Se uppåt

Äldste Adrián Ochoa

i de sjuttios kvorum

Bild

Idag är tiden att se uppåt mot sanningens källa och se till att våra vittnesbörd är starka.

När jag var åtta år skickades jag och två kusiner till en närliggande stad för att skaffa mat för de kommande femton dagarna. När jag ser tillbaka förundras jag över det stora förtroende min mormor, moster och morbror visade oss. Morgonhimlen var ljus och klar när vi tillsammans red i väg på våra tre hästar.

Mitt ute på slätten fick vi den briljanta idén att vi skulle sitta av och spela kula. Så det gjorde vi — länge. Vi var så uppslukade av spelet att vi inte såg ”tidernas tecken” över våra huvuden när mörka moln började täcka himlen. När vi väl insåg vad som höll på att hända hann vi inte ens sitta upp på våra hästar. Det kraftiga regnet och haglet föll så hårt att det enda vi kunde göra var att sadla av hästarna och ta skydd under sadelfiltarna.

Utan hästar, våta och kalla fortsatte vi på vår färd så snabbt vi kunde. När vi närmade oss vårt mål såg vi att den breda vägen som ledde in i staden var översvämmad och var som en flod som forsade mot oss. Nu hade vi inget annat val än att släppa våra skydd och klättra över taggtrådsstängslet som omgav staden. Det var sen kväll när vi trötta, ömma och genomvåta sökte skydd i det första hus vi såg när vi kom in i staden. Den snälla unga familjen hjälpte oss bli torra, gav oss läckra bönburritos att äta och ordnade ett eget rum åt oss att sova i. Vi upptäckte snart att rummet hade ett slätt jordgolv, vilket gav oss ännu en briljant idé. Vi gjorde en cirkel på golvet och fortsatte vårt kulspel tills vi somnade på golvet.

Som barn tänkte vi bara på oss själva. Vi hade aldrig en tanke på våra kära som förtvivlat letade efter oss därhemma. Hade vi vetat det hade vi aldrig försenat vår resa med en sådan meningslös sysselsättning. Och om vi hade varit klokare hade vi tittat upp mot himlen och sett molnen bildas och ökat takten för att hinna före stormen. Nu när jag är lite mer erfaren påminner jag mig själv ständigt: ”Glöm inte att se uppåt.”

Upplevelsen med mina kusiner lärde mig att vara uppmärksam på tidernas tecken. Vi lever i de stormiga, svåra dagar som Paulus beskrev: ”Människorna kommer att älska sig själva … vara … olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa … skvalleraktiga [och] obehärskade … De skall älska njutning i stället för Gud” (2 Tim. 3:2–4).

Om de här tiderna sade äldste Dallin H. Oaks: ”Vi måste förbereda oss både timligen och andligen … Den förberedelse som är troligast att vi försummar är den som är mindre synlig och mer ansträngande — den andliga” (”Att förbereda oss för Kristi andra ankomst”, Liahona, maj 2004, s. 7). Med andra ord, försumma inte att se uppåt.

Med tanke på det stora behovet av andlig förberedelse i dessa svåra tider vill jag ge en varning beträffande ett mycket tydligt tidernas tecken. Genom mitt yrke har jag befunnit mig i teknikens framkant, så jag inser dess värde, i synnerhet för kommunikation. Vi har tillgång till en stor mängd av mänsklig kunskap. Men internet är också fyllt av sådant som är smutsigt och vilseledande. Tekniken har vidgat vår yttrandefrihet, men den ger även okvalificerade bloggare en falsk trovärdighet, baserad på antal besökare. Därför måste vi nu mer än någonsin minnas den här eviga principen: ”Ni [skall] känna igen dem på deras frukt” (Matt. 7:20).

Jag vill särskilt varna er för att se på oanständiga bilder eller ge akt på falska anklagelser mot Kristus och profeten Joseph Smith. Båda handlingarna får samma effekt: förlust av den Helige Anden och hans skyddande, stödjande kraft. Synd och olycka blir alltid följden.

Mina kära bröder och systrar, om ni någonsin stöter på något som får er att tvivla på ert vittnesbörd om evangeliet, vädjar jag till er att se uppåt. Se till sanningens och visdomens källa. Vårda er tro och ert vittnesbörd med Guds ord. I världen finns sådana som försöker underminera er tro genom att blanda lögner med halvsanningar. Därför är det absolut avgörande att ni förblir värdiga den Helige Anden. Den Helige Andens sällskap är inte bara en trevlig bekvämlighet — den är grundläggande för er andliga överlevnad. Om ni inte bevarar Kristi ord och lyssnar noga till Andens maningar blir ni bedragna (se Joseph Smith — Matteus 1:37). Vi måste komma ihåg att göra detta.

Jesus Kristus, som var fullkomlig, och Joseph Smith, som medgav att han inte var det, blev båda dödade på grund av falska anklagelser från människor som inte ville tro på deras vittnesbörd. Hur kan vi veta att deras vittnesbörd är sant — att Jesus Kristus är Guds Son och att Joseph Smith är en sann profet?

”Ni [skall] känna igen dem på deras frukt.” Kan god frukt komma från ett dåligt träd? Jag vet av egen erfarenhet att min Återlösare har förlåtit mina synder och befriat mig från mitt personliga ok. Han har fört mig till ett tillstånd av lycka som jag inte visste fanns. Jag vet också personligen att Joseph Smith var en profet eftersom jag har tillämpat det enkla löftet i Mormons bok: ”Fråga Gud, den evige Fadern, i Kristi namn” (se Moroni 10:4). Men andra ord: Se uppåt.

Det finns de som kanske säger att man måste ha fysiska bevis för att kunna tro på Kristi uppståndelse och trovärdigheten i hans återställda evangelium. För dem citerar jag Almas ord till Korihor, som försökte övertyga andra om att inte tro: ”Du har fått tillräckligt med tecken. Skall du fresta din Gud? Säger du: Visa mig ett tecken, när du har alla dessa dina bröders vittnesbörd och även alla de heliga profeternas? Skrifterna är lagda framför dig” (Alma 30:44).

Du och jag är levande bevis på Frälsarens återlösande kraft. Vi är levande bevis på profeten Josephs verksamhet och trofastheten hos de tidiga heliga som stod fast vid sina vittnesbörd. Jesu Kristi kyrka har spritts över hela världen och växer som aldrig förr — i dag liksom på Kristi tid ansluter sig ödmjuka människor som inte behöver se eller vidröra för att tro.

Ingen vet när Herren kommer tillbaka. Men farofyllda tider ligger framför oss. Idag är tiden att se uppåt mot sanningens källa och se till att våra vittnesbörd är starka.

För att återvända till min berättelse, så vaknade jag och mina kusiner till strålande solsken och en vacker himmel. En man som sökte efter tre försvunna pojkar knackade på dörren. Han ordnade hästar åt oss och vi begav oss hem igen över samma slätt. Jag kommer aldrig att glömma vad vi såg på hemvägen — en mängd människor som hade letat efter oss hela natten och vars traktorer och lastbilar hade fastnat i leran. De hade hittat en sadel här och en häst där och när de såg oss återvända hem kunde jag känna deras lättnad och kärlek. Vid utkanten av staden kom många oss till mötes och främst av alla kom min kärleksfulla mormor och morbror och moster. De kramade om oss och grät av lycka över att deras försvunna barn hade blivit återfunna. Det är en underbar påminnelse för mig om att vår kärleksfulle himmelske Fader bryr sig om oss. Han väntar ivrigt på att vi ska komma hem.

Det finns tecken på stormar som bildas överallt omkring oss. Låt oss se uppåt och förbereda oss. Det finns trygghet i ett starkt vittnesbörd. Låt oss värdesätta och stärka våra vittnesbörd dagligen.

Jag vet att vi kan leva tillsammans som familjer för evigt, att vår kärleksfulle himmelske Fader väntar på oss, sina barn, med armarna utsträckta. Jag vet att Jesus Kristus, vår räddare, lever. Liksom för Petrus har kött och blod inte uppenbarat detta för mig, utan min Fader som är i himlen (se Matt. 16:15–19). I Jesu Kristi heliga namn, amen.