Modigt skall vi kämpa
Jeffrey R. Holland
i de tolv apostlarnas kvorum
Jag ber varje man, ung som gammal, som bär prästadömet att höja en starkare och mer hängiven röst … en röst för det goda, en röst för evangeliet, en röst för Gud.
I samma anda som denna mycket gripande psalm och med äldste Richard G. Hinckleys vältaliga bön i mitt hjärta, vill jag tala rakt på sak till er i kväll, bröder, och denna frispråkighet gäller också de unga männen i aronska prästadömet.
När vi återger Joseph Smiths storslagna första syn går vi ibland snabbt förbi den hotfulla kraftmätningen som kom alldeles före den, en kraftmätning som var avsedd att om möjligt förgöra pojken eller åtminstone hindra den kommande uppenbarelsen. Vi pratar inte om motståndaren om vi inte måste, och jag tycker inte om att tala om honom alls, men upplevelsen som den unge Joseph hade påminner oss om det som varje man, även varje ung man, som hör mig idag behöver komma ihåg.
För det första att Satan, Lucifer eller lögnernas fader — vad man än kallar honom — verkligen existerar och är ondskan personifierad. Hans avsikter är alltid illvilliga och han skälver av motvilja vid åsynen av förlossande ljus, vid blotta tanken på sanningen. För det andra är han en evig motståndare till Guds kärlek, Jesu Kristi försoning och fridens och frälsningens verk. Han strider mot dessa närhelst och varhelst han får möjlighet. Han vet att han kommer att besegras och kastas ut till slut, men han är fast besluten att ta så många med sig som möjligt.
Så vilken taktik använder djävulen sig av i denna tävling där evigt liv står på spel? Återigen kan vi lära oss av upplevelsen i den heliga lunden. Joseph skrev att i ett försök att hindra allt som låg förestående utövade Lucifer ”ett så häpnadsväckande inflytande över mig att min tunga bands”1.
Som president Boyd K. Packer lärde i morse kan Satan inte själv döda en människa. Det är en av de många saker han inte kan göra. Men tydligen bär hans ansträngningar att hindra verket tillräcklig frukt om han bara lyckas binda de trognas tunga. Bröder, om så är fallet, söker jag i kväll efter män, unga som gamla, som bryr sig tillräckligt mycket om striden mellan det goda och det onda för att mönstra på och höja rösten. Vi ligger i krig, och under några minuter vill jag agera rekryteringsofficer.
Måste jag nynna en del av psalmen ”Modigt skall vi kämpa”? Ni vet raden om ”Hör! Nu vår Herre kallar till slag”2. Naturligtvis är det bästa med stridsropet att vi inte ber om frivilliga som ska skjuta med gevär eller kasta handgranater. Nej, vi vill ha bataljoner som har som vapen ”varje ord som utgår från Guds mun”3. Så jag söker i kväll missionärer som inte frivilligt binder sin tunga utan som med Herrens Ande och kraften i sitt prästadöme öppnar munnen och talar förunderliga ting. Sådana ord, sade en gång kyrkans tidiga bröder, är medlet genom vilket trons ”mäktigaste gärningar [har] utförts och kommer att utföras”4.
Jag ber särskilt de unga männen i aronska prästadömet att sätta sig upp och vara uppmärksamma. Låt mig ge er en liknelse från idrottens värld. Unga män, det här är en tävling på liv och död. Så jag vill spänna ögonen i er, näsa mot näsa med tillräckligt mycket svavelos i rösten att sveda ögonbrynen lite — så där som lagledare gör när matchen är jämn och seger betyder allt. Och med matchens öde i vågskålen säger den här lagledaren till er att en del av er, för att ni ska få spela i matchen, måste vara mer moraliskt rena än ni är idag. I den här kampen mellan gott och ont får ni inte spela för motståndaren när frestelserna kommer och sedan förvänta er kunna stå på Frälsarens sida när det är dags att gå till templet och på mission, som om inget hade hänt. Så, mina unga vänner, får ni inte göra. Gud låter inte gäcka sig.
Så vi står inför ett dilemma i kväll, ni och jag. Det finns nämligen tusentals unga män i aronska prästadömets ålder på kyrkans medlemslistor som har möjlighet att bli våra framtida missionärer. Men utmaningen vi står inför är att de här diakonerna, lärarna och prästerna måste hålla sig tillräckligt aktiva och tillräckligt värdiga för att ordineras till äldster och verka som missionärer. Så vi behöver att de unga män som redan är med i laget stannar kvar i det och slutar dribbla utanför planen just när vi behöver er bästa insats! Inom nästan alla sporter jag känner till finns det linjer på golvet eller fältet som markerar området som varje deltagare måste hålla sig inom för att få tävla. Likaså har Herren dragit upp linjer inom värdigheten för dem som kallas att verka med honom. Ingen missionär kan låta bli att omvända sig från sexuell överträdelse, svordomar eller pornografins begär och sedan vänta sig att kunna uppmana andra att omvända sig från detsamma! Det kan du inte göra. Anden är inte med dig då, och orden fastnar i munnen när du ska säga dem. Du kan inte gå längs vad Lehi kallade ”förbjudna stigar”5 och förvänta dig att kunna vägleda andra till ”den trånga och smala stigen”6 — det går inte.
Men det finns ett svar på den här utmaningen för er liksom för undersökaren du kommer att undervisa. Vem du än är och vad du än har gjort kan du få förlåtelse. Var och en av er unga män kan lämna alla överträdelser ni kämpar mot bakom er. Det är förlåtelsens under, miraklet som kommer genom Herren Jesu Kristi försoning. Men ni kan inte göra det om ni inte är aktivt hängivna evangeliet, och inte heller utan omvändelse där så behövs. Jag ber er unga män att vara aktiva och att vara rena. Om det behövs ber jag er att bli aktiva och bli rena.
Bröder, vi talar i klartext till er eftersom det sällan hjälper att linda in det. Vi talar rättframt, för Satan är verklig. Han är fast besluten att förgöra er, och ni ställs inför hans inflytande vid allt lägre åldrar. Så vi tar er i kavajslaget och ropar med all kraft:
Kämpa för Guds rike, ja, mot våld och mot list!
Kom, hjälp nu till! Kom, hjälp nu till!7
Mina unga vänner, vi behöver ytterligare tiotusentals missionärer under kommande månader och år. De måste komma ifrån en allt större del av aronska prästadömet som är ordinerade, aktiva, rena och värdiga att verka.
Till dem av er som tjänat eller som nu tjänar: Vi tackar er för det goda ni gjort och för de liv ni berört. Gud välsigne er! Vi vet också att det finns några som sett fram emot att verka som missionär hela livet, men som av hälsoskäl eller på grund av andra begränsningar bortom deras kontroll inte kan göra det. Vi vill offentligt och med stolthet hedra denna grupp. Vi känner er önskan och vi prisar er hängivenhet. Vi älskar och beundrar er. Ni är ”med i laget” och kommer alltid att vara med i laget trots att ni med heder befriats från att verka på heltid. Men vi behöver resten av er!
Nu, bröder i melkisedekska prästadömet, ni kan inte bara le och luta er tillbaka i stolen. Jag är inte klar. Vi behöver tusentals fler mogna par som kan verka som missionärer för kyrkan. Varje missionspresident ber innerligt om dem. Överallt där våra mogna par verkar för de med sig en mognad och framgång till verket som ligger bortom 19-åriga missionärers förmåga, hur värdiga de än är.
För att uppmuntra fler par att verka har första presidentskapet och de tolvs kvorum gjort något som är större och generösare än något annat inom missionsverksamheten under de senaste 50 åren. I maj i år fick alla prästadömsledare meddelande om att boendekostnaderna för missionärspar (och jag menar här endast boendekostnaden) skulle subventioneras av kyrkans missionärsfond om kostnaden översteg ett visst belopp i månaden. Vilken välsignelse! Det är en himlasänd gåva som hjälper till att möta den största utgiften för våra missionärspar. Bröderna har också beslutat att missionärspar kan kallas på 6 eller 12 månader, förutom de traditionella 18 eller 23. En annan god nyhet är att tillstånd ges till par att på egen bekostnad en kort tid återvända hem för viktiga familjehändelser. Och sluta oroa er för att ni ska tvingas knacka dörr eller hålla samma takt som 19-åringarna! Det är inte det vi ber er att göra, men vi har många andra uppgifter åt er där ni själva till stor del lägger upp arbetet.
Bröder, med tanke på hälsa, familj eller ekonomiska orsaker vet vi att en del av er inte har möjlighet att verka för tillfället, eller kanske ens någonsin. Men med lite planering kan många av er göra det.
Biskopar och stavspresidenter, samtala om det här behovet vid rådsmöten och konferenser. Sitt på förhöjningen under era möten och se med en bön i hjärtat ut över församlingen och sök inspiration om vilka som bör kallas. Rådgör sedan med dem och hjälp dem planera in när de kan verka. Bröder, när det sker, säg till er hustru att om ni kan lämna fåtöljen och fjärrkontrollen under några korta månader så kan de lämna sina barnbarn. De små liven kommer att klara sig, och jag lovar er att ni kommer att hjälpa dem medan ni är i Herrens tjänst på sätt som ni aldrig, hur ni än försökte, hade kunnat göra om ni stannat hemma hos dem. Finns det en större gåva som far- och morföräldrar kan ge sina efterkommande än att säga i ord som i handling: ”I vår familj är vi missionärer!”
Det finns mer att göra än missionsverksamhet i denna stora, underbara kyrka. Men nästan allt annat vi behöver göra är beroende av att människor först får höra talas om Jesu Kristi evangelium och kommer till tro. Ja, det var därför som Jesu sista befallning till de tolv var så grundläggande: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”8 Då, och först då, kan resten av evangeliets välsignelser komma — familjekänsla, ungdomsprogram, prästadömslöften och förrättningar som leder till templet. Men som Nephi vittnade: Inget av detta kan ske förrän man ”går in genom … porten”9. Med allt som behöver göras längs vägen till evigt liv, behöver vi många fler missionärer som öppnar porten och hjälper andra genom den.
Jag ber varje man, ung som gammal, som bär prästadömet att höja en starkare och mer hängiven röst, inte bara mot det onda och mot han som personifierar den, utan en röst för det goda, en röst för evangeliet, en röst för Gud. Bröder i alla åldrar, lossa er tunga och se hur era ord kan utföra under hos dem ”som endast hålls borta från sanningen för att de inte vet var de skall finna den”10.
Framåt! Vi räds ej hetta och köld,
mod är vår hjälm och tro är vår sköld,
dygd är vår fana, änglar vår vakt,
så framåt vi glada går uti Herrens makt.11
I Jesu Kristi, vår Mästares namn, amen.