och gick förlorade och de som inte gav akt på hånet från byggnaden och som stödde profeten, finner vi i två meningar: För det första ”sedan de hade smakat”, och för det andra ”dem som åt”.
Den första gruppen hade kommit fram till trädet, stött profeten ett tag, men bara smakat på frukten. Eftersom de inte fortsatte att äta lät de glåporden påverka dem, föra dem ifrån profeten och in på förbjudna stigar där de gick förlorade.
Till skillnad från dem som smakade och avföll fanns det personer som fortsatte att äta av frukten. Dessa personer ignorerade tumultet från byggnaden, stödde profeten och åtnjöt den trygghet och frid som det medförde. Vår förpliktelse mot Herren och hans tjänare kan inte vara en deltidsyssla. Då gör vi oss själva sårbara för dem som försöker tillintetgöra vår frid. När vi lyssnar till Herren genom hans bemyndigade tjänare står vi på heliga platser och kan inte rubbas.
Motståndaren ger oss falska lösningar och det kan verka som om de ger oss svar, men de för oss ännu längre bort från den frid som vi söker. Han erbjuder en hägring som ser ut att vara äkta och trygg men som liksom den stora och rymliga byggnaden till slut rasar och förgör alla som söker frid inom dess väggar.
Vi finner sanning i något så enkelt som en primärsång. Profeten säger: ”Håll alla buden, då finner du trygghet, då finner du frid.”12
Det tredje steget: ”Vandra i min Andes ödmjukhet”
Oavsett hur långt bort från stigen vi vandrar inbjuder Frälsaren oss att återvända och vandra med honom. Denna inbjudan att vandra med Jesus Kristus är en inbjudan att följa honom till Getsemane och från Getsemane till Golgata och från Golgata till hans grav. Det är en inbjudan att ge akt på och tillämpa hans stora försoningsoffer, vars omfattning är lika personlig som den är oändlig. Det är en inbjudan att omvända oss, använda oss av hans renande kraft och fatta hans kärleksfulla utsträckta armar. Det är en inbjudan att känna frid.
Vi har alla någon gång i livet känt smärtan och sorgen som förknippas med synd och överträdelse, för ”om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss”.13 Men ”om [våra] synder än är blodröda”, kan de, om vi tillämpar Jesu Kristi försoning och vandrar med honom genom uppriktig omvändelse, ”bli vita som ull.”14 Om vi än har tyngts av skuld, skall vi finna frid.
Alma den yngre tvingades att konfrontera sina synder när en Herrens ängel besökte honom. Han beskrev upplevelsen med följande ord:
”Min själ var fullständigt söndersliten och plågad av alla mina synder. …
Ja, jag insåg att jag hade gjort uppror mot min Gud och att jag inte hade hållit hans heliga bud.”15
Så allvarliga som hans synder var, och mitt i detta kval, fortsätter han:
”[Då] kom jag även ihåg att jag hade hört min far profetera för folket angående en viss Jesus Kristus, en Guds Son, som skulle komma för att sona världens synder. …
Jag [ropade] i mitt hjärta: ”O Jesus, du Guds Son, förbarma dig över mig.”16
”Och inte förrän jag ropade till Herren Jesus Kristus om barmhärtighet fick jag förlåtelse för mina synder. Men se, jag ropade till honom, och jag fick frid i min själ.”17
Liksom Alma kan vi också få frid i själen när vi vandrar med Jesus Kristus, omvänder oss från våra synder och tillämpar hans läkande kraft i våra liv.
Den frid vi alla söker kräver mer än en önskan. Den kräver att vi handlar – genom att lära oss om honom, genom att lyssna till hans ord, och genom att vandra med honom. Vi kanske inte har förmågan att styra allt som händer runt omkring oss, men vi kan styra hur vi tillämpar mönstret för frid som Herren har gett oss – ett mönster som gör det lätt att ofta tänka på Jesus.
Jag vittnar om att Jesus Kristus är ”vägen och sanningen och livet”18 och att det enbart är genom honom som vi kan finna sann frid i det här livet och det eviga livet i den kommande världen. I Jesu Kristi namn, amen.