Guds omedelbara godhet

För några år sedan kom vår femårige son till mig och sa: ”Pappa, jag har kommit på en sak. Jag har kommit på att snart för dig är väldigt länge för mig.”

När Herren eller hans tjänare säger till exempel ”inte många dagar härefter” eller ”tiden är inte långt borta”, så kan det bokstavligen betyda en livstid eller längre.¹ Hans tidsuppfattning, och ofta hans tidsplan, skiljer sig från vår. Tålamod är nyckeln. Utan det kan vi varken utveckla eller visa tro på Gud till liv och frälsning. Men mitt budskap i dag är att även medan vi tålmodigt väntar på Herren finns det vissa välsignelser som kommer till oss omedelbart.

När Alma och hans folk togs till fånga av lamaniterna bad de om befrielse. De blev inte genast befriade, men medan de tålmodigt väntade på att befrias visade Herren sin godhet genom vissa omedelbara välsignelser. Han uppmjukade omedelbart lamaniternas hjärtan så att de inte dödade dem. Han stärkte också Almas folk och lättade deras bördor.² När de slutligen befriats färdades de till Zarahemla, där de berättade om sin upplevelse för en förundrad folkskara. Folket i Zarahemla förundrades, och ”när de tänkte på Guds omedelbara godhet och hans makt att befria Alma och hans bröder ur … träldomen, höjde de sina röster och gav tack till Gud”.³

Guds omedelbara godhet kommer till alla som ropar till honom helhjärtat och med ärligt uppsåt. Detta gäller också dem som ropar i uppriktig förtvivlan, när befrielsen verkar så avlägsen och lidandet verkar förlängt, till och med förvärrat.

Så var det för en ung profet som led till bristningsgränsen i en kall, fuktig källare tills han slutligen utbrast: ”O Gud, var är du? … Hur länge skall din hand hållas tillbaka …? Ja, o Herre, hur länge …?”⁴ Som svar befriade Herren inte omedelbart Joseph, men han förkunnade omedelbart frid.⁵

Gud ger även omedelbart hopp om slutgiltig befrielse.⁶ Oavsett vad, oavsett var, är det i Kristus och genom Kristus som ”i hoppet dock solsken vi skåda”.⁷ Omedelbart framför oss.

Dessutom har han lovat: ”Min nåd [ska] inte vika från dig.”⁸

Mer än något annat är Guds kärlek omedelbar. Med Paulus vittnar jag om att ingenting kan ”skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus”.⁹ Inte ens våra synder, även om de kan skilja oss från hans Ande under en tid, kan skilja oss från hans ständiga och omedelbara gudomliga faderskärlek.

På dessa och andra sätt, ”välsignar han [oss] omedelbart”.¹⁰ Och nu, för att illustrera de här principerna, vill jag berätta om två människors upplevelser, vars liv står som vittnen om Guds omedelbara godhet.

Sedan Emelie var i tidiga tonåren hade hon kämpat med drogmissbruk. Experiment ledde till vana, och vanan förhärdades slutligen till ett beroende som höll henne fången i åratal, men med tillfälliga perioder av hälsa. Emelie dolde noggrant sitt problem, särskilt efter att hon blivit hustru och mor.

Början till hennes befrielse kändes inte alls som en befrielse. Ena stunden genomgick Emelie en rutinmässig hälsoundersökning, och i nästa stund kördes hon i ambulans till ett behandlingshem. Hon började känna panik när hon tänkte på att vara åtskild från sina barn, sin man och sitt hem.

Den kvällen, ensam i ett kallt, mörkt rum, kröp Emelie ihop på sängen och grät. Emelies förmåga att resonera minskade tills hon slutligen, överväldigad av oro, rädsla och det tryckande mörkret i rummet och i hennes själ, faktiskt trodde att hon skulle dö den natten. Ensam.

I detta förtvivlade tillstånd hämtade Emelie på något sätt styrkan att rulla ner från sängen och ner på knä. Utan att på något sätt förställa sig, som hon ibland hade gjort i tidigare böner, överlämnade Emelie sig till Herren i förtvivlad vädjan: ”Käre Gud, jag behöver dig. Vill du hjälpa mig. Jag vill inte vara ensam. Vill du hjälpa mig klara mig genom natten.”

Och omedelbart, precis som han gjorde med Petrus i forna tider, räckte Jesus ut handen och grep tag i hennes sjunkande själ.¹¹ Förunderligt lugn, mod, tillförsikt och kärlek kom över Emelie. Rummet var inte längre kallt, hon visste att hon var inte ensam, och för första gången sedan hon var 14 visste hon att allt skulle bli bra. När Emelie ”vaknade för Gud”¹² somnade hon i frid. Och så ser vi att ”om ni därför omvänder er och inte förhärdar era hjärtan, träder den stora återlösningsplanen omedelbart i kraft för er”.¹³

Bild

familj vid tempel

Emelies tillfrisknande och slutliga befrielse tog lång tid – månader av behandling, utbildning och rådgivning, under vilka hon stöttades och ibland bars upp av hans godhet. Och denna godhet fortsatte vara med henne när hon kom till templet med sin make och sina barn för att beseglas tillsammans för evigt. Liksom folket i Zarahemla uttrycker Emelie nu tacksamhet när hon tänker på Guds omedelbara godhet och hans kraft att befria henne från träldom.

Och nu, från en annan modig troendes liv: Den 27 december 2013 tog Alicia Schroeder med glädje emot sina kära vänner Sean och Sharla Chilcote, som oväntat dök upp vid hennes ytterdörr. Sean, som också var Alicias biskop, räckte över sin mobiltelefon och sa med allvarlig stämma: ”Alicia, vi älskar dig. Du måste ta det här samtalet.”

Alicias man Mario var i andra änden. Han befann sig långt borta med några av deras barn på en länge emotsedd snöskoterresa. Det hade skett en fruktansvärd olycka. Mario var allvarligt skadad och deras tioårige son Kaleb var borta. När Mario genom tårarna berättade för Alicia om Kalebs död överväldigades hon av en chock och en fasa som få av oss någonsin behöver uppleva. Hon föll ihop. Förlamad av obeskrivlig vånda kunde Alicia varken röra sig eller tala.

Biskop och syster Chilcote lyfte snabbt upp henne och höll om henne. De grät och sörjde djupt tillsammans en stund. Sedan erbjöd sig biskop Chilcote att ge Alicia en välsignelse.

Det som hände därnäst är ofattbart om man inte har insikt i Jesu Kristi försoning och Guds omedelbara godhet. Biskop Chilcote lade försiktigt händerna på Alicias huvud och började tala med darrande röst. Alicia hörde två saker, som om Gud själv hade sagt dem. Först hörde hon sitt namn, Alicia Susan Schroeder. Sedan hörde hon biskopen nedkalla den Allsmäktige Gudens myndighet. I det ögonblicket – vid själva yttrandet av hennes namn och Guds kraft – fylldes Alicia av obeskrivlig frid, kärlek, tröst och, på något sätt, glädje. Och den finns kvar hos henne.

Naturligtvis sörjer och saknar Alicia, Mario och deras familj fortfarande Kaleb. Det är svårt! Varje gång jag talar med Alicia fylls hennes ögon av tårar när hon berättar hur mycket hon älskar och saknar sin lille pojke. Hennes ögon är fortfarande fuktiga när hon berättar hur den store befriaren har stöttat henne genom hela hennes prövning, med början i hans omedelbara godhet under hennes djupaste förtvivlan och nu fortsättningsvis med det klara hoppet om en ljuv återförening ”inte många dagar härefter”.

Jag inser att livets upplevelser ibland skapar förvirring och turbulens som kan göra det svårt att ta emot eller känna igen eller hålla kvar den sortens lättnad som kom till Emelie och Alicia. Jag har gått igenom sådana tider. Jag vittnar om att under sådana tider är bara det att vi bevaras en ömsint och mäktig manifestation av Guds omedelbara godhet. Kom ihåg att det forna Israel slutligen befriades ”av samme Gud som hade bevarat dem”¹⁴ från dag till dag.

Jag vittnar om att Jesus Kristus är den store befriaren, och i hans namn lovar jag att när ni vänder er till honom helhjärtat och med ärligt uppsåt, befriar han er från allt som hotar att förminska eller förstöra era liv eller er glädje. Denna befrielse kan dröja längre än ni önskar – kanske hela livet eller ännu längre. Så för att ni ska få tröst, mod och hopp att upprätthålla och stärka er fram till den slutliga befrielsens dag, intygar och vittnar jag om Guds omedelbara godhet, i Jesu Kristi namn, amen.