Ni är inte längre främlingar

Biskop Gérald Caussé

förste rådgivare i presiderande biskopsrådet

Bild

I den här kyrkan finns inga främlingar och inga utomstående. Det finns bara bröder och systrar.

De flesta av oss har någon gång hamnat i en ny situation där vi känt oss främmande och osäkra. Det här hände vår familj för ungefär fem år sedan när president Thomas S. Monson kallade mig att verka som generalauktoritet i kyrkan. Den kallelsen gjorde att vår familj måste flytta från den vackra plats där vi hade trivts i mer än två decennier. Min fru och jag minns fortfarande våra barns omedelbara reaktion när de hörde talas om förändringen. Vår sextonårige son utropade: ”Det är inget problem alls. Ni kan åka, jag stannar!”

Han bestämde sig sedan snabbt för att följa med oss och tog tacksamt emot denna nya möjlighet i sitt liv. Att leva i nya miljöer under de senaste åren har visat sig vara en lärorik och trevlig erfarenhet för vår familj, särskilt tack vare de sista dagars heligas varma mottagande och godhet. När vi bott i olika länder har vi kommit att uppskatta att enigheten hos Guds folk över hela världen är något verkligt och påtagligt.

Mitt ämbete har fört mig till många länder och har gett mig den stora förmånen att få presidera vid många möten. När jag tittar ut över olika församlingar ser jag ofta medlemmar från många länder, språk och kulturer. En underbar aspekt av vår evangelieutdelning är att den inte är begränsad till ett geografiskt område eller en grupp nationer. Den är global och universell. Den förbereder Guds Sons underbara återkomst genom att samla in ”[hans] barn från jordens fyra hörn”¹.

Även om kyrkans medlemmar ökar i mångfald, överskuggas våra olikheter av vår heliga arvedel. Som medlemmar i kyrkan upptas vi i Israels hus. Vi blir bröder och systrar, jämlika arvtagare till samma andliga släktlinje. Gud lovade Abraham att ”alla som tar emot detta evangelium skall uppkallas efter [hans] namn och skall räknas som [hans] avkomlingar och skall ställa sig upp och prisa [honom] som sin fader”.²

Ett löfte har getts till alla som blir medlemmar i kyrkan: ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj.”³

Ordet främling är en översättning av det latinska ordet extraneus, som betyder ”yttre” eller ”utifrån”. Vanligtvis betecknar det någon som är ”utomstående” av olika anledningar, vare sig det beror på ursprung, kultur, åsikter eller religion. Som Jesu Kristi lärjungar som strävar efter att vara i världen men inte av världen, känner vi oss ibland som utomstående. Vi vet, bättre än många andra, att vissa dörrar kan vara stängda för dem som ses som annorlunda.

I alla tider har Guds folk befallts att ta hand om alla som är främlingar eller som kan uppfattas som annorlunda. I forna dagar gynnades främlingar av samma gästfrihetsplikt som änkor och föräldralösa. Precis som de befann sig främlingen i en mycket utsatt situation, och hans överlevnad berodde på det beskydd han erbjöds av lokalbefolkningen. Israels folk mottog utförliga anvisningar om det här: ”Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.”⁴

Under sin jordiska verksamhet var Jesus ett föredöme i att gå långt utöver den enkla plikten att visa gästfrihet och tolerans. De som uteslöts ur samhället, de som förkastades och ansågs vara orena av de självgoda, var föremål för hans medkänsla och respekt De fick ta lika mycket del av hans lärdomar och tjänande.

Till exempel gick Frälsaren emot den tidens bestämda sedvänjor när han tilltalade den samaritiska kvinnan och bad henne om vatten. Han låg till bords för att äta med publikaner och skatteindrivare. Han tvekade inte att närma sig den spetälske, att vidröra honom och bota honom. Han beundrade den romerske officerens tro och sade till folksamlingen: ”I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro.”⁵

Jesus har bett oss att efterleva lagen om fullkomlig kärlek, som är en universell och ovillkorlig gåva. Han sade:

”Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också?

Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också?

Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.”⁶

I den här kyrkan finns det inga främlingar och inga utomstående. Det finns bara bröder och systrar. Den kunskap vi har om en evig Fader hjälper oss vara mer uppmärksamma på det broderskap och systerskap som bör råda mellan alla män och kvinnor på jorden.

Ett stycke ur romanen Samhällets olycksbarn belyser hur prästadömsbärare kan behandla dem som ses som främlingar. Jean Valjean hade just blivit frisläppt som fånge. Utmattad av en lång resa och döende av hunger och törst kom han fram till en liten stad och sökte mat och husrum för natten. När nyheten om hans ankomst spreds, stängde invånarna en efter en dörren för honom. Varken hotellet, värdshuset eller ens fängelset bjöd in honom. Han var förkastad, utstött och förvisad. När krafterna till sist tog slut föll han ihop framför porten till stadens biskop.

Denne gode ämbetsman var fullkomligt medveten om Valjeans förflutna, men bjöd in lösdrivaren till sitt hem med dessa barmhärtiga ord:

”Det här huset är inte mitt, det tillhör Jesus Kristus. När någon kommer innanför dörren här, behöver han inte säga vad han heter, men han ska tala om, vad som bekymrar honom. Ni lider, ni är hungrig och törstig, ni är välkommen … Vad bryr jag mig om ert namn? Innan ni talade om [ert namn] för mig, hade ni ett annat, som jag kände till mycket väl.

[Valjean] tittade förvånat på honom.

– Är det möjligt? Visste ni vad jag heter?

– Ja, ni heter ’min broder’, svarade biskopen.”⁷

I den här kyrkan tillhör inte våra församlingar och kvorum oss. De tillhör Jesus Kristus. Alla som kommer till våra möteshus bör få känna sig hemma. Ansvaret att välkomna alla är av allt större vikt. Den värld vi lever i går igenom en mycket omvälvande tid. På grund av den ökade tillgången på transportmedel, kommunikationshastighet och ekonomiernas globalisering, håller jorden på att bli ett enda stort samhälle där människor och nationer träffas, knyter an och umgås som aldrig förr.

Dessa stora världsomfattande förändringar tjänar den allsmäktige Gudens ändamål. Insamlingen av hans utvalda från jordens fyra hörn sker inte bara genom att missionärer sänds till fjärran länder utan också genom att människor från andra områden kommer till våra egna städer och grannskap. Många leds utan att veta om det av Herren till platser där de får höra evangeliet och komma till hans hjord.

Det är mycket troligt att nästa person som blir omvänd till evangeliet i er församling är någon som inte kommer från er vanliga krets av vänner och bekanta. Det kanske ni märker på deras utseende, språk, klädstil eller hudfärg. Den här personen kanske har vuxit upp med en annan religion, en annan bakgrund eller annorlunda livsstil.

Vänskapskontakt är ett viktigt ansvar för prästadömet. Aronska och melkisedekska prästadömets kvorum ska samverka med systrarna under biskopens ledning för att se till att var och en välkomnas med kärlek och vänlighet. Hemlärare och besökslärare bör vara uppmärksamma och se till att ingen glöms bort eller ignoreras.

Vi behöver alla samarbeta för att skapa andlig enighet i våra församlingar och grenar. Ett exempel på fullkomlig enighet fanns hos Guds folk efter att Kristus besökt Amerika. Uppteckningarna konstaterar att det inte fanns ”lamaniter eller något annat slags -iter, utan de var ett, Kristi barn och arvingar till Guds rike”.⁸

Enighet uppnås inte genom att ignorera och isolera medlemmar som verkar annorlunda eller svagare och bara umgås med människor som liknar oss själva. Tvärtom uppnås enighet genom att välkomna och tjäna dem som är nya eller har särskilda behov. De här medlemmarna är till välsignelse för kyrkan och ger oss tillfällen att tjäna vår nästa och på så sätt rena våra egna hjärtan.

Alltså, mina bröder, är det er plikt att räcka handen till alla som visar sig vid dörren till er kyrkobyggnad. Välkomna dem med tacksamhet och utan fördomar. Om människor ni inte känner kommer till ett av era möten, så hälsa varmt på dem och låt dem sitta med er. Jag ber er ta första steget för att hjälpa dem känna sig välkomna och älskade i stället för att vänta på att de ska komma till er.

Sedan ni välkomnat dem tänker ni över hur ni kan fortsätta betjäna dem. Jag hörde en gång om en församling där två underbara hjälpföreningssystrar, efter att två systrar med nedsatt hörsel döpts, bestämde sig för att lära sig teckenspråk för att kunna kommunicera bättre med dessa nyomvända. Vilket härligt exempel på kärlek till våra medsyskon i evangeliet!

Jag bär vittne om att ingen är en främling för vår himmelske Fader. Det finns ingen vars själ inte är dyrbar för honom. Jag vittnar med Petrus om att ”Gud inte gör skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör”.⁹

Jag ber att Herren, när han samlar sina får på den yttersta dagen, kan säga till var och en av oss: ”Jag var främling och ni tog emot mig.”

Då ska vi säga till honom: ”När såg vi dig vara främling och tog emot dig?”

Och han kommer att svara oss: ”Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”¹⁰

I Jesu Kristi namn, amen.