2010–2019
Träning av våra andliga muskler
Generalkonferensen i april 2019


Träning av våra andliga muskler

Precis som att läsa och lära sig om muskler inte är tillräckligt för att bygga muskler, är att läsa och lära sig om tro utan att dessutom handla otillräckligt för att bygga upp tron.

Jag är tacksam för välsignelsen av en fysisk kropp som är en fantastisk gåva från vår himmelske Fader. Kroppen har över 600 muskler.1 Många muskler kräver träning för att bli i form till att utföra våra dagliga aktiviteter. Vi kan lägga mycket mental ansträngning på att läsa och lära oss om våra muskler, men om vi tror att det gör dem starkare, kommer vi att bli mycket besvikna. Våra muskler växer bara när vi använder dem.

Jag har kommit att inse att andliga gåvor fungerar på samma sätt. De behöver också tränas för att växa. Den andliga gåvan tro är inte bara en känsla eller sinnesstämning – den är en princip för handling som i skrifterna ofta syns tillsammans med verbet utöva2. Precis som att läsa och lära sig om muskler inte är tillräckligt för att bygga muskler, är att läsa och lära sig om tro utan att dessutom handla otillräckligt för att bygga upp tron.

När jag var 16 år kom min äldste bror Ivan, som då var 22 år, hem en dag och berättade en nyhet för familjen. Han hade bestämt sig för att döpas in i Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga. Våra föräldrar såg en aning skeptiskt på honom, och jag minns att jag inte helt förstod vad som pågick. Ett år eller så senare gav han oss ännu en överraskande nyhet: Han hade bestämt sig för att verka som missionär för kyrkan, vilket innebar att vi inte skulle få se honom på två år. Jag minns att mina föräldrar inte blev förtjusta över den här nyheten, men i honom såg jag en tydlig beslutsamhet som fick min beundran för honom och beslutet han fattat att växa.

Ett antal månader senare, när Ivan verkade som missionär, fick jag tillfälle att planera en semester med några skolkamrater. Vi ville fira att vi gått ut high school och tillbringa några dagar på stranden.

Jag skrev ett brev till min missionärsbror och nämnde mina sommarlovsplaner. Han skrev tillbaka att staden han verkade i låg på vägen till mitt resmål. Jag tyckte det skulle vara en bra idé att stanna till och besöka honom. Det var inte förrän senare som jag fick veta att missionärer inte bör ta emot besök av familjen.

Jag förberedde allt inför resan. Jag minns att jag satt på bussen och tänkte på allt det roliga Ivan och jag skulle göra tillsammans den här vackra, soliga dagen. Vi skulle äta frukost, prata, leka i sanden, sola – så härligt vi skulle ha det!

När bussen kom fram till terminalen såg jag att Ivan stod bredvid en annan ung man, och båda hade vit skjorta och slips på sig. Jag gick av bussen, vi kramade om varandra och han presenterade mig för sin kamrat. Utan att ödsla en minut till berättade jag för min bror om mina planer för dagen, men då visste jag inte vad Ivan hade planerat. Han såg på mig och sa: ”Visst! Men först måste vi göra några ärenden. Kan inte du följa med oss?” Jag gick med på det i tron om att vi skulle ha tid att njuta av stranden efteråt.

Den dagen, i över tio timmar, gick jag längs gatorna i den staden med min bror och hans kamrat. Jag log mot människor hela dagen. Jag hälsade på människor jag aldrig sett förr. Vi pratade med alla, knackade på främlingars dörrar och besökte människor som min bror och hans kamrat undervisade.

Under ett sådant besök höll min bror och hans kamrat på att undervisa om Jesus Kristus och frälsningsplanen. Plötsligt blev Ivan tyst en stund och såg på mig. Till min förvåning bad han mig artigt att berätta vad jag tänkte om det som undervisades om. Det blev tyst i rummet och alla tittade på mig. Med viss svårighet fann jag till slut orden och berättade vad jag kände för Frälsaren. Jag visste inte om det jag sa var rätt eller fel. Min bror rättade mig aldrig, tvärtom tackade han mig för att jag delat med mig av mina tankar och känslor.

Under de här timmarna tillsammans ägnade min bror och hans kamrat inte en enda minut åt att undervisa bara mig, och ändå fick jag mer kunskap än jag fått genom alla mina tidigare samtal med honom. Jag bevittnade hur människors ansiktsuttryck förändrades när de tog emot andligt ljus i sina liv. Jag såg hur en del av dem fann hopp i budskapen, och jag fick veta hur man tjänar andra och glömmer sig själv och sina egna önskningar. Jag gjorde det som Frälsaren lärde: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv.”3

När jag ser tillbaka inser jag att min tro växte den dagen eftersom min bror gav mig möjlighet att omsätta den i handling. Jag utövade den när vi läste i skrifterna, sökte efter människor att undervisa, bar vittnesbörd, tjänade andra och så vidare. Det blev inget solbadande för oss den dagen, men mitt hjärta badade i ljus från himlen. Jag såg inte ett enda sandkorn på stranden, men jag kände min tro växa som ett litet senapskorn.4 Jag tillbringade inte den här soliga dagen som turist, men fick underbara upplevelser, och utan att inse det var jag missionär – utan att ens vara medlem i kyrkan!

Tillfällen att stärka andliga muskler

Tack vare evangeliets återställelse kan vi komma till insikt om hur vår himmelske Fader hjälper oss att utveckla andliga gåvor. Det är mer sannolikt att han ger oss tillfällen att utveckla de gåvorna än att bara ge dem till oss utan andlig och fysisk ansträngning. Om vi är på hans andes våglängd lär vi oss att lägga märke till de här tillfällena och sedan göra något av dem.

Om vi söker efter mer tålamod kan vi upptäcka att vi behöver utöva det medan vi väntar på svar. Om vi vill ha mer kärlek till vår nästa kan vi utveckla den genom att sätta oss bredvid ett nytt ansikte i kyrkan. På liknande sätt är det med tro: När tvivel uppstår i sinnet krävs det att vi förlitar oss på Herrens löften för att kunna gå framåt. På så sätt tränar vi upp våra andliga muskler och utvecklar dem till en källa till styrka i våra liv.

Det blir troligen inte lätt till att börja med, och det kan till och med bli ganska besvärligt. Herrens ord genom profeten Moroni gäller oss i dag: ”Och om människorna kommer till mig skall jag visa dem deras svaghet. Jag ger människorna svaghet för att de skall kunna bli ödmjuka, och min nåd är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig inför mig. Ty om de ödmjukar sig inför mig och har [eller utövar] tro på mig, då skall jag göra så att det svaga blir starkt för dem.”5

Jag är tacksam för min bror Ivan som inte bara berättade för mig om evangeliet, utan också indirekt uppmanade mig att efterleva det och inse mina svagheter. Han hjälpte mig att tacka ja till Mästarens uppmaning: ”Kom … och följ mig”6 – att vandra som Frälsaren vandrade, söka som Frälsaren sökte och älska som Frälsaren älskar oss. Ett antal månader senare, efter min missionärsupplevelse, bestämde jag mig för att döpas och själv gå ut som missionär.

Låt oss tacka ja till president Russell M. Nelsons uppmaning och fast beslutna komma till Frälsaren7 genom att identifiera de muskler som behöver mer andlig aktivitet och börja träna dem. Det här är ett långdistanslopp, ett maraton, snarare än ett sprinterlopp, så glöm inte de där små men ständiga andliga aktiviteterna som stärker dessa viktiga andliga muskler. Om vi vill öka vår tro, så låt oss göra sådant som kräver tro.

Jag vittnar om att vi är barn till en kärleksfull himmelsk Fader. Hans Son, Jesus Kristus, älskar oss. Han kom till den här världen för att visa oss vägen och gav sedan frivilligt sitt liv för att ge oss hopp. Frälsaren uppmanar oss att följa hans fullkomliga exempel, att utöva vår tro på honom och hans försoning och att utöka alla de andliga gåvor som vi har blivit välsignade med. Han är vägen. Detta är mitt vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.