Vårdgivaren
President Henry B. Eyring
förste rådgivare i första presidentskapet
Du kommer att få styrka, men också inspireras så att du känner begränsningen och omfattningen av din förmåga att tjäna.
Jag är tacksam över att få vara med er ikväll. Kvinnorna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas har utvecklats mot att bli det systraskap som profeten Joseph Smiths mor, Lucy Mack Smith, beskrev med dessa ord: ”Vi måste ta hand om varandra, vaka över varandra, trösta varandra och ta emot den undervisning så att vi alla kan sitta ned i himlen tillsammans.”1
Det finns tre delar i den här slående beskrivningen av vad som krävs för att man ska tas emot i ett lyckotillstånd tillsammans med Gud. En är att ta hand om varandra. En annan är att undervisa och ta emot undervisning av varandra. Och den tredje är att sitta ned tillsammans med Gud.
Min avsikt i kväll är att hjälpa er känna Guds beröm och uppskattning för vad ni redan gjort för att hjälpa varandra nå det ädla målet. Och för det andra att beskriva något av det som ska komma i ert gemensamma tjänande.
Liksom systrar i gångna tider har ni svarat på Herrens kallelse att gå ut och hjälpa andra. År 1856 bad profeten Brigham Young de heliga att ge sig av och hjälpa de handkärrepionjärer som var strandsatta i snön bland bergen. I den nödens stund sade han till medlemmarna under en generalkonferens: ”Er tro, religion och religiösa bekännelse kommer aldrig att frälsa en enda av er in i Guds celestiala rike, såvida ni inte tillämpar just dessa principer som jag nu undervisar er om. Ge er av och hämta dem som är där ute på slätten och utför noga det vi kallar timliga … plikter. Annars är er tro inte till någon nytta.”2
Hundratals kvinnor i Utah agerade. I sin fattigdom fyllde de vagnar med allt de kunde undvara och allt de kunde samla in från andra för att hjälpa de nödlidande. En av de här trofasta systrarna skriver: ”Jag har aldrig tidigare känt större tillfredsställelse eller snarare glädje över något arbete jag har utfört i mitt liv. Det rådde en sådan enighetskänsla.”3
När räddningen genomförts och snön smält, skrev samma syster ner frågan i sitt trofasta hjärta: ”Vad finns härnäst för villiga händer att göra?”4
I vår tid har skaror av trofasta systrar över hela jorden omsatt sin tro i handling på hundratals platser. Och de ställer i sina hjärtan och böner samma fråga om sitt framtida tjänande.
Var och en av er är på olika platser i er färd mot evigt liv. Några har många års erfarenhet medan andra nyss påbörjat sitt lärjungeskap i livet. Var och en är unik i fråga om personlig historia och utmaningar. Men ni är alla systrar och älskade döttrar till vår himmelske Fader, som känner och vakar över var och en av er.
Ni har på ett enastående sätt vårdat, vakat över och tröstat varandra. Jag blev vittne till det här trefaldiga undret för en månad sedan, i ert tjänande av en syster. Som hennes far tackar jag er och jag vill tacka Gud för att han vägledde en besökslärare.
Vår dotter Elizabeth bor i en annan stat och tidszon än vi och var hemma med sin treåriga dotter. Hennes andra dotter hade just börjat förskolan. Elizabeth var gravid i sjätte månaden och såg fram emot födelsen av ett tredje barn, som enligt läkaren också skulle bli en flicka. Hennes man Joshua var på jobbet.
När hon såg att hon blödde, och att blodflödet ökade, ringde hon till sin man. Han sade åt henne att ringa efter en ambulans och att han skulle möta henne på sjukhuset, som låg 20 minuter från hemmet. Innan hon hann ringa hörde hon en knackning på ytterdörren.
När hon öppnade blev hon förvånad över att det var hennes besökslärarkamrat. De skulle inte ut och besöka någon den morgonen. Hennes kamrat hade helt enkelt fått känslan att hon borde besöka Elizabeth.
Hon hjälpte henne in i bilen. De kom fram till sjukhuset några minuter innan Joshua kom från jobbet. Läkarna beslöt inom 20 minuter att man skulle ta kejsarsnitt för att rädda Elizabeth och barnet. Så kom en liten flicka till världen, ljudligt skrikande, 15 veckor i förtid. Hon vägde 765 gram. Men hon levde, och det gjorde Elizabeth också.
Lucy Mack Smiths ord uppfylldes delvis den dagen. En trofast medlem i Hjälpföreningen manades av den Helige Anden, hon vakade över, vårdade och tröstade en syster i Guds rike. Hon och tiotusentals andra som har utfört sådant inspirerat tjänande under tidens gång förtjänar inte bara tack från dem de hjälpt och deras nära och kära, utan också från Herren.
Ni minns hans ord av uppskattning till dem som får föga erkännande för sin godhet: ”Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”5
Men undret med en hjälpföreningssyster som kom i rätt tid mångfaldigas av kraften i ett enigt systraskap. Det här är bara en del av budskapet som Elizabeths biskop sände till Elizabeth och till Joshua på sjukhuset några timmar efter barnets födelse: ”Hjälpföreningens president har allt under kontroll. Vi arbetar redan på en plan för att hjälpa till med era flickor så att Elizabeth kan åka fram och tillbaka till sjukhuset så länge som det namnlösa lilla barnet blir kvar där. Vi har gjort det här förut, under en längre tid, och vårt folk ställer gärna upp.”
Biskopen fortsatte med att tala för sig själv och församlingen: ”Vi har till och med kommit till sjukhuset och suttit med barnen i lekrummet när mammor inte ville lämna dem någon annan stans.”
Vidare: ”Vi genomför förstås inte planerna utan samordning och medgivande från er. Jag ville bara låta er veta att ni inte ska oroa er för sådant vi kan [och kommer att] göra.”
Det de gjorde för min dotter möjliggjorde att hon fick en dyrbar stund när hon för första gången höll i sin lilla dotter.
Biskopen avslutade sedan sitt budskap till Joshua och Elizabeth med orden som systrar världen över använder för att beskriva sin hängivenhet att tjäna andra i Mästarens ställe: ”Håll fast vid tron.”
Trots alla era skillnader i personliga omständigheter och gångna upplevelser så kan jag säga något om vad som ligger framför er. När du håller fast vid tron finner du att Herren ofta inbjuder dig att tjäna någon när det inte är lägligt. Det kan tyckas vara obehagliga och ibland till och med omöjliga uppdrag. När kallet kommer kanske det inte ens verkar som om du behövs eller som om det är enklare för någon annan att hjälpa till.
Kom ihåg att när Herren låter oss möta någon som är i nöd, hedrar vi den barmhärtige samariten lika mycket för det han inte gjorde som för det han gjorde. Han gick inte förbi trots att den slagne resenären på vägen var en främling och kanske en fiende. Han gjorde vad han kunde för den slagne mannen och planerade sedan så att andra kunde göra mer. Det gjorde han eftersom han förstod att en enda person inte kunde ge all den hjälp som behövdes.
Lärdomarna i den berättelsen kan leda dig, oavsett vad framtiden bär i sitt sköte. Samma lärdom finns att hämta i din egen barndom och nyligen gjorda erfarenheter.
Minst en gång, och kanske ofta, har du överraskats när du mött någon som behöver omvårdnad. Det kan ha varit en förälder, far- eller morförälder, en syster eller ett barn som drabbats av sjukdom eller handikapp. Din medkänsla triumferade över dina mänskliga önskningar. Så du erbjöd din hjälp.
Liksom den resande i berättelsen om den barmhärtige samariten, är det troligt att den hjälp som behövdes var mer långsiktig än den du själv kunde ge. Samariten behövde lämna över omsorgen om resenären till värdshusvärden. Herrens plan för omsorg om de behövande omfattar lagarbete.
Biskopar och hjälpföreningspresidenter ber alltid familj och släktingar att hjälpa varandra där det finns ett behov. Det finns många orsaker till den principen. Främst sker det för att ge fler möjlighet att känna välsignelsen av den större kärlek som kommer av att tjäna andra.
Du har sett och känt den välsignelsen. När du har tagit hand om någon, även under en kort tid, kände du större kärlek till den du betjänade. Ju längre tid omvårdnaden tar, desto mer ökar känslan av kärlek.
Eftersom vi är dödliga kan den här tillväxten av kärlek avbrytas av känslor av frustration och trötthet. Det är ännu ett skäl till att Herren låter oss få hjälp av andra när vi tjänar de behövande. Det är därför som Herren har skapat föreningar med vårdgivare.
För några veckor sedan var jag närvarande när en ung kvinna ställde sig upp för att inröstas under ett sakramentsmöte som biträdande samordnare för besöksverksamheten, ett ämbete jag inte visste fanns. Jag undrade om hon förstod vilken hyllning från Herren det innebar. På grund av ett oroligt barn fick hon lämna mötet innan jag kunde berätta för henne hur mycket Herren skulle älska och uppskatta henne för hennes hjälp med att samordna hans lärjungars arbete.
Till omvårdnad av de behövande krävs ett lag, en kärleksfull och enig förening. Det är vad Herren bygger bland er. Han älskar dig för den roll du spelar, oavsett vilken.
Ett bevis för Guds uppskattning är att han låter dig känna en ökad kärlek till den du tjänar. Det är ett skäl till att du gråter när någon som du tjänat under en längre tid går bort. Förlusten av möjligheten att betjäna dem kan kännas som en än större förlust än den tillfälliga skilsmässan. Jag hörde nyligen en kvinna — som jag har varit bekant med länge — vittna samma vecka som hennes man avled om den tacksamhet hon kände över möjligheten att tjäna honom till slutet av hans liv. Jag såg inga tårar, men jag såg hennes lyckliga leende.
Även om långvarigt och kärleksfullt tjänande blir rikt belönat så vet du att det finns fysiska, känslomässiga och ekonomiska gränser för vad som är möjligt. En som vårdar tillräckligt länge kan bli den som behöver omvårdnad.
Herren, som allra bäst vårdar de behövande, gav inspirerade råd till trötta vårdgivare genom kung Benjamin och de skrevs ner i Mormons bok: ”För att ni skall behålla era synders förlåtelse … vill jag att ni skall ge av era ägodelar till de fattiga, var och en alltefter vad han har, till att föda de hungriga, kläda de nakna, besöka de sjuka och lindra deras nöd, både andligt och timligt, alltefter deras behov.”6
Men han varnar också dem av er som inte märker att ni arbetar för hårt eller för länge i ert kärlekfulla tjänande: ”Och se till att allt detta sker med visdom och ordning, ty det krävs inte att någon [inklusive vårdgivare] löper fortare än han har krafter till. Och vidare är det nödvändigt att han är flitig så att han därigenom kan vinna priset. Därför måste allt göras med ordning.”7
Det rådet kan vara svårt att tillämpa när valet verkar stå mellan en önskan att göra allt man kan för att hjälpa andra och visdomen att vara noggrann med att uppfylla sina egna behov för att behålla sin förmåga att tjäna. Du kan ha sett andra kämpa med sådana svåra val. Ett exempel är valet mellan att ta hand om någon som närmar sig livets slut hemma eller på en vårdinstitution när man känner att man kommer allt närmare utmattning.
Det du vet om frälsningsplanen kan vara till ledning för dig i sådana hjärtslitande beslut. Det är ett av skälen till att Lucy Mack Smith sade att systrarna skulle ”ta emot … undervisning”.
Vi hjälps av att ha en förvissning om Herrens avsikt med varje Guds barn när vi går igenom jordelivets skärseld. Han undervisade profeten Joseph om kärnan i frälsningsplanen då denne kämpade för att förstå sina prövningar, som tycktes vara utan slut: ”Och därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden.”8
Valet hur vi bäst hjälper någon igenom svåra prövningar blir då: ”Vad bör jag göra för att på bästa sätt hjälpa den jag älskar att ’uthärda väl’?” Vår uppgift är att göra det enklare för dem att utöva tro på Kristus, bibehålla hoppet om evigt liv och visa kärlek, Kristi rena kärlek, till slutet av sitt liv.
Jag har sett systrar i riket fokusera på Frälsaren och hans avsikt. Tänk på ett tillfälle när du har kommit in i ett rum efter ett möte i Hjälpföreningen eller Primär eller Unga kvinnor.
Det sitter kanske inte en bild av Frälsaren eller ett citat från honom på väggen, men du märker att ett vittnesbörd om hans försonings verklighet och värde har förnummits den stunden, precis som det har i kväll. Du kanske inte ser någon bild av ett tempel eller orden ”familjer kan vara tillsammans för evigt”, men du ser hoppet i deras leenden.
Och ni har liksom jag sett en klok besökslärarinna bygga upp en kämpande systers medvetenhet om att hennes tjänande av någon annan fortfarande behövs och har stort värde, även om det känns som om hon inte räcker till. En bra hjälpföreningspresident finner sätt att låta behövande hjälpa till med att vårda andra. Hon skapar tillfällen för systrarna att uthärda sina prövningar väl och ta hand om andra med Kristi rena kärlek. Det kan betyda att med mildhet uppmana en trött vårdgivare att vila och ta emot hjälp av andra.
Systrarna gör detta möjligt genom att inte döma dem som går igenom prövningar. De flesta som bär på tunga bördor börjar tvivla på sig själva och sitt eget värde. Vi lättar deras bördor när vi har tålamod med deras svagheter och gläds åt den godhet vi ser hos dem. Herren gör så. Och vi bör följa hans exempel — han som är den störste vårdgivaren av oss alla.
Vi talar ofta om styrkan i systrakretsen i Jesu Kristi Kyrka. Vi måste lära oss att inse att Frälsaren alltid är med i den kretsen om vi bara bjuder in honom.
Mer och mer ser vi hur Guds döttrar inbjuder systrar att vara i kretsen med dem. När systrar kommer till ett möte och söker efter en sittplats får de ofta höra de milda orden: ”Kom gärna och sitt hos mig.”
Vi hör de här orden i den framtid som Lucy Mack Smith förutsåg när systrarna ska ”sitta ned i himlen tillsammans”. Vi förbereder oss inte för den dagen på ett ögonblick. Den kommer efter dagar och år av omsorg om varandra och att låta det eviga livets ord tränga in djupt i vårt hjärta.
Min bön är att många av oss ska vara tillsammans i den härliga framtid som väntar oss. Jag bär mitt vittnesbörd om att ditt hopp inför de dagarna är berättigat. Herren Jesus Kristus gjorde genom sin obegränsade försoning det möjligt för var och en av er. Vår himmelske Fader hör och besvarar dina trosfyllda böner om ledning och om hjälp att hålla ut i det tjänande du utför åt honom.
Den Helige Anden har sänts till dig och till dem du vårdar. Du kommer att få styrka, men också inspireras så att du känner begränsningen och omfattningen av din förmåga att tjäna. Anden kommer att trösta dig när du undrar: ”Gjorde jag tillräckligt?”
Jag vittnar om att Herren är med dig och att han bereder och märker ut din väg när du tjänar dem han älskar, i deras behov och prövningar. I Jesu Kristi heliga namn, amen.