Var inte rädd, tro endast

Äldste Jeffrey R. Holland

i de tolv apostlarnas kvorum

Bild

En kväll med äldste Jeffrey R. Holland Tal till KUV:s religionslärare • 6 februari 2014 • Tabernaklet i Salt Lake City

Mina kära kolleger inom kyrkans utbildningsverksamhet, tack för förmånen att få vara med er. Som presentationen antydde är det här som att komma hem för mig. ”För länge, länge sedan, i en galax långt borta”,¹ inledde jag vad jag trodde skulle bli ett livstidsyrke inom kyrkans utbildningsverksamhet. Men som någon sagt: ”Om du vill få din himmelske Fader att skratta, berätta om dina planer.” Mina planer – och den enda yrkesplan jag någonsin haft – var att jag skulle bli KUV-lärare och aldrig smita från ett klassrum med religionsutbildning och att jag skulle dö med en krita i handen. Jag är glad att jag fick några år i klassrummet, men bröderna försökte rätta till saker och ting genom att dra mig ut ur det. Ni ska i alla fall veta att jag fortfarande känner mig som en av er, är mycket stolt över det ni gör för kyrkans ungdomar och unga vuxna, och jag är så tacksam för de välsignelser Pat och jag fått medan vi var med er i KUV. Jag inser ju att jag talar långt utöver Tabernaklet i Salt Lake City, till en global församling. Verksamheten har verkligen vuxit! Pat och jag kommer alltid att känna att vi är ”med er”, sida vid sida, skuldra vid skuldra, i det största av alla verk.

Jag vill också passa på att tacka det växande antal av er som tagit på er kallelser att verka inom KUV på många sätt och i många delar av världen. Lärare, chefer, administrativ personal, resursmänniskor av alla slag välsignar nu våra seminarier, institut, skolor och inrättningar för högre utbildning. Kanske inga i det här väldiga teamet förtjänar vår beundran och uppskattning mer än lärarna i tidigt morgonseminarium. Kära vänner, det finns en särskild tron i himlen just för er! År efter år (årtionde efter årtionde i vissa fall) förbereder ni er på kvällen, ställer klockan på ringning, stönar när den väcker och sedan antingen kör någonstans i mörkret eller välkomnar ert vardagsrum en pyjamasklädd, okammad, sömndrucken elevskara. Vilket heligt arbete ni utför och vilken trons sköld ni och era föregångare nu har gett två tredjedels sekels tidiga morgonelever. Och underskatta aldrig det de här eleverna hör och känner, trots den yttre fasaden. Välsigne er och välsigne de elever för ett av de enastående exemplen i den här kyrkan – ett program som osvikligt imponerar på ledare och föräldrar av annan tro som känner till det. Men till saken. Jag tackar er alla, var ni än är – betalda eller frivilliga, på gymnasie- eller högskolenivå och ner till grundskolenivå där de finns kvar.

Jag vill ge ännu en särskild hyllning: Jag tackar särskilt de makar som är med oss här. Utan dem skulle Kyrkans utbildningsverksamhet inte kunna lyckas. Syster Holland har genomgått en mycket svår sjukdom och är konvalescent, så hon är inte med oss i kväll, men det gör det kanske lättare att hylla henne och alla andra makar. Jag vet att det låter som en kliché att säga: ”Jag vet inte var jag skulle ha varit utan henne”, men det är i alla fall absolut sant efter mer än 50 år av hennes ledning, kärlek och osvikliga inflytande på mig och på de livsviktiga beslut vi fattat tillsammans, däribland beslutet att undervisa inom KUV. Jag säger det som Mark Twain lät sin Adam säga om Eva: ”Varhelst hon fanns, där fanns paradiset.”²

Så ni hustrur – och ni män i många fall – tack för er hängivenhet, er uppoffring, ert exempel och er tro. Ni män – och ni hustrur i många fall: Vänta inte tills ni blir 74 innan ni talar till KUV-personal och tackar er käraste för att ha möjliggjort ett så rikt liv. Var snälla mot varandra, var lyckliga tillsammans och var tacksamma för ett så givande sätt att försörja er.

När den här kvällen närmade sig bad jag äldste Paul Johnson och broder Chad Webb inbjuda några av er sända in frågor och ta upp ämnen så att jag skulle veta vad ni funderar på. När kommentarerna kom in var jag förvånad över hur ofta rädsla eller ängslan nämndes – oftast elevers rädsla och ängslan, men ibland var det också er ängslan och osäkerhet som framfördes. Så som tema för talet i kväll har jag byggt upp mitt tal kring en händelse i den unge Gordon B. Hinckleys liv. Ni minns den alla. Ni har troligen berättat om den för era lever.

Som ung uppnådde äldste Hinckley missionärsåldern mitt under 30-talets depression. Världen upplevde en finansiell kris, arbetslösheten var förödande 35 procent och få missionärer sändes ut på fältet. Den unge Gordon som tagit sin examen var förtvivlat angelägen om att vidareutbilda sig och på något sätt få en försörjning. Hans mor hade nyligen gått bort. Hans far var ensam och kände av tidens ekonomiska påfrestningar.

Mitt i allt detta kallades Gordon som missionär till England – som då var den dyraste missionen i hela världen, och utan den utjämning av kostnader som finns i dag. När han beredde sig att åka, med alla de här känslorna och de problem han oroade sig för, fick han av sin älskade far Bryant S. Hinckley, ett kort med fem ord skrivna på: ”Var inte rädd”, stod det, ”tro endast”.³

Jag vet inte riktigt varför den här berättelsen gripit mig så mycket, men det har den. Och med de korta orden ur Markus 5:36 som bakgrund säger jag till er och era elever: ”Var inte rädd. Tro endast.”⁴ Med fullt förtroende för Gud, ber jag er uppbåda fullt förtroende för er själva och bygga upp fullt förtroende för era elever genom att undervisa med övertygelse och optimism, om att Jesu Kristi evangelium är det tryggaste, det säkraste, det mest pålitliga och mest givande sanningen på jorden och i himlen, i tid och i evighet. Jag ber er att lära att ingenting – inte något, inte någon, inget inflytande – kan hindra den här kyrkan från att uppfylla sitt uppdrag och förverkliga sin bestämmelse som förkunnats före världens grundläggning. Vi lever i den trygga, den oförstörbara evangeliets fullhets utdelning. Våra ungdomar behöver inte vara rädda eller ängsliga för framtiden. Det vi behöver är att tro och stå upp och göra det mesta av den härliga dag vi lever i.

Den kraft som påbörjades i staten New York för två århundraden sedan kommer att fortsätta framåt, oförminskad och ohejdad liksom Daniels sten som revs loss men inte av människohänder.⁵ Det riket, enligt skriften, kommer att segra och bestå. I motsats till alla andra tidsåldrar före oss, ska den här tidsutdelningen inte uppleva ett institutionellt avfall. Den ska inte se en förlust av prästadömets nycklar. Den ska inte erfara att uppenbarelser från den Allsmäktige Guden upphör. Enskilda kommer att avfalla men aldrig mer kommer ett kollektivt avfall ske i denna tidsutdelning. Vilken trygg tanke! Vilken dag att leva i! Vilket sätt att besegra vår vårt bristande mod.

Inte underligt att profeten Joseph lärde att alla profeter, präster och konungar i alla tider ”har sett framåt med glädjefull förväntan till den dag vi lever i, och eldade av himmelsk och fröjdefull förväntan har de sjungit och skrivit och profeterat om denna vår dag, … Vi är det gynnade folk som Gud har utvalt att förverkliga de sista dagarnas härlighet.”⁶

Jag älskar den förkunnelsen, som troligen alla KUV-lärare citerat. Ni har troligen citerat en för era lever. Jag hoppas det. Den ”eldar” mig med ”himmelsk och fröjdefull förväntan”. Jag blir ödmjuk vid tanken att det här är den tidsutdelning som Gud gynnar. Vi är de som ska åstadkomma ”de sista dagarnas härlighet”⁷ som omtalas. Så mycket åvilar oss, men det blir en härlig upplevelse. Om några av era elever är rädda, eller om ni är rädda, så berätta för varandra att segraren i den här slutliga striden redan har utsetts. Segern är redan inskriven i uppteckningarna – dessa böcker!

Vi vet säkert att om eller när allt annat i de sista dagarna är borta eller döende, om stater, ekonomier, industrier och institutioner rasar, om samhällen och kulturer blir ett moras av kaos och otrygghet, så kommer ändå genom allt detta Jesu Kristi evangelium och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som bär det till världen att stå segrande. Det kommer att stå obesudlat i Guds hand tills Guds Son själv kommer för att regera som herrarnas Herre och kungarnas Kung. Inget är mer säkert. Inget är mer visst. Inget kunde vara ett bättre motgift mot ängslan. Som profeten Joseph förkunnade och som en generation av missionärer ivrigt citerar: Guds sanning ska översvämma varje land och ljuda i varje öra. Ingen gudlös hand kan hindra det från att gå framåt.⁸ Det är fortfarande så.

Som ett förebådande av vår tids uppenbarelser sa Herren otvetydigt:

”Dessa bud … är sanna och trovärdiga, och de profetior och löften som finns i dem skall alla fullbordas.

Vad jag, Herren, har talat, det har jag talat, och jag ursäktar mig inte. Och även om himlarna och jorden förgås, skall mina ord inte förgås utan skall alla uppfyllas.

”Ty se och ge akt, Herren är Gud, … och sanningen består i evigheters evighet.”⁹

Och om det blir en del gupp längs vägen medan vi väntar på att alla profetior ska uppfyllas, så får det bli det så. Som den enastående Eliza R. Snow skrev:

Om än, fastän Ahmans ynnest du har
du kallas att utstå världens bittra hat?
Änglarna väntar att med välsignelser dig kröna!
Gå framåt, var trofast, det löftet står fast.
Gå framåt, var trofast, det löftet står fast.10

Den andan skär igenom rädslan, som det tveeggade svärd som Herrens sanning alltid är.¹¹

Som ni märker är jag optimistisk beträffande de sista dagarna. Inget kan jag ha större tro på än Gud Fadern, Jesus Kristus hans Son, deras återlösande evangelium och deras gudomligt ledda kyrka. Så vad är vi då skyldiga våra elever? Vi är skyldiga dem ett jämförbart vittnesbörd och ett liv ”vid gott mod”.¹² Frälsaren sa detta så ofta att jag personligen ser det som ett bud. Men oro eller rädsla, pessimism och ängslan kan slå ner modet – ert och allas omkring er. Så lev livet leende och njut av varje dag! Tänk på orden från den unge, rädde missionären som nu talar med fördelen att ha många, många fler års erfarenhet:

President Gordon B. Hinckley: ”Låt oss inte vara rädda. Jesus är vår ledare, vår starkhet och vår kung.

Detta är pessimismens tidsålder. Vår uppgift kräver tro. Mina bröder och systrar överallt, jag uppmanar er att på nytt betyga er tro, att föra detta verk framåt över hela världen. Ni kan göra det starkare genom ert sätt att leva. Låt evangeliet vara ert svärd och er sköld. Var och en av oss är en del av det största verket på jorden.”¹³

”Vad hör vi nu i detta evangelium som vi har tagit emot?” frågade profeten Joseph. Och sedan svarade han på det: ”[Vi hör] en glädjens röst! … glada budskap om goda ting. …

Låt era hjärtan glädjas och vara mycket glada.”¹⁴

Jag vill nämna några saker som ni bör lära era elever att vara glada för och som de bör sluta vara rädda för. Till exempel att gifta sig och bilda familj och välkomna barn till världen. Vi i kyrkans presiderande råd hör alltför ofta – och det kanske ni också gör – att många av våra ungdomar och unga vuxna är skräckslagna inför äktenskapet. I extremfallet är de rädda att världen snart ska ta slut i blod och elände – något som de inte vill utsätta barn och maka för. I mer vanliga fall är de rädda att världen ska bli svårare, att jobb blir för svåra att få och att man borde vara klar med utbildning, vara skuldfri, ha ett yrke och troligen äga ett hem innan man tänker på äktenskap.

Bevare mig väl! Med de kraven skulle syster Holland och jag fortfarande inte vara gifta! Allvarligt talat: När vi gifte oss gick vi fortfarande på BYU och inga av våra föräldrar kunde hjälpa oss ekonomiskt på något sätt, vi hade ingen aning om all utbildning vi hade kvar, och vi ägde tillsammans 300 dollar på vår bröllopsdag! Det kanske inte är en idealisk start på ett äktenskap, men vilket äktenskap det har varit och vad vi hade gått miste om, om vi väntat ens en dag längre, när vi en gång visste att det var rätt. Visst gjorde vi uppoffringar, visst hade vi oroliga dagar och veckor och månader, visst pluggade vi ibland in på sena nätterna. Men jag bävar vid tanken på vad vi skulle gått miste om, om vi hade låtit vår rädsla styra oss,¹⁵ som president James E. Faust senare sade mig att jag aldrig, aldrig fick göra. Tänk om vi skjutit upp för länge! Vad skulle vi gått miste om?

Jag tror fortfarande att den bästa definitionen på äktenskaplig kärlek är James Thurbers, som sa helt enkelt: ”Kärlek är det man går igenom tillsammans.”¹⁶ Jag är evigt tacksam för vad Patt var villig att gå igenom med mig – att hon inte tyckte jag behövde ha examen, bil, ett hem och ett yrke klara innan vi kunde gifta oss.

Och vi ville ha barn så snart vi kunde få dem, vilket i vårt fall inte visade sig vara så lätt som vi trott. Ja, om vi inte hade bestämt oss för att bilda familj så snart vi kunde, hade vi kanske blivit barnlösa som en del av våra vänner, och som en del av er funnit bli er lott i livet utan egen förskyllan. Det tog oss tre år att få vårt första barn, ytterligare tre att få ett andra och fyra att få ett tredje. Och sedan var det slut. Ett missfall som gick tiden ut stängde den dörren för alltid, så vi har glatt oss åt de tre barn vi kunnat fostra. Men hur hade våra liv blivit om vi väntat eller skjutit upp eller oroat oss i onödan för ekonomin? Vilket av våra barn skulle vi ge tillbaks? Vilka minne, vilken kärlek eller vilka lärdomar med vart och ett kunde vi skiljas från? Jag ryser vid tanken.

Bröder och systrar, jag tror vi måste börja tidigare att undervisa våra elever om äktenskapets och familjens plats i den stora planen för vår lycka. Att vänta tills de är i giftasåldern gör att vi kommer långt efter. Och jag behöver väl inte säga att sociala trender, sjunkande moralnormer och populär underhållnings ”fåfängliga inbillningar”¹⁷ ofta står i strid mot den undervisningen.

Vi är till exempel oroade över att medianåldern för män som gifter sig på 50 år har stigit från 22 till 28 år! Siffran gäller världen och inte kyrkan, men till sist följer vi världen i fråga om många sociala trender. Lägg härtill sådan påverkan på ungdomar som ökande tillgång till medel för födelsekontroll, pornografins moraliskt nedbrytande uppgång och ett ökande avståndstagande från organiserad religion, kampen om materiella tillgångar, uppgången av det postmoderna tänkesättet med dess skepticism, subjektivitet och relativism, så ser vi sammanhanget för ängslan och rädsla som det uppväxande släktet kan känna. När de här vindarna blåser i deras liv kan de vara skadade redan innan vuxenlivet som gift har börjat.

Vidare är många unga jag talar med rädda att om de gifter sig blir de bara en siffra i skilsmässostatistiken, ännu en som dykt ner i äktenskapet bara för att finna att det inte fanns något vatten i poolen. Lägg till de åsikterna om äktenskapet det usla, grova, ofta djävulska förhånandet av kyskhet, trohet och familjeliv vi ser så ofta i filmer och på teve, så ser ni problemet.

Vi har mycket att göra om vi ska kunna bevara och föreviga äktenskapets helighet och lycka. Vi kan börja med att visa välsignelserna, belöningarna och verkligheten i ett lyckligt äktenskap i våra egna liv. Det betyder inte att vi ska vara blåögda i fråga om äktenskapet. Varje äktenskap kräver arbete och så blir det för er också. Men som alltid blir er första och starkaste lärdom till era elever ert eget livs läxa. Visa dem i ord och handling att ert eget äktenskap och er familj betyder allt för er, så som de borde, och måste. Hjälp era elever att ”inte vara rädda utan endast tro”¹⁸ i äktenskapet i den här sista tiden. Lucifer gör det här allt svårare att göra samtidigt som det blir allt viktigare.

Några av er sa om andra oroande nutida saker – saker som skapar andra slags rädslor och utmanar våra ungas tro på ett ibland aggressivt sätt. En av er sa så här: ”Det är svårare och svårare att undervisa om kyrkans lära utan att såra elever som blivit överdrivet toleranta mot världens synsätt. Hur håller vi oss till den sanna läran utan att såra våra elever?”

För det första vill jag säga att man kan såra genom hur man framlägger läran, snarare än genom själva läran. Vår lära är inte ny. Eleverna vet ju mycket väl vilken inställning är till nästan varje trendig överträdelse som uppträder. Så det en skicklig och känslig lärare har att göra är att se till att vår beslutsamhet att vara rättfärdiga inte kan uppfattas som att vi är självrättfärdiga eller självgoda, för våra elever märker mycket snabbt skillnaden. Därför säger jag att vårt sätt, vår metod, vår attityd och vår medkänsla, när våra elever förstår dem, låter oss vara så rättframma och fasta som vi måste vara i att förkunna Guds bud.

Vidare vill jag be er att aldrig tveka att förkunna den sanna läran därför att ni är rädda att någon ska ta anstöt. Som det står i kapitel 50 i Läran och förbunden: Om vi undervisar om sanningen genom Anden och eleverna tar emot sanningen genom Anden, ”förstår den som predikar och den som tar emot varandra, och båda blir uppbyggda och gläds med varandra.”¹⁹

I ett sådant samtal kanske ni har hört elever säga det jag hört dem säga, ungefär: ”Jag vet hur vi bör leva, men måste vi trycka våra normer, vårt beteende eller vår tro på andra?” Och svaret är naturligtvis: ”Nej, vi tvingar inte våra normer, vårt beteende eller vår tro på någon.” Men den här kyrkan och vi som lärare i den, har plikten att undervisa om normer och beteende, att markera den trygga stigen, att peka ut en säker kurs, att höja ett banér för folken.

Alla lärare i den här skaran minns den klassiska berättelsen om broder Karl G. Maeser som förde en grupp missionärer över alperna genom att följa en rad vanliga pinnar som satts på viktiga punkter utefter stigen och utmärkte den säkra vägen. Pinnarna såg inte mycket ut – de var oregelbundet formade, en del väderbitna och slitna, ingen av dem något att skriva hem om – men deras placering, den kurs de utvisade och det tysta budskap själva deras närvaro utgjorde var skillnaden mellan liv och död. Broder Maesers lektion den dagen vara att de här pinnarna var som kyrkans presiderande bröder – en del långa, en del korta, inget som kunde vinna en skönhetstävling – men att följa deras väg var att följa trygghetens väg.²⁰ Mitt budskap i kväll är att det är det som den sanna läran (det bröderna lär) gör för oss hela dagen, varje dag. Någon måste sätta upp dessa lärans vägvisare. Någon måste säga: ”Här är sanningen, här finns tryggheten.” Någon måste vägleda dem som färdas på smala, ofta farliga stigar, kanske för första gången så som de flesta av våra gymnasie- och universitetselever gör. I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är ni bland de främsta av dessa ”någon” som Gud har utsett att markera frälsningens väg.

Si vi måste skickligt och medkännande visa den enskilde eleven och samhället som helhet den säkra vägen, den ibland smala sanningens väg, den fasta grund och det säkra fotfäste som gör att de inte kan falla, om de står fast. Och en elev kan inte vandra i trygghet om han eller hon inte vet var vägen är, och de kan inte veta det om inte föräldrar, ledare och lärare som ni och jag förkunnar den, leder dem till den och vandrar den vägen med dem.

En fast grund? Den säkra vägen? ”det är på klippan, vår Återlösare, som är Kristus, Guds Son”²¹ som vi alla, unga som gamla, måste bygga. Varför? I vilken avsikt? ”Så att när djävulen sänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i virvelvinden, ja, när allt hans hagel och hans mäktiga storm piskar er, skall detta inte ha någon makt att dra er ned till eländets och det oändliga lidandets avgrund, tack vare den klippa som ni är byggda på och som är en säker grundval, och om människorna bygger på denna grundval kan de inte falla.”²²

Den kraften underbygger vår ställning i varje fråga om kyrkans lära, historia och handlande som ofta uppstår medan verket går framåt. Ni har hört de frågorna. De är inte nya. De började komma i grannskapet kring Palmyra när den 14-årige Joseph först berättade om sin himmelska syn, och de fortsätter i en eller annan form än i dag. Vi har nyligen tagit upp ett dussin eller så av de här ämnena i en serie uppsatser, i en önskan att vara både tydliga och öppna inom verkets ram. Inte alla evangeliefrågor är besvarade – än – men det kommer.

Till dess har jag en fråga: Viken tänkbar historisk eller läromässig fråga som kan uppstå kan någonsin överskugga eller uppväga vår helhjärtade övertygelse om Faderns barmhärtiga frälsningsplan, om hans enfödde Sons födelse, mission, försoning och uppståndelse, den första synens realitet, prästadömets återställelse, mottagandet av gudomlig uppenbarelse både personligt och i kyrkan, Mormons boks själsförändrande anda, tempelupplevelsens förundran och majestät, ens egna upplevelser med sanna underverk och så vidare, och så vidare? Vilken fråga! Det är ett mysterium för mig att dessa majestätiska, eviga förstahands sanningar, centrala för evangeliets hela budskap kan åsidosättas eller helt förnekas och ersättas med en besatthet av andra, tredje eller fjärde nivåns delar av det hela. För mig är detta med Edith Whartons ord ”helt insvept i tunnhetens tjocka slöjor”.

Jag erkänner villigt att många frågor är helt legitima, som ställs av de i hjärtat uppriktiga. Jag erkänner också villigt att alla har en eller annan fråga om evangeliet ännu obesvarad. Men vi hoppas, för skeptikern, den troende och alla däremellan att ödmjukhet, tro och den Helige Andens påverkan alltid ska vara en del av allt sökande efter sanning, att grundläggande sanning alltid ska vara referenspunkter i sökandet och att alla andra svar ännu behövs ska sökas ”genom studier och även genom tro”.²³ I slutändan måste vi alla göra åtskillnad mellan de större och de mindre elementen av vårt vittnesbörd. För mig finns bland de stora pelarna de majestätiska sanningar som nämnts tidigare, deras oersättliga centrala plats i mitt liv samt insikten att jag helt enkelt inte kan leva, inte kan fortsätta utan dem eller utan de välsignelser jag känt eller de löften som vi alla har fått genom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Så när vi talar om frågor, skriv då dessa ord av Paulus tvärsöver ditt sinnes skrivtavla och inpränta i dina elevers hjärtan: ”Vad betyder det, om somliga inte trodde? [Tänk om de inte gör det!] Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet?”²⁴ Svaret är ”Nej!” Aldrig! Inte under mins livstid! Inte för mig och mitt hus! Ingens otro har gjort, kan eller kommer någonsin att göra min tro på Gud, min kärlek till Kristus, min hängivenhet mot denna kyrka och detta verk i de sista dagarna ”om intet”. Sanningen i detta de sista dagarnas verk är verksam och kommer att vara verksam så länge solen skiner och floder rinner mot havet och i all tid därefter. Gå inte miste om de välsignelserna!

Härmed lägger jag vittnesbördet från den unge instituteleven som växte upp och blev kyrkans president som vi redan citerat. Det följs av vittnesbördet av hans store efterträdare, vår egen älskade president Thomas S. Monson.

President Gordon B. Hinckley: ”Gud står vid rodret. Tvivla aldrig på det. När vi ställs inför svårigheter öppnar han vägen där det inte tycks finnas någon väg …

Låt inga missnöjda röster störa dig. Låt inga kritiker bekymra dig. Som Alma sade för länge sedan: ’Låt inte … någon vara er lärare eller präst såvida han inte är en Guds man som vandrar på hans vägar och håller hans bud’ (Mosiah 23:14).

Sanningen finns i denna kyrka … Som psalmisten förklarade: ’Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte’ (Ps. 121:4).

Han som är vår Frälsare slumrar inte, inte heller sover han när han vakar över sitt rike.”²⁵

President Thomas S. Monson: ”Jag vittnar för er om att våra utlovade välsignelser är omätliga. Stormar må hopa sig, regn må ösa ner över oss, men vår kunskap om evangeliet och vår kärlek till vår himmelske Fader och vår Frälsare trösta och uppehålla oss och bringa glädje till våra hjärtan då vi vandrar rättrådigt och håller buden. Det finns inget i hela världen som kan besegra oss.

Mina älskade bröder och systrar, var inte rädda. Var vid gott mod. Framtiden är lika strålande som er tro.”²⁶

Med övertygelse i hjärtat och evig tacksamhet i min själ för sanningen i Jesu Kristi evangelium vill jag avsluta med att upprepa det råd Gud gett oss mer än hundra gånger i skrifterna: var inte rädda, var vid gott mod. Det är mitt budskap till er och det budskap jag ber er föra vidare till era elever.

”Se, ni är små barn, och ni har ännu inte … förstått hur stora välsignelser Fadern håller i sina egna händer … och har berett åt er.”²⁷

Frukta inte … ty ni är mina, och jag har övervunnit världen och ni är bland dem som min Fader har givit mig.”²⁸

”ni kan inte bära allt nu. Var dock vid gott mod, ty jag skall leda er. Riket är ert och dess välsignelser är era, och evighetens rikedomar är era.”²⁹

jag är den gode herden och Israels klippa. Den som bygger på denna klippa skall aldrig falla.

Och dagen kommer då ni skall höra min röst och se mig och veta att jag är.”³⁰

Den välsignelsen som uttalades av världens Frälsare upprepar jag i kväll och uttalar över var och en som om mina händer vilade på ert huvud. Gud är mitt vittne om detta verks gudomlighet, och jag är hans vittne om det. Detta är sanningen. I denna kyrka är ni och jag engagerade i Jesu Kristi evangeliums återlösande, påskyndade mission. Läran är här, förrättningarna är här, uppenbarelserna är här, framtiden är här. Det är den enda trygga vägen för Guds barn att gå, likaså hans KUV-lärare och deras elever. Jag gläds åt förmånen att gå framåt sida vid sida med er på denna säkra, heliga mark. ”Var inte rädd, tro endast”³¹ I Jesu Kristi namn, amen.