Våga stå ensam

Mina älskade bröder, det är en oerhörd förmån att vara med er ikväll. Vi som bär Guds prästadöme bildar ett starkt broderskapsband.

Vi läser i Läran och förbunden, kapitel 121, vers 36 ”att prästadömets rättigheter står i oskiljaktig förbindelse med himlens krafter”. Vilken underbar gåva vi har fått — att bära prästadömet som ”står i oskiljaktig förbindelse med himlens krafter”. Denna dyrbara gåva för dock inte bara med sig särskilda välsignelser utan också högtidliga ansvarsuppgifter. Vi måste leva så att vi alltid är värdiga det prästadöme vi bär. Vi lever i en tid då vi är omgivna av mycket som är ägnat att locka oss in på vägar som kan leda till vårt fördärv. Det krävs beslutsamhet och mod för att hålla sig borta från sådana vägar.

Jag minns en tid — och några av er kanske gör det också — när de flesta människors normer liknade våra normer. Så är inte längre fallet. Jag läste nyligen en artikel i New York Times om en undersökning som ägde rum sommaren 2008. En framstående sociolog vid University of Notre Dame ledde en grupp som höll ingående intervjuer med 230 unga vuxna över hela Amerika. Jag tror att vi kan anta att resultatet skulle bli detsamma i de flesta delar av världen.

Jag återger bara en del av denna mycket talande artikel:

”Intervjuarna ställde öppna frågor om rätt och fel, moraliska dilemman och livets mening. I de svävande svaren … ser man hur ungdomarna försöker hitta något vettigt att säga om de här ämnena. Men de har varken förmågan eller vokabulären att göra det.

När de blev ombedda att beskriva ett moraliskt dilemma som de hade ställts inför, kunde två tredjedelar av ungdomarna antingen inte svara på frågan, eller så beskrev de problem som inte alls rör moral, om de till exempel skulle ha råd att hyra en viss lägenhet eller om de hade tillräckligt med mynt till parkeringsautomaten.”

Artikeln fortsätter:

”Den vanligaste ståndpunkten, som de flesta kom tillbaka till gång på gång, var att moraliska val helt enkelt handlar om personlig smak. ’Det är en privatsak’, var det vanliga svaret. ’Det är upp till var och en. Det kan inte jag säga.’

Eftersom många ungdomar avvisar blind lydnad mot auktoriteter har de intagit den rakt motsatta ståndpunkten [och säger]: ’Jag skulle göra det som jag trodde skulle göra mig glad eller vad jag kände för just då. Jag har inget annat sätt att veta vad jag ska göra än hur det känns inombords.’”

De som gjorde intervjuerna betonade att majoriteten av ungdomarna som de hade pratat med ”inte fått tillgång till resurserna — i skolan, andra institutioner eller familjen — för att kultivera sin moraliska intuition”¹.

Bröder, ingen som hör min röst bör hysa något tvivel om vad som är moraliskt rätt och vad som inte är det. Inte heller bör det finnas några tvivel om vad som förväntas av oss som bärare av Guds prästadöme. Vi har fått och fortsätter att få undervisning om Guds lagar. Oavsett vad du ser eller hör på annat håll, är de här lagarna oföränderliga.

Det är nästan oundvikligt att vår tro prövas i vårt dagliga liv. Ibland kan vi vara omgivna av andra men ändå vara i minoritet eller till och med ensamma om vår uppfattning om vad som är acceptabelt eller inte. Har vi då det moraliska modet att stå för det vi tror på, trots att vi kanske måste stå ensamma? Som bärare av Guds prästadöme är det ytterst viktigt att vi modigt kan möta alla de utmaningar som kommer i vår väg. Kom ihåg Tennysons ord: ”Min styrka är som tio mäns styrka, ty mitt hjärta är rent.”²

Allt oftare ser vi kändisar och andra, som av någon anledning befinner sig i offentlighetens ljus, som har en tendens att förlöjliga religion i allmänhet, och ibland kyrkan i synnerhet. Om våra vittnesbörd inte är tillräckligt fast rotade kan sådan kritik göra att vi börjar tvivla på vår tro eller vackla i våra föresatser.

I Lehis syn om livets träd, som finns i Första Nephi, kapitel 8, ser Lehi bland annat människor som håller i ledstången av järn tills de kommer fram och äter av frukten från livets träd, som vi vet föreställer Guds kärlek. Och sedan, när de har ätit av frukten, skäms tyvärr en del inför människorna i den stora och rymliga byggnaden, som föreställer människobarnens stolthet. De här människorna pekade finger och hånade dem, och de kom in på förbjudna stigar och gick förlorade.³ Hur mäktiga är inte motståndarens redskap av förlöjligande och hån! Återigen bröder, har vi modet att stå starka och fasta när vi ställs inför ett sådant svårt motstånd?

Jag tror att min första upplevelse där jag modigt stod för min övertygelse ägde rum när jag var i Förenta staternas flotta i slutet av andra världskriget.

Träningslägret var inte lätt, varken för mig eller för de andra som fick genomlida det. Under de första tre veckorna var jag övertygad om att mitt liv var i fara. Flottan försökte inte utbilda mig; den försökte döda mig.

Jag ska aldrig glömma när söndagen kom efter första veckan. Vi fick välkomna nyheter av fanjunkaren. När vi stod uppställda på övningsområdet i den friska kalifornienvinden, kom hans kommando: ”Idag går alla i kyrkan — det vill säga alla utom jag. Jag ska vila!” Sedan ropade han: ”Alla som är katoliker träffas i Camp Decatur — och kom inte tillbaka före klockan tre. Framåt marsch!” En ganska stor grupp marscherade iväg. Sedan röt han nästa kommando: ”De av er som är judar träffas i Camp Henry — och kom inte tillbaka före klockan tre. Framåt marsch!” En något mindre grupp marscherade iväg. Sedan sade han: ”Resten som är protestanter träffas i Camp Farragut — och kom inte tillbaka före klockan tre. Framåt marsch!”

Genast kom tanken till mig: ”Monson, du är inte katolik. Du är inte jude. Du är inte protestant. Du är mormon, så du ska stå kvar!” Jag kan försäkra er att jag kände mig totalt ensam. Modig och beslutsam, ja — men ensam.

Och sedan hörde jag de ljuvligaste ord som jag någonsin hört en fanjunkare yttra. Han tittade åt mitt håll och frågade: ”Och ni killar, vad kallar ni er för något?” Det var inte förrän då som jag insåg att det stod någon bakom eller bredvid mig på övningsområdet. Vi svarade nästan samtidigt: ”Mormoner!” Det är svårt att beskriva glädjen som fyllde mitt hjärta när jag vände mig om och såg en handfull andra sjömän.

Fanjunkaren kliade sig i huvudet med ett förbryllat ansiktsuttryck, men sade slutligen: ”Ja, pojkar, ni får gå och hitta någonstans att vara. Och kom inte tillbaka före klockan tre. Framåt marsch!”

När vi marscherade iväg tänkte jag på orden i en ramsa som jag hade lärt mig i Primär många år tidigare:

Även om upplevelsen tog en annan vändning än jag hade väntat mig, hade jag varit villig att stå ensam om det varit nödvändigt.

Sedan den dagen har det funnits tillfällen när ingen stod bakom mig, och då stod jag ensam. Jag är så tacksam över att jag fattade beslutet för länge sedan att vara stark och sann, alltid redo och villig att försvara min religion om det skulle behövas.

Om vi någonsin känner oss otillräckliga inför det som ligger framför oss, bröder, vill jag återge några ord som sades 1987 av kyrkans dåvarande president, Ezra Taft Benson, till en stor grupp medlemmar i Kalifornien. President Benson sade:

”I alla tidsåldrar har profeterna sett fram emot våra dagar och den tid vi lever i. Miljarder avlidna och ännu ofödda har ögonen på oss. Var så säkra — ni är en utvald generation …

I nära sex tusen år har Gud sparat er till att komma fram i den sista tiden före Herrens andra ankomst. Några faller bort, men Guds rike förblir intakt och kommer att fira återkomsten av sitt överhuvud, ja, Jesus Kristus.

I fråga om ondska kan denna generation jämföras med Noas dagar, när Herren renade jorden med en stor översvämning, men det finns en stor skillnad den här gången: [Det är att] Gud har till slutspelet sparat några av sina starkaste barn som ska hjälpa till att göra riket segerrikt.”⁴

Ja, bröder, vi är några av hans starkaste barn. Vi har ansvaret att vara värdiga alla de underbara välsignelser som vår Fader i himlen har i beredskap åt oss. Vart vi än går bär vi vårt prästadöme med oss. Står vi på heliga platser? Innan du utsätter dig själv och ditt prästadöme för fara genom att gå till platser eller delta i aktiviteter som inte är värdiga varken dig eller ditt prästadöme, var snäll och stanna upp och tänk på följderna. Var och en av oss har förlänats aronska prästadömet. I den processen fick vi kraften som innehar nycklarna till änglars betjäning. President Gordon B. Hinckley sade:

”Ni får inte tillåta er att göra något som kan skapa en mur mellan er och änglars betjäning på era vägnar.

Ni får inte vara omoraliska i någon bemärkelse. Ni får inte vara oärliga. Ni får inte luras eller ljuga. Ni kan inte missbruka Guds namn eller använda ett oanständigt språk och fortfarande ha rätten till betjäningen av änglar.”⁵

Om någon av er har snubblat under er resa vill jag att ni förstår att det inte råder det minsta tvivel om att det finns en väg tillbaka. Den kallas omvändelsens process. Vår Frälsare gav sitt liv för att ge dig och mig den välsignade gåvan. Trots att omvändelsens väg inte är lätt, är löftena verkliga. Vi har fått veta: ”Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita.”⁶ ”Och [dem] skall jag inte mer komma ihåg.”⁷ Vilket uttalande. Vilken välsignelse. Vilket löfte.

Det kanske finns några av er som tänker: ”Jag följer inte alla buden och gör inte allt jag borde, men mitt liv är rätt bra ändå. Jag tror att jag kan både äta kakan och ha den kvar.” Bröder, jag lovar er att det inte fungerar i längden.

För några månader sedan fick jag ett brev från en man som en gång trodde att han kunde göra både och. Han har nu omvänt sig och har satt sitt liv i samklang med evangeliets principer och bud. Jag vill återge ett stycke från brevet för er, för det visar hur ett felaktigt tänkesätt möter verkligheten: ”Jag har (genom bitter erfarenhet) lärt mig att Frälsaren hade fullkomligt rätt när han sade: ’Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.’⁸ Jag försökte, så mycket man någonsin kan, att göra både och. I slutändan”, sade han, ”fick jag uppleva all den tomhet, det mörker och den ensamhet som Satan ger till dem som tror på hans bedrägerier, illusioner och lögner”.

För att kunna vara starka och stå emot alla de krafter som drar åt fel håll, eller de röster som uppmuntrar oss att ta fel väg, måste vi ha ett eget vittnesbörd. Oavsett om du är 12 eller 112 år — eller någonstans däremellan — kan du få veta att Jesu Kristi evangelium är sant. Läs Mormons bok. Begrunda dess lärdomar. Fråga din himmelske Fader om den är sann. Vi har fått löftet att ”om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft”⁹.

När vi vet att Mormons bok är sann, är det en naturlig följd att vi tror på att Joseph Smith verkligen var en profet och att han såg Gud den evige Fadern och hans Son Jesus Kristus. Det faller sig också naturligt att evangeliet återställdes i dessa sista dagar genom Joseph Smith — inklusive återställelsen av både aronska och melkisedekska prästadömet.

När vi väl har ett vittnesbörd åligger det oss att vittna för andra. Många av er, bröder, har verkat som missionärer runt om i världen. Många av er unga män kommer att verka. Förbered er nu för den möjligheten. Se till att ni är värdiga att tjäna.

Om vi är redo att sprida evangeliet så är vi redo att följa rådet från aposteln Petrus, som uppmanade oss: ”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”¹⁰

Vi kommer att få möjligheter under hela livet att berätta om vår tro, men vi vet inte alltid när vi kan kallas att göra det. Jag fick en sådan möjlighet 1957 när jag arbetade inom förlagsbranschen och blev ombedd att åka till Dallas i Texas, som ibland kallas ”kyrkornas stad”, för att tala vid ett företagskonvent. Efter konventet tog jag en sightseeingtur per buss till stadens förorter. När vi åkte förbi olika kyrkor sade föraren: ”Till vänster ser ni metodistkyrkan” eller ”till höger har vi den katolska katedralen”.

När vi passerade en vacker röd tegelbyggnad på en kulle berättade föraren: ”I den där byggnaden har mormonerna möten.” En dam långt bak i bussen frågade: ”Kan chaufför’n berätta något för oss om mormonerna?”

Föraren körde in bussen till kanten, vände sig om i sätet och svarade: ”Damen, allt jag vet om mormonerna är att de har möten i den där röda tegelbyggnaden. Finns det någon på bussen som vet något om mormonerna?”

Jag väntade på att någon skulle svara. Jag såg på de andra för att se om de visste något, om de tänkte säga något. Ingenting. Jag insåg att det var upp till mig att göra som aposteln Paulus hade sagt, att vara beredd att ”svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger”. Jag förstod också sanningen i yttrandet: ”När det är dags för beslut, är tiden för förberedelse ute.”

Under de följande femton minuterna hade jag förmånen att bära mitt vittnesbörd för passagerarna på bussen och berätta om kyrkan och vår tro. Jag var tacksam för mitt vittnesbörd och tacksam för att jag var redo att bära det.

Jag ber av hela mitt hjärta och hela min själ att varje man som har prästadömet ska ära detta prästadöme och vara värdig det förtroende som visades när prästadömet förlänades. Må vi alla som bär Guds prästadöme veta vad vi tror på. Må vi alltid vara modiga och redo att stå för det vi tror på, och om det betyder att vi måste stå ensamma, må vi göra det modigt, stärkta av vetskapen att vi egentligen aldrig är ensamma när vi står tillsammans med vår Fader i himlen.

När vi begrundar den stora gåva vi har fått — ”prästadömets rättigheter [som] står i oskiljaktig förbindelse med himlens krafter” — må vi alltid vara fast beslutna att alltid vakta och försvara dem och vara värdiga dess stora löften. Bröder, må vi följa Frälsarens uppmaning till oss i Tredje Nephi: ”Håll … upp ert ljus så att det lyser för världen. Se, jag är det ljus som ni skall hålla upp — det som ni har sett mig göra.”¹¹

Att vi alltid må följa det ljuset och hålla upp det så att världen kan se det är min bön och min välsignelse till alla som hör min röst, i Jesu Kristi namn, amen.