Särskilda lärdomar
Äldste Ronald A. Rasband
i presidentskapet för de sjuttio
Det är mitt hopp och min bön att vi fortsätter att ädelt bära våra bördor och räcka ut handen mot dem bland oss som lider.
Under de senaste 20 månaderna har vår familj välsignats med förmånen att ha ett mycket speciellt spädbarn.
Lille Paxton, vår dotterson, föddes med en mycket ovanlig kromosomavvikelse, ett deletionssyndrom, något som förekommer bland en av hundratals miljoner människor. Vår dotter och hennes man slog in på en okänd och livsförändrande resa när Paxton föddes. Den här erfarenheten har blivit ett eldprov som ger oss särskilda lärdomar om eviga principer.
Vår älskade äldste Russell M. Nelson, som just talade till oss, har lärt:
”Av skäl som vi vanligtvis inte känner till, föds vissa människor med fysiska begränsningar. Vissa delar av kroppen är kanske onormala. Regleringssystem är kanske ur balans. Och allas våra kroppar är underkastade sjukdom och död. Ändå är gåvan att ha en fysisk kropp oskattbar …
En fullkomlig kropp behövs inte för att vi ska nå vår gudomliga bestämmelse. En del av de allra bästa andarna finns faktiskt i mycket svaga kroppar …
Till sist kommer den tid då ’anden och kroppen skall återförenas i sin fullkomliga form. Både lem och led skall återställas till sin rätta gestaltning’ (Alma 11:43). Sedan kan vi, tack vare Jesu Kristi försoning, bli fullkomnade i honom.”1
Jag vill att alla ni som har nära och kära som har svårigheter, bekymmer, besvikelser eller sorger ska veta följande: Det är med obegränsad kärlek och evig medkänsla som Gud vår himmelske Fader älskar era lidande anhöriga, och han älskar er!
En del kan undra när de står inför ett sådant lidande hur en allsmäktig Gud kan låta detta ske. Och sedan kommer den oundvikliga frågan: Varför händer detta mig? Varför måste vi erfara sjukdomar och händelser som begränsar eller kallar hem kära familjemedlemmar för tidigt eller låter deras år fortsätta i smärtans tecken? Varför finns det sorger?
Det är då vi kan vända oss till den stora lycksalighetsplanen som vår himmelske Fader tog fram. Den planen, när vi hörde talas om den i vårt förjordiska liv, fick oss alla att ropa av glädje.2 Det här livet är helt enkelt en utbildning inför evig upphöjelse och under den processen måste vi prövas. Så har det alltid varit och ingen är undantagen.
Vi måste låta vår tillit till Gud genomsyra vårt jordeliv. Med tro på honom hämtar vi kraft från Kristi försoning när frågor hopas och svar saknas.
Efter sin uppståndelse och under sitt besök till den amerikanska världsdelen gav vår Frälsare Jesus Kristus alla följande inbjudan:
”Har ni några som är sjuka bland er? För dem hit. Har ni några som är lama eller blinda eller halta eller krymplingar eller spetälska eller som är förtvinade eller som är döva eller som lider på något sätt? För dem hit så skall jag bota dem, ty jag hyser medlidande med er, mitt inre är fyllt av barmhärtighet …
Och det hände sig att när han hade talat sålunda, gick hela mängden tillsammans fram med sina sjuka och sina lidande och sina lama och med sina blinda och med sina stumma och med alla dem som led på något sätt, och han helade dem var och en allteftersom de fördes fram till honom.”3
Stor styrka kan hämtas från orden ”hela mängden [gick] tillsammans fram” — alla, bröder och systrar. Vi får alla prövningar. Det står: ”Alla dem som led på något sätt.” Känner vi inte alla igen oss?
Strax efter att vår käre Paxton föddes visste vi att vår himmelske Fader skulle välsigna oss och ge oss särskilda lärdomar. När hans far och jag lade våra fingrar på hans lilla huvud under den första av många prästadömsvälsignelser kom orden i Johannes nionde kapitel till mitt sinne: ”Detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.”4
Guds gärningar uppenbaras verkligen genom Paxton.
Vi lär oss tålamod, tro och tacksamhet genom tjänandets balsam, genom ändlösa timmar av starka känslor, empatins tårar och våra böner för och de uttryck av kärlek vi visar våra kära som har stora behov, särskilt Paxton och hans föräldrar.
President James E. Faust, som var min käre stavspresident när jag var ung, sade: ”Jag känner stor uppskattning för kärleksfulla föräldrar som orubbligt möter och övervinner sin oro och sina sorger för ett barn som fötts med eller utvecklar ett svårt mentalt eller fysiskt handikapp. Denna oro fortgår ofta varje dag, utan avbrott, under resten av förälderns eller barnets liv. Ofta måste föräldrar skänka övermänsklig vård utan uppehåll, dag som natt. Många mödrars armar och hjärtan har värkt år efter år, allteftersom de tröstat och lindrat sitt speciella barns lidande.”5
Som det står i Mosiah, vi har sett hur Paxtons familj har fått del av Frälsarens rena kärlek, som finns tillgänglig för oss alla: ”Och nu hände det sig att de bördor som lagts på Alma och hans bröder lättades. Ja, Herren styrkte dem så att de kunde bära sina bördor med lätthet, och de underkastade sig glatt och med tålamod all Herrens vilja.”6
En natt under Paxtons första dagar var vi på intensivvårdsavdelningen för neonatalvård på det underbara Primary Children’s Medical Center i Salt Lake City och såg med förundran på den hängivna och oavbrutna vård som läkarna, sjuksköterskorna och andra vårdare gav. Jag frågade min dotter hur vi någonsin skulle kunna betala för detta och uppskattade kostnaden. En läkare i närheten flikade in att min summa var ”alldeles för låg” och att lille Paxtons vård skulle kosta mycket mer än jag hade beräknat. Vi fick veta att mycket av sjukhusets kostnader täcktes av generösa donationer i form av tid och pengar som andra gav. Hans ord gjorde mig ödmjuk då jag begrundade värdet av denna lilla själ som de så omsorgsfullt vakade över.
Det påminde mig om ett missionärsskriftställe som fick en helt ny innebörd: ”Kom ihåg att själarna är mycket värdefulla i Guds ögon.”7
Jag grät när jag begrundade den obegränsade kärlek som vår himmelske Fader och hans älskade Son Jesus Kristus har till oss, samtidigt som jag på ett kraftfullt sätt lärde mig hur värdefull varje själ är, både fysiskt och andligt, i Guds ögon.
Paxtons familj har lärt sig att de omges av oräkneliga himmelska och jordiska tjänande änglar. Några har stilla kommit och gått när de behövdes. Andra har kommit till dörren med mat, tagit hand om tvätten, skjutsat syskon, ringt och talat uppmuntrande ord och framför allt bett för Paxton. Det var då jag lärde mig en till särskild lärdom: Om du stöter på någon som håller på att drunkna, stannar du upp och frågar om personen behöver hjälp? Eller är det bättre att hoppa i och rädda personen från vattnet som drar ner henne? Erbjudandet, trots att det är välment och ofta ges, ”Säg till om du behöver något”, skänker i verkligheten ingen lindring.
Vi fortsätter att lära oss hur viktigt det är att vara medveten om och intresserad av våra medmänniskor, och på så sätt lär vi oss inte bara hur viktigt det är ge hjälp, utan också om den överväldigande glädje vi känner när vi hjälper andra.
Vår käre president Thomas S. Monson, som är ett sådant utmärkt exempel på hur man lyfter de nedtryckta, sade: ”Gud välsignar alla som håller reda på sin bror, som ger för att stilla lidande, som strävar med allt som är gott inom dem för att skapa en bättre värld. Har ni märkt att sådana personer har ett gladare leende? Deras steg är säkrare. De utstrålar belåtenhet och tillfredsställelse … för man kan inte hjälpa andra utan att själv känna sig rikt välsignad.”8
Trots att vi möter prövningar, motgångar, handikapp, sorger och alla slags lidanden är vår omtänksamme och kärleksfulle Frälsare alltid där när vi behöver honom. Han har lovat:
”Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er …
Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.”9
Vi är så tacksamma för vår Fader i himlen, för att han gav oss vår kämpe Paxton. Herren har genom honom uppenbarat sitt verk och fortsätter att ge oss dessa värdefulla, heliga och särskilda lärdomar.
Jag vill avsluta med orden från en omtyckt psalm:
Modigt skall vi kämpa till dess striden är slut!
Glada vi är, glada vi är!
Seger skall vi vinna, om vi fast håller ut
och förströstar på vår Fader kär.10
Bröder och systrar, det är mitt hopp och min bön att vi fortsätter att ädelt bära våra bördor och räcka ut handen mot dem bland oss som lider och behöver stöd och uppmuntran. Må vi alla tacka Gud för hans välsignelser och förnya vårt löfte till vår Fader i himlen om att vi ödmjukt ska tjäna hans barn. I Jesu Kristi namn, amen.