Och ett litet barn skall leda dem
President Boyd K. Packer
president för de tolv apostlarnas kvorum
Män och hustrur måste veta att deras främsta kallelse — som de aldrig blir avlösta från — är att ta hand om varandra och sina barn.
För många år sedan, en kall natt på en tågstation i Japan, hörde jag hur någon knackade på fönstret till min sovvagn. Utanför stod en huttrande pojke i sliten skjorta och en smutsig trasa kring sin svullna käke. Hans huvud var täckt av skabb. Han höll upp en rostig konservburk och en sked, symbolen för ett tiggande gatubarn. När jag försökte öppna dörren för att ge honom pengar åkte tåget i väg.
Jag ska aldrig glömma den hungrige lille pojken som stod där i kylan och höll upp en tom konservburk. Inte heller kan jag glömma hur hjälplös jag kände mig när tåget sakta rullade bort och lämnade honom kvar på perrongen.
Några år senare i Cuzco, en stad högt uppe i de peruanska Anderna, höll äldste A. Theodore Tuttle och jag ett sakramentsmöte i ett långsmalt rum som vette ut mot gatan. Det var kväll, och medan äldste Tuttle talade dök en liten pojke upp i dörröppningen, han var kanske sex år gammal. Han var naken så när som på en trasig skjorta som räckte honom till knäna.
Till vänster om oss stod ett litet bord med en tallrik med bröd till sakramentet. Det svältande gatubarnet såg brödet och flyttade sig sakta framåt längs väggen i riktning mot det. Han var nästan framme vid bordet när en kvinna i mittgången såg honom. Med en sträng knyck med huvudet förvisade hon honom ut i kvällen. Jag stönade inom mig.
Senare återvände den lille pojken. Han gled längs väggen och hans blick växlade mellan brödet och mig. När kvinnan nästan kunde se honom igen sträckte jag ut armarna och han sprang fram till mig. Han fick sitta i mitt knä.
Sedan, som en symbolhandling, satte jag honom på äldste Tuttles stol. Efter avslutningsbönen rusade den hungrige lille pojken ut i kvällen.
När jag hade återvänt hem berättade jag för president Spencer W. Kimball om honom. Han blev djupt rörd och sade: ”Du höll en nation i knät.” Han sade till mig flera gånger: ”Den upplevelsen har vida större betydelse än du nu anar.”
Jag har besökt Latinamerika nästan 100 gånger och har sökt efter den lille pojken bland människorna jag mötte. Jag förstår nu vad president Kimball menade.
Jag träffade en annan frusen pojke på en gata i Salt Lake City. Det var sent en annan kall vinterkväll. Vi var på väg hem från en julmiddag på ett hotell. Längre ner på gatan gick sex eller åtta högljudda pojkar. De borde alla ha varit hemma, inne i värmen.
En pojke hade ingen jacka. Han studsade ivrigt omkring för att hålla kylan borta. Han försvann längs en sidogata, förmodligen till en liten sjabbig lägenhet och en säng utan tillräckligt med täcken för att hålla honom varm.
När jag drar täcket över mig om kvällen ber jag för dem som inte har en varm säng att komma till.
Jag var stationerad i Osaka i Japan vid andra världskrigets slut. Staden var i spillror och gatorna var fyllda av byggstenar, bråte och bombkratrar. Nästan alla träd hade träffats av bomberna, men det fanns några kvar som trots brutna stammar och grenar sköt ut några få kvistar med blad.
En liten flicka i sliten färgglad kimono skapade glatt en bukett av de gula sykomorbladen. Det lilla barnet verkade inte vara medveten om förödelsen omkring sig när hon klättrade bland spillrorna för att plocka fler blad till sin bukett. Hon hade sett det lilla vackra som fanns kvar i hennes värld. Kanske borde jag säga att hon var det vackra som fanns kvar i hennes värld. När jag tänker på henne stärks min tro på något sätt. Barnet var ett uttryck för hopp.
Mormon lärde att ”små barn är levande i Kristus”1 och inte behöver omvända sig.
Omkring förra sekelskiftet verkade två missionärer bland bergen i södra Förenta staterna. En dag såg de från en kulle hur folk samlades i en glänta långt nedanför dem. Missionärerna hade sällan många att undervisa, så de tog sig ner till gläntan.
En liten pojke hade drunknat och det skulle bli begravning. Hans föräldrar hade bett prästen komma för att säga några ord om deras son. Missionärerna väntade medan den kringresande prästen ställde sig framför de sörjande föräldrarna och började predika. Om föräldrarna hade väntat sig att bli tröstade av denne präst, skulle de bli besvikna.
Han tillrättavisade dem skarpt för att de inte hade låtit döpa den lilla pojken. De hade väntat med det av en eller annan anledning, och nu var det för sent. Han sade rent ut till dem att deras lilla pojke hade kommit till helvetet. Det var deras fel. De hade vållat sin son oändligt lidande.
När predikan var slut och graven hade täckts över gick äldsterna fram till de sörjande föräldrarna. ”Vi är Herrens tjänare”, sade de till modern, ”och vi har kommit med ett budskap till er.” De gråtande föräldrarna lyssnade medan de två äldsterna läste ur uppenbarelserna och vittnade om återställelsen av nycklarna till återlösning för både levande och döda.
Jag känner en smula medlidande med prästen. Han gjorde så gott han kunde med det ljus och den kunskap han hade fått. Men det finns mer som han borde ha kunnat erbjuda. Evangeliet finns i dess fullhet.
Äldsterna kom som tröstare, som lärare, som Herrens tjänare, som Jesu Kristi evangeliums bemyndigade präster.
Barnen jag nämnt representerar alla vår himmelske Faders barn. ”Se, barn är en Herrens gåva … Lycklig den man vars koger är fyllt med dem.”2
Skapandet av liv är ett stort ansvar för ett gift par. Det är jordelivets utmaning att vara en värdig och ansvarsfull förälder. Varken man eller kvinna kan föda barn på egen hand. Det var meningen att barn skulle ha två föräldrar — både en far och en mor. Inget annat mönster eller tillvägagångssätt kan ersätta det.
För länge sedan berättade en kvinna sorgset om hur hon under universitetstiden hade begått ett allvarligt felsteg med sin pojkvän. Han ordnade med abort. I sinom tid tog de studenten och gifte sig och fick flera andra barn. Hon berättade hur svårt det var för henne att betrakta sin familj, sina underbara barn, och se platsen i sitt sinne som nu är tom, där ett barn saknades.
Om det här paret tillämpar försoningen lär de sig att dessa erfarenheter och smärtan som de bär med sig från dem kan försvinna. Ingen smärta varar för evigt. Det är inte lätt, men det var aldrig meningen att livet skulle vara lätt eller rättvist. Omvändelse och det varaktiga hopp som förlåtelsen för med sig är alltid värt alla ansträngningar.
Ett annat ungt par berättade sorgset att de just besökt en läkare som berättat att de inte kunde få egna barn. De var förkrossade över nyheten. De förvånades när jag sade till dem att de faktiskt var rätt lyckligt lottade. De undrade hur jag kunde säga något sådant. Jag berättade för dem att deras tillstånd var långt mycket bättre än andra pars, par som kunde bli föräldrar men som förkastade och själviskt undvek detta ansvar.
Jag sade till dem: ”Ni vill i alla fall ha barn, och den önskan kommer att vara till stor fördel för er under ert jordiska liv och längre, eftersom den ger andlig och känslomässig stabilitet. I slutändan blir det mycket bättre för er eftersom ni ville ha barn men inte kunde få några, jämfört med dem som kunde få barn men inte ville ha några.”
Det finns andra som förblir ogifta och därför barnlösa. En del, på grund av omständigheter bortom deras kontroll, fostrar barn som ensamstående mor eller far. Det är ett temporärt tillstånd. Inom evighetens tidsram — men inte alltid under jordelivet — uppfylls all rättfärdig längtan.
”Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus … då är vi de mest beklagansvärda av alla människor.”3
Det yttersta syftet med all aktivitet i kyrkan är att en man och en kvinna och deras barn ska vara lyckliga i hemmet, skyddade genom evangeliets principer och lagar, tryggt beseglade i det eviga prästadömets förbund. Män och hustrur måste veta att deras främsta kallelse — som de aldrig blir avlösta från — är att ta hand om varandra och sina barn.
En av föräldraskapets största upptäckter är att vi lär oss mycket mer om det som verkligen betyder något av våra barn än vad vi någonsin lärde av våra föräldrar. Vi förstår sanningen i Jesajas profetia att ett litet barn skall leda dem.4
I Jerusalem ”kallade [Jesus] till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem
och sade: ’Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.
Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.”5
”Jesus [sade]: ’Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana.’
Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.”6
Vi läser i Mormons bok om när Jesus Kristus besökte den nya världen. Han helade och välsignade folket och bad dem föra de små barnen fram till honom.
Mormon skrev: ”De hämtade sina små barn och satte dem på marken runt omkring honom, och Jesus stod mitt ibland dem. Och mängden lämnade plats till dess alla hade förts fram till honom.”7
Sedan bad han folket att knäfalla. Med barnen omkring sig knäföll Frälsaren och bad till vår Fader i himlen. Efter bönen grät han ”och han tog deras små barn ett efter ett och välsignade dem och bad till Fadern för dem.
Och när han hade gjort detta grät han på nytt.”8
Jag förstår känslorna Frälsaren hade för barnen. Vi kan lära oss så mycket om vi följer hans exempel att sträva efter att be för, välsigna och undervisa ”de små”.9
Jag är nummer tio i en familj med elva barn. Så vitt jag vet blev varken far eller mor kallade till något betydande ämbete i kyrkan.
Våra föräldrar verkade trofast i sin allra viktigaste kallelse — som föräldrar. Far ledde vårt hem i rättfärdighet, aldrig med ilska eller rädsla. Och fars kraftfulla exempel förstärktes av mors ömma råd. Evangeliet har ett mäktigt inflytande på oss alla i familjen Packer och på nästa generation och nästa generation och nästa, så långt vi kan se.
Jag hoppas att jag är en lika god man som min far. Innan jag hör min himmelske Fader säga orden ”bra, du gode och trogne tjänare” vill jag höra dem från min jordiske far.
Jag har många gånger undrat över varför jag skulle kallas som apostel och sedan som president för de tolvs kvorum när jag kommer från ett hem där man skulle kunna säga att fadern var mindre aktiv. Jag är inte den ende bland de tolv som kan beskrivas på det sättet.
Till slut har jag insett och förstått att det kanske var just på grund av den omständigheten som jag kallades. Och jag förstod varför vi, i allt vi gör i kyrkan, som ledare måste se till att föräldrar och barn har tid att vara tillsammans som familj. Prästadömsledare måste vara aktsamma så att kyrkan är familjevänlig.
Det finns mycket man kan säga om att leva efter Jesu Kristi evangelium som inte kan mätas i antal eller uppteckningar över närvaro. Vi är aktivt engagerade med byggnader, budgetar, program och processer. I allt detta kan man tappa bort själva andan i Jesu Kristi evangelium.
Allför ofta kommer folk fram till mig och säger: ”President Packer, skulle det inte vara bra om … ?”
Jag avbryter dem oftast och säger nej eftersom jag gissar att det de vill säga har att göra med en ny aktivitet eller ett nytt program som skulle kräva mer tid och pengar av familjen.
Familjetiden är helig och bör skyddas och respekteras. Vi uppmanar våra medlemmar att visa hängivenhet till sin familj.
När vi var nygifta bestämde jag och min hustru oss för att vi skulle ta emot barnen som kom till oss med det ansvar som tillhör deras födelse och uppväxt. Med tiden har de skaffat egna familjer.
Två gånger i vårt äktenskap har en liten pojke fötts om vilken doktorn sade till oss: ”Jag tror inte att ni får behålla den här.”
Båda gångerna svarade vi att vi skulle ge vårt liv om det betydde att vår son fick leva. När vi kände detta insåg vi att vår himmelske Fader känner samma hängivenhet mot var och en av oss. Vilken fängslande tanke.
Nu när vi är i solnedgången av vårt liv förstår och vet syster Packer och jag och ser att våra familjer kan vara eviga. När vi lyder buden och lever evangeliet fullt ut skyddas vi och välsignas. Vi har barn och barnbarn och barnbarns barn, och det är vår bön att var och en i vår växande familj ska känna samma hängivenhet till dessa dyrbara små.
Fäder och mödrar, nästa gång ni håller ett nyfött barn i famnen kan ni få en inre vision av livets gåtor och syften. Ni förstår då bättre varför kyrkan är som den är och varför familjen är den grundläggande enheten i tid och all evighet. Jag vittnar om att Jesu Kristi evangelium är sant, att återlösningsplanen, som har kallats lycksalighetsplanen, är en plan för familjer. Jag ber Herren att kyrkans familjer ska välsignas, föräldrar och barn, och att detta verk ska rulla fram så som Fadern avser. Jag bär detta vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.