Ha en studiedagbok där du regelbundet skriver ner vad du har lärt dig, hur du har tillämpat det och hur det har stärkt din tro på Jesus Kristus. Det hjälper dig att begrunda och känna igen många välsignelser som du har fått av Gud. Dagboken kan också vara en källa till inspiration och styrka. I slutet av kusen rapporterar du till din lärare att du regelbundet har fört en studiedagbok för kursen och hur upplevelsen har stärkt din tro på Jesus Kristus.
Äldste Richard G. Scott (1928–2015) i de tolv apostlarnas kvorum sa:
Bild
Äldste Richard G. Scott
”Skriv på något säkert ställe ner de viktiga saker ni lär genom Anden. Ni kommer att upptäcka att när ni skriver ner dessa dyrbara förnimmelser, kommer det ofta fler. Dessutom kommer den kunskap ni får att vara tillgänglig livet igenom” (Richard G. Scott, ”Att förvärva kunskap och förmågan att använda den förståndigt”, Liahona, aug. 2002, s. 12, 14).
President Henry B. Eyring i första presidentskapet talade också om vikten att skriva ner andliga intryck:
Bild
President Henry B. Eyring
”Jag kom hem sent en kväll från ett uppdrag i kyrkan. …
När jag kom fram till dörren hörde jag följande ord i mitt sinne …: ’Du måste dela med dig av dessa upplevelser som jag ger dig. Skriv ner dem.’ …
När jag gjorde det förstod jag budskapet jag hade hört i mitt sinne. Det var meningen att jag skulle skriva ner detta så att mina barn kunde läsa i framtiden om hur jag sett Guds hand välsigna vår familj. …
Jag skrev några rader varje dag under flera år. … Innan jag skrev brukade jag begrunda frågan: ’Har jag sett Guds hand röra vid oss, våra barn eller vår familj i dag?’ När jag fortsatte så hände något. …
Något som var mer än tacksamhet började växa i mitt hjärta. Mitt vittnesbörd växte. Jag blev ännu mer säker på att vår himmelske Fader hör och besvarar våra böner. Jag kände större tacksamhet för den uppmjukning och förädling som är en följd av Frälsarens försoning. Och jag visste med större säkerhet att den Helige Anden kan påminna oss om allt – till och med om saker som vi inte lade märke till eller trodde var viktiga när de hände” (se Henry B. Eyring, ”O, kommen ihåg, kommen ihåg”,Liahona, nov. 2007, s. 66–67).